Här finns bara innanförskap

26 februari 2013

Krönika

Två rader framför mig sitter en omplåstrad tonåring, han verkar vara populär, folk har sprungit fram och tillbaka till honom hela resan.
Jag funderar på vad han råkat ut för och tittar ner på isflaken som flyter där nere i det kolsvarta vattnet. Tänker på hur onödig flytvästen under sätet är när jag spänner fast mig – hur länge överlever man i det iskalla vattnet? Fem minuter?

Vi ska snart landa. Svalbard, halvvägs mellan Nordkap och Nordpolen. Klockan är bara ett, men det börjar redan skymma.
Ankomsthallen i den pyttelilla flygplatsen är full med folk, tevefotografer och journalister. De välkomnar den omplåstrade pojken som precis skrivits ut från sjukhuset på fastlandet, tre månader efter Utøya. Fem skott. Ett halvår tidigare brukade han sitta barnvakt åt mina syskonbarn för att dryga ut månadspengen, nu är han precis inröstad och ska sitta i kommunfullmäktige. Vi småpratar med hans mamma, hon är kommunordförande, också socialdemokrat. De flesta röstar på sossarna här.
Någott annat behövs liksom inte.

Fyra minuter med bil från flygplatsen ligger centrala Longyearbyen, som består av typ två gator. Vi ska äta hemjagad renstek till middag. Här skjuter man alla renar och ripor man kan medan alla växter är fridlysta. Vi stannar till vid Coop för att köpa sallad och  kryddor och jag behöver cigg. De är taxfree, ett paket kostar en tia medan ett kilo gurka kostar sextio. En liter vodka för en hundring – färsk mjölk fyrtio. Lättöl och starköl kostar lika mycket men ingen står och tigger utanför systembolaget som är i ett hörn av mataffären. Motbok. Två flaskor sprit och tjugofyra öl i månaden för bofasta.
Bland kryddorna ligger saffran, i bokstavsordning före svartpeppar, inte i kassan som det brukar. Jag ser saffranspaket för flera tusenlappar, som lätt skulle gå ner i en ficka. Men ingen snattar saffran. Ingen snor någonting. Ingen behöver sno för att de inte har råd. Här låser man inte bilarna eller hemmen eller cyklarna som står ute. När en mobil blev stulen från en jacka i simhallen blev det en tidningsnyhet, polisen skulle gå till botten med saken. Troligtvis var det en tonåring.

 Vi äter en tidig middag för vi ska till skolan där det är basar och loppis. Hela byn har samlat pengar till radiohjälpen hela veckan i olika projekt och alla är engagerade. Insamlingen går till något projekt mot landminor men det verkar inte vara så viktigt. Det är insamlandet som är det centrala, att stanna kvar på toppen. De toppar alltid den årliga insamlingen, en femhundring per invånare mot femtio i riksgenomsnittet. Till och med Sysselmannen, Svalbards sheriff, är engagerad och auktionerar ut skinnen från isbjörnarna som skjutits under året. Alla drar sitt strå.
Alla har råd att bidra, för här är alla medel­­klass. Det finns inga fattiga, och inga rika.

 Alla får komma hit. Fri invandring. Ingen har fötts på Svalbard för här finns inget BB. Ingen kan ställa krav, för alla har valt att flytta hit. Alla är invandrade, men de flesta är norska. Några hundra kommer från Thailand, alla från samma lilla by. Några hittade hit och trivdes och bjöd in sina vänner. De jobbar med service. Jag antar att de trots mörkret halva året hellre jobbar som städare eller sitter i kassan på Coop och tjänar en hygglig norsk lön med femton procent i skatt, än plockar blåbär för småpengar i Sverige.
Så länge du har ett jobb och lyckats få en av de få bostäder som finns kan du stanna kvar. Arbetslinje. Ingen a-kassa, inga bidrag. Det finns inget som kallas utanförskap. Om du inte bidrar kan du inte vara kvar.

Svalbard är en nyliberal våt dröm inbädddad i en tjock vadmalsfilt av norskt folkhem.  De som liberalerna har så lätt att glömma bort, de som inte kan välja, de som fötts lite sämre rustade, de som välfärden ska finnas till för – de finns inte här, existerar inte, har inte valt att flytta hit. Här finns bara innanförskap.

Jonatan Johansson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.