Måste man ha diagnos för att bli accepterad?

15 februari 2013

Debatt, Förstasidan

Replik till David Muncks inlägg Efter hbt kommer npf: Ökad tolerans för oss med bokstavsdiagnoser

Lars Lundström. Foto: Emma Lundström

Märklig upplevelse att bli jämförd med Irans diktator Ahmadinejad när han hävdar att det inte finns homosexuella i Iran. Detta för att jag kritiserat medikaliseringen inom psykiatri och specialpedagogik. Munck skräder inte orden i Internationalen (nr 5) i något som rubriceras som ett svar på ett inlägg jag skrivit. Vi ska se om inte hans stora upprördhet riktas åt fel håll.
Min text ifrågasatte den skenande ADHD-diagnosticering som i första hand drabbar arbetarklassens barn. Medicinering mot detta så kallade ”neuropsykiatriska funktionshinder” är dubbelt så vanlig bland barn i ”lågutbildade” områden.
Enligt den av Munck högt skattade Christopher Gillberg (se ruta) är ADHD (tidigare DAMP) ärftligt betingat eller uppstår till följd av tidiga skador i nervsystemet. Utifrån neuropsykiatrins argument måste man dra slutsatsen att det genom urval är dubbelt så vanligt med ärftliga hjärnskador inom arbetarklassen.

Nu sprider Kriminalvårdstyrelsen uppgiften att två tredjedelar (63 procent) av fängelseinternerna i barndomen uppfyllde kriterierna för ADHD och att närmare hälften (43 procent) fortfarande uppfyller dessa kriterier.
Om man vidhåller Gillbergs definition så är man verkligen ute på hal is och halkar iväg bort mot rasbiologin.
Resonemanget går hand i handske med individuali­seringen av alla samhälleliga problem. Inklusive hela coachingvansinnet som skyller arbetslöshet på den enskilde individ som inte gjort sig ”anställningsbar” och försatt sig i ”utanförskap”.

Det blir förstås en helt annan sak om man ser ADHD, inte som något medfött som man ”har”, utan som ett rastlöst och okoncentrerat beteende som känsliga personer ”får” under vissa betingelser. Vilket inte gör tillståndet mindre allvarligt men förändrar prognos och behandling.
Hur kan Munck undgå att se att jag och andra kritiker inte delar uppfattningen att ADHD-beteende generellt orsakas av att man har en hjärnskada? Detta är ett obevisat påstående som får stå för Gillberg och andra medicineringsentusiaster.

Deras definition av ADHD-beteende som ett neuropsykiatriskt handikapp urholkas av att
man inte har kunnat påvisa förändrade dopaminnivåer (annat än i inbördes motsatta riktningar), den höga ärftligheten ifrågasatts och snarast motsvarar den hos vanliga personlighetsdrag,  samt av att man inte har lyckats diagnostiskt avgränsa någon ”sjukdom”.

Kanske finns en kärngrupp på under en halv procent som visar sig ha något neurologiskt påvisbart handikapp. Men på Gotland, som inom psykiatrin framhålls som förebild, ADHD-medicineras nu snart var tionde pojke mellan 10 och 14 år med narkotikaklassade medel som har svåra biverkningar.
Munck ägnar sin artikel åt att fördöma kritiken mot ADHD-diagnoser som intolerant, respektlös, intellektuellt torftig, moraliserande och iscensatt av hänsynslösa mobbare. Sedan generaliserar han denna kritik till att gälla alla neuropsykiatriska diagnoser. Vilket inte stämmer med hans egen uppgift att ingen kritiker har ifrågasatt hans neuropsykiatriska funktionshinder, Tourettes syndrom.

Märkligt nog har Jörgen Hassler nyligen varit inne på samma spår i Internationalen. Munck gör precis som Hassler en helt obegriplig förväxling. Han tror att det är diagnoskritikerna som hävdar att de som diagnosticeras har bestående hjärndefekter. I verkligheten utgör detta påstående kärnan i diagnosen av neuropsykiatriska handikapp.
Nu erkänner psykiatrin, åtminstone på Gotland, att man ADHD-medicinerar ett stort antal barn som inte skulle behöva det – om skolans resurser räckt till för behovsanpassad undervisning. Kritiker har i åratal påtalat denna medikalisering och framfört psykosociala stressreaktioner hos känsliga individer som alternativ förklaringsmodell. Alla barn som enligt Aina Olsvolds färska undersökning far illa av diagnos och medicinering skulle välkomna en sådan synvända.

