Diktatorn som sitter säkert

16 februari 2013

Förstasidan, Nyheter, Reportage, Utrikes

Så länge demokrati inte förknippas med annat än marknadspriser och arbetslöshet, föredrar de flesta vitryssar Lukasjenkos sovjetnostalgiska diktatur eftersom det innebär stabilitet och mat på bordet. Men det finns en allt mer kritisk ungdom som ser till omvärlden efter alternativ. Internationalen har varit i Vitryssland och träffat dem.

 

Järnvägsknuten Baranavitjy i västra Vitryssland domineras av bangården och den breda, glest trafikerade Leninavenyn. Staden är, likt Vitryssland i övrigt, befolkad av en allt mer åldrad invånarskara och på hotell Horizont där jag bor under mitt besök ekar stegen i de tysta korridorerna.
Hotellet är stort, imposant och mycket slitet. På våningsplanen är det släckt kvällstid, kanske spar man in på elen. När hissen stannar på min våning trevar jag mig fram till en lampknapp och strax badar den långa ödsliga korridoren i kallt ljus. I mitten av korridoren sitter en äldre kvinna vid ett skrivbord, hon delar ut rumsnycklarna till de fåtaliga gästerna och tillbringar stora delar av sin arbetsdag i totalt mörker. Denna yrkeskår kallades nyckelpigor i Sovjet och har tydligen överlevt i Baranavitjy. En kväll roar hon sig i mörkret med en liten transistor­radio. Rysk techno skallrar ut i den mörka korridoren.

Det som en gång var den europeiska delen av sovjetimperiet är idag de Baltiska staterna, Ukraina, Vitryssland, Moldavien och Ryska federationen. Länder med diametralt olika grader av demokratiska friheter och välstånd. Gemensamt är, bortsett från historien, den åldrande befolkningen. De många pensionärerna i östra Lettland, Litauen och i västra Vitryssland känner varandra väl. Man har släktingar och vänner över de tidigare interna gränserna och man tar del av samma ryskspråkiga media och kultur. Hos många lever minnet från 1980- och 90-talens kriser och oroligheter kvar. Den gången nådde bilderna av brödköer och tomma butikshyllor även svenska tv-tittare.

För de som råkade bo på rätt sida om vad som med tiden blev EU:s, Schengens och Natos befästa gräns så fylldes butikshyllorna snabbt upp igen, men pensionerna sänktes och snart var basvaror återigen svåråtkomliga för de nyblivna européerna. I Vitryssland fortsatte den sovjetiska liturgin med parader, hemlig polis och Leninstatyer även efter det att Gorbatjov lämnat över till Jeltsin och den röda fanan halats för gott i Kreml. I Vitryssland bemödade man sig inte ens att byta namn på det fruktade KGB.
Butikshyllorna i Vitryssland fylldes så småningom upp med basvaror som regimen subventionerade. Kol för uppvärmning och elräkningar rabatterades. Livet återgick till det normala, stabiliteten var åter säkrad. President Aleksander Lukasjenko etablerade på detta vis med hjälp av kol, kål och vodka ett brett stöd i den befolkningsgrupp som med sin tystnad, oro för framtiden och ointresse för yttrandefrihet under överskådlig framtid kommer att dominera den vitryska opinionen: Pensionärerna.

I Baranavitjy möter jag stort intresse för Sverige. Ryktet om den svenska välfärdsstatens gradvisa nedmontering har inte nått hit och de unga aktivisterna kring kulturföreningen NewSoundLand frågar ut mig om det svenska studiestödssystemet. Kan musikföreningar i Sverige verkligen få stöd från kommunen? Otänkbart här, säger Vital, 27 år, som berättar hur polisen gör tillslag mot föreningen då man arrangerar konserter med icke sanktionerade band. Jag föreställer mig våldsamma sammandrabbningar mellan polis och ungdomar och känner efter att mitt svenska pass ligger lättillgängligt i innerfickan.

Polisen, eller milisen som de fortfarande heter i Vitryssland sedan sovjettiden, gör så besök en kväll när jag ser en skramlig konsert på föreningen. Två unga män, knappast äldre än Vital, anländer i en gammal sovjetisk skåpbil. De spatserar oengagerat runt, tittar med avsmak på en ung tjej med punksminkning, klagar på ljudvolymen och åker sedan tillbaka till stationen.
Efteråt är arrangörerna upprörda men bandet fortsätter snart att spela och publiken tycks oberörda. En öl i baren kostar knappt tio svenska kronor och festen pågår in på småtimmarna. Besöket framstår som ett sävligt framfört budskap om att det är myndigheterna som ytterst bestämmer, men att viss avvikelse accepteras. Jag tänker att här, i en provinsstad långt bort från KGB-högkvarteret och presidentkansliet i Minsk har man lärt sig att hantera vardagen och livet i en grym diktatur med en högst mänsklig pragmatism.
Dagen efter konserten besöker jag stadshuset och talar med en av chefstjänstemännen för kulturfrågor. Ja, hon känner till NewSoundLand, hennes son har varit där. Ruskigt hög ljudvolym ska det tydligen vara.

Vital och hans vänner tillhör en minoritet i ett Vitryssland dominerat av den ansiktslösa massans tysta medgivande åt en regim som inte gör någon hemlighet av sitt förakt för mänskliga rättigheter. Diktatorn