Nationell välfärdskonferens i Stockholm: ”Kampen blir hård, väldigt hård”

07 februari 2013

Förstasidan, På plats, Politik

En lång kö av människor ringlar nedför trapporna från andra våningen på ABF-huset i Stockholm. Samtalen bland de samlade är redan i full gång. Många har väntat länge på det här. På den här första helgen i februari, den här uppsamlingen av liktänkande, den här nationella konferensen med fokus på jämlikhet och hållbarhet: Välfärd och Framtid. Vi ställer oss i kön.

Vi har inte anmält oss, så först verkar det som att vi ska få titta på invigningen på direkt-TV. Men så visar det sig att vi får plats. Vi sjunker ned på stolen och ser oss omkring. De flesta verkar vara över femtio, är det inte lockande för de yngre, detta att försöka rädda välfärden? Kanske har ryktet om konferensen inte nått dem. Hur som helst. Den stora Z-salen är fullsatt och Hanna Stenström, från huvudarrangören Gemensam Välfärd, förklarar konferensen för öppnad. Camilla Salomonsson, också från Gemensam Välfärd, talar om ett dygn av att inleda och fördjupa samarbeten mellan individer, organisationer och nätverk, för en gemensam välfärd där vi är medborgare, inte kunder. ABF-chefen välkomnar alla liknande evenemang till ABF-huset, han ser frågan om välfärden som en oerhört viktig och avgörande nationell fråga inför kommande val. Jovars.
Så tar LO-ombudsmannen och föreläsaren, K-G Westlund, över moderatorrollen:
– Vi är många här idag som tror att en annan värld är möjlig. Tyvärr är oppositionen emot den förda politiken alltför splittrad. Behöver göra mer tillsammans. Vi som är här idag vet att jämlika samhällen är bättre att leva i.
Han kan inte nog betona fackets roll i kampen. Och han citerar den norske hotellmiljardären Petter Stordalen som i Skavlans pratprogram lyckades få fram att ”skatt, det är ju priset vi får betala för ett civiliserat samhälle”, något som vi vill minnas att S-ledaren inte nämnde överhuvudtaget, i samma program.

Gunilla Andersson, initiativtagare till Gemensam Välfärd, berättar hur det var en reklampelare som fick henne att börja engagera sig hösten 2000. Det var reklam för premiepensionsvalet och den gick ut på att några vinner, andra förlorar, att bara en kan bli prinsessa, resten för nöja sig med smulorna.
– Under så lång tid har det inte funnits något antiprivatiseringsalternativ bland regeringspartierna, det är ett demokratiskt problem i landet Sverige. Idag sjuder och kokar det runtom i landet och för att frustrationen inte ska övergå i uppgivenhet måste vi göra saker tillsammans, säger hon och talar om hur Svenskt Näringslivs Urban Bäckström skällde som en bandhund i TV över LO:s non profitförslag, om hur LO:s Tobias Baudin kunde bemöta skallet med det enkla svaret: ”Vi har folket med oss”. Hon talar om satsningen som måste göras inför S-kongressen i april, Timbro och Svenskt Näringsliv får inte stå oemotsagda i sin lobbyverksamhet:
– Nej till vinster i välfärden är ett viktigt mål, men det är ett steg på vägen. Jag drömmer om jämlika förhållanden i hela samhället. Marknaden fixar inte jämlikhet, demokrati och frihet. Vi måste sikta högt, för drömmar kan bli verklighet om man kämpar för dem.
Återkommunaliseringen i Europa inspirerar Gunilla Andersson, liksom UK Uncut – skatteaktivister som kräver att storföretagen ska betala in skatt:
– Om alla betalar skatt har vi råd med välfärden, råd med en hållbar omställning som kan rädda vårt klimat.
Som en sista inspirationspuff citerar hon en norrman som hon träffade på en välfärdskonferens för några år sedan:
– Oavsett om vi är optimistiska eller pessimistiska så handlar det om att kämpa för det vi tror på, låt oss göra det.