Kommer omsvängningen nu även att leda till den logiska slutsatsen att arbetarklassen inte är hjärnskadad i större utsträckning än överklassen och att man inte föds till kriminell? Kunde psykiatrin kanske ägna någon uppmärksamhet åt att ifrågasätta om det står helt rätt till hos de superrika? De som drabbats av OEG (Omättlig empatilös girighet)?

Lars Lundström

 


Garanterat positiva resultat?

“Garanterat positiva resultat
Den amerikanska framstående barnpsykiatern Joseph         Biederman publicerade förra året studier som visade att små barn med bipolär diagnos och ADHD-symptom blev bättre när de behandlades med risperidon. Men dokument som kommit fram under en rättsprocess i USA visar att Biederman på förhand försäkrade läkemedelsföretaget Johnson & Johnson’s att hans studie skulle visa att läkemedlet var just effektivt och säkert för den aktuella gruppen.”

Ur Svensk Apotekstidskrift nr 3 april 2009

Cristopher Gillberg hävdade att ca 10 procent av befolkning hade ett biologiskt funktionshinder DAMP (Deficits in attention, motor control and perception). Han gick inte med på att hans resultat underkastades en helt sekretessbelagd granskning och förstörde sitt forskningsunderlag. Det är inte helt överraskande att Gillbergs amerikanske samarbetspartner Biederman har dömts för forskningsfusk.

LL


Nya diagnoser

Internet Adiction Syndrome (IAS), Parental Alienation Syndrome (PAS), BED (Binge Eating Disorder). Framträdande företrädare för psykiatrin har stora förväntningar på alla dessa diagnoser, med åtföljande preparat, som är på intåg från USA tillsammans med den nyutgivna diagnosbibeln (DSM 5). Det kan då vara motiverat att erinra om att Allen Frances, chef för den tidigare versionen (DSM 4), förutspår att nu så många fler kommer att feldiagnosticeras, till enorm vinning för läkemedelsindustrin.
Frances varnar till exempel för diagnosen DMDD (Disruptive Mood Dysregulation Disorder) som gör normala utbrott av ilska till psykisk sjukdom. Den redan högt uppdrivna barn­medicineringen kommer därmed ytterligare att öka. Bipolär sjukdom hos barn har i USA ökat fyrtio gånger på två decennier och ADD (Attention Deficit Disorder) har tredubblats.

Många föräldrar även i Sverige vill nu att även deras barn ska få psykostimulantia för att förbättra sina betyg. Feldiagnosticering av ADD även hos vuxna kommer enligt Frances att öka missbruket av dessa psykofarmaka i prestationshöjande och rekreativt syfte och göda den redan omfattande illegala marknaden.
Autistiskt syndrom, Aspergers syndrom, desintegrativ störning hos barn samt utvecklingsstörning utan specifik definition, upphör som avgränsade tillstånd och sammanförs till Autism Spectrum Disorders (ASD). Kriterierna för ASD är brister i social kommunikation och interaktion samt begränsade repetitiva beteenden, intressen och aktiviteter. Det är faktiskt den enda diagnos som stramas åt. Men så har autism i USA ökat mer än tjugo gånger på två decennier.

Normala sorgereaktioner blir MDD (Major Depressive Disorder) och vanlig ålders­relaterad glömska MND (Minor Neurocognitive Disorder). Med BE (Behavioral Addiction) kan allt det vi tycker om att göra förvandlas till sjukliga beteenden. Bekymmer för vardagens problem förvandlas till GAD (Generalized Anxiety Disorder) som ytterligare ökar marknaden för ångestdämpande medel.

Särskilt varnar Frances för diagnosen Somatic Symtom Disorder (SSD), sjukliga, kroppsliga besvär eller kanske närmast hypokondri som riskerar leda till att ett stort antal fall av cancer och hjärtproblem blir feldiagnosticerade som psykisk sjuklighet.

Lars Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.