En smutsgrå tjuvlyssning

16 februari 2013

Förstasidan, Kultur, Kulturkrönika

Februarimorgon. Lutar huvudet mot bussfönstret och iakttar gråstrimmorna av smuts som bildar mönster, som intrikata orienteringskartor, på utsidan. På insidan, fläckar av andra människors feta hy. Slutar med att luta huvudet. Drar mössan längre ned, som ett skydd mot omvärlden. I en barnvagn gråter ett barn. Bussen slirar i snömodden när den svänger ut från Henriksdals hållplats, snart syns Djurgården, Skeppsholmen och Gamla stan, kurande under den stålgrå Stockholmshimlen.
Börjar lyssna till tonårspojkarna i sätet bakom. Sådana där tonårspojkar som inte kan låta bli att gnabbas hela tiden. Samtidigt som en av de mastodontiska Finlandsfärjorna tornar upp sig väntande och kvalmig invid sin kantiga terminal, får en av killarna en idé, och det hörs på rösten att han tycker att den är briljant:
– När jag blir rik ska jag köpa en båt och då ska en sån där färja vara som en livbåt till den, förstår du?
– Ja, men asså, det blir ju kanske svårt att hinna till livbåten då…
– Aaa, fast nä, det är inga problem, och om det är en fläck på en av livbåtarna så ska jag ba: nä jag tänker inte ta den…
De kommer fram till att hans båt måste sjunka många gånger så att han får testa alla båtar, sedan påpekar kompisen att han väl kan köpa en sådan båt redan nu: ”din farsa är väl rik, äger inte han ett helt företag?”
Killen med de megalomana båtdrömmarna intygar att farsan förvisso är rik, men inte SÅ rik. Och förresten är väl den andra killens farsa också rik, han är ju politiker. Jo.
Och det är nu de gråstrimmiga orienteringskartorna blir mindre intressanta än samtalet bakom ryggen.
Båtkillen:
– Politiker måste ju vara ett fett bra yrke. En politiker säger ju en massa saker som inte betyder något, och får ändå en massa betalt.
Kompisen håller med, nog är det så, helt riktigt. Fatta att få massa pengar för att inte säga något! Men båtkillen har redan kommit på ett ännu mer ultimat yrke:
– Fast meteorolog måste ju ändå vara bästa yrket. De kan ljuga hur mycket som helst, i TV, och får betalt för det.
Bussen rullar in på Slussen. Ögonen vilar för några sekunder på den enkla texten skriven med tunna bokstäver på en av betongväggarna: ”KORT, PLÅGSAMT, VACKERT.”
Livet, livet, livet. Också denna morgon. Spärrar som öppnas och stängs. Tjuvlyssnade ord som trummar vidare på trumhinnan och gör sig påminda, avslöjar sakernas tillstånd i ett alldeles eget intrikat nätverk, som en orienteringskarta i hjärnan, i takt med steg uppför trappor, in i tunnelbanevagnar, vidare, vidare, vidare.

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.