Nu är det dags för spaningar, meddelar K-G Westlund och inleder med en egen som heter ”tvärtomspråkets tid”. Han förstår inte att ett uttalande som ”Sänk skatten så får vi mer att leva för”, får stå oemotsagt, när det egentligen betyder ”mindre vård till dem som behöver”. ”Det ska löna sig att arbeta”, menar han egentligen betyder att ersättningen ska sänkas så mycket att folk får jobbpanik och säljer sin arbetskraft billigt. Han tycker att alla ska vara mer uppmärksamma på vad de säger egentligen, politikerna.
Sedan är det Verdandis förbundsordförande, Helena Frisks, tur att göra en spaning. Hon spånar kring titeln på invigningen: Ett annat välfärdssamhälle är möjligt.
– Definiera annat, annat jämfört med vad?, säger hon och menar att flertalet inte svälter i Sverige, att folkhemstanken kanske inte är helt död. Men klyftorna ökar och grupp ställs mot grupp:
– Vi som har bostad och arbete ställs mot dem som är arbetslösa, ibland också bostadslösa. Förvisso välfärd, men bara för dem som befinner sig på rätt sida av gränsen. Så kan vi inte ha det. Det anser i alla fall vi som fortfarande har ett rött, bultande hjärta, och inte, som riddar Kato i Mio min Mio, har fått ett hjärta av sten.
Hon läser en framtidsorolig dikt av Hasse Alfredsson och avslutar:
– Jag vill se ett samhälle där det finns jobb och mat för alla, det vore ett annat välfärdssamhälle.

Rikard Warlenius, doktorand vid Lunds universitet, har klimatet som huvudtema på sin spaning. Han börjar med att ta konflikten kring Ojnareskogen på Gotland som exempel. Hur en socialdemokrat i hälsoskyddsnämnden på ön, i en intervju i Sveriges Radio, åtskilliga gånger upprepade att det är jobben först, naturen sedan. Även om han hoppas att det inte är socialdemokraternas nya politik utan att gotlänningen är ensam i sin syn, menar han att det visar på hur det ser ut idag: om det finns naturtillgångar att exploatera så görs det oavsett om det förstör livsbetingelserna på platsen. Regeringen skryter med att vår klimatpolitik är bäst i världen, men vill inte ens göra det absolut nödvändigaste:
– De menar att enda sättet att rädda jobben och välfärden är att fortsätta med ohållbara koldioxidutsläpp. Till slut undrar man vilka som ska jobba på den här planeten som vi inte kommer att känna igen.
Alltså: jobb före natur är lika med ohållbart. Tillväxt då, detta nyliberala mantra. Det talas om grön tillväxt, Miljöpartiet har rensat bort det mesta av tillväxtkritiken, till och med vänstern anpassar sig efter det rådande debattklimatet där tillväxt i det närmaste är dagens huvudsakliga trosinriktning: Rikard Warlenius tror inte att tillväxtmanin håller, och han ser motsättningen mellan jobb och natur som falsk:
– Den används som argument för att så split mellan röda välfärdskramare och gröna trädkramare. Röda luras i fällan att stötta miljövidriga projekt och gröna har inte alltid förstått hur viktig välfärden är för den radikala miljöomställningen vi behöver. Min förhoppning är att vi ser igenom den falska motsättningen. Och ser att det är samma kamp egentligen.

Nästa spaning kommer från Anna Werkelin Ahlin, utredare på Kommunal. Hon börjar med att lura oss. Påminner om en mediastorm för några veckor sedan, några kirurger på ett sjukhus i Västsverige som skulle ha gått ut med att arbetsbelastningen var för hög. Det har inte hänt, men faktum kvarstår: den låga bemanningen inom äldreomsorgen skapar inte de rubriker som klagande kirurger skulle göra. Anna Werkelin Ahlin pekar istället på ett antal lokaltidningars verkliga rubriker under de senaste veckorna: ”Så ska antalet hemtjänsttimmar minska”, ”Sju miljoner måste bort” (inom Laholms kommun), ”Stora nedskärningar inom vård och omsorg”. Hon rabblar följderna: minskad bemanning, orimlig belastning, visstidsanställningar, ofrivillig deltid, fler sjukskrivningar, försämrad kvalité i omsorgen.
– Man får vad man betalar för. Genom lagen om valfrihet, LOV, läggs ansvaret över på ”kunden”, medborgaren, säger hon och menar att resursbristen i kombination med att politikerna avsäger sig ansvaret gör att förtroendet för omsorgen undermineras och gör att alltfler ”kunder” efterfrågar privata alternativ, menar att det är risk för att en äldreomsorg som håller hög kvalitet blir en klassfråga:
– Man får den omsorg man betalar för, och, i det värsta scenariot, den vård man KAN betala för.

Från ”Nu bryter vi tystnaden”, kommer Samuel Svan. Han beskriver det som ”ett tvärfackligt nätverk av socialarbetare som har bestämt sig för att inte hålla tyst om de brister som finns i socialomsorgen idag”. Hans spaning handlar om att vårt sätt att tala om saker påverkar och också visar hur vi ser på saker, han menar att det är viktigt att tänka på under konferensen:
– Vilka ord använder vi, hur benämner vi ofärden? Hur ser vi på de människor som drabbas?
Två exempel han nämner är ”arbetslinje” och ”utanförskap”. Vad betyder de benämningarna och vad får de för konsekvenser för dem de berör? Han beskriver arbetslinjen som den allenarådande språkdräkten idag, att vi är så bekännande till tron att arbetet är allt,  att det liknar gamla testamentet:
– Då är Anders Borg att betrakta som Mose som driver folk ur arbetslösheten.
Applåder.
”Utanförskap”, menar han, står för allt det som samhället har glömt bort. Och gränsdragningen mellan utanför och innanför går vid arbete, eller inte arbete.
– Vårt arbete är oss en väldig Anders Borg, säger han och drar ned skrattsalvor, innan han allvarligt tillägger att det är en fråga om vår människosyn.

Så är det dags för ledaren för Välfärdsstaten i Norge, Asbjørn Wahl. Han vill egentligen prata om att det inte ska få finnas ”lite vinst” i välfärden, men hans uppgift är mer övergripande:
– Situationen är långt mer svår än vad jag tror att de flesta här i salen erkänner. Miljardären Warren Buffet har sagt: Det pågår ett klasskrig i världen, och min klass vinner.
Asbjørn Wahl säger att vi måste se på system, struktur och makt. Menar att välfärd är en fråga om makt, kontroll över samhällets resurser. Han hämtar citat ur Der Spiegel, ” Ett spöke går omkring i Europa…”, menar att välfärdsstaten började som en kompromiss i en speciell politisk situation. På 30-talet fanns inte begreppet. Då talades det om socialism. Han visar åtskilliga PowerPointbilder som ger en bild av välfärdsstatens uppbyggnad och kollaps. Talar om avvecklingen av välfärdsstaten i de krisande områdena i Europa:
– Om det får fortsätta som det gör nu går allt förlorat. Vi har klar kurs in i en djup kris i Europa, från ekonomisk till social kris. Det har hänt förut.
Han menar att finanskapitalens makt i Europa har befästs genom diverse finanspakter, kallar det ”nyliberalismen institutionaliserad”, ser ett EU som hellre privatiserar ytterligare, än reglerar. Enligt honom är Bryssels mål att avveckla välfärdsstaten och bekämpa facket i Europa:
– Just nu genomförs en nyliberal politik över hela EU, oavsett vilka som sitter vid makten. Styrkeförhållandena måste ändras och kampen blir hård, den blir väldigt hård, men vi tar den.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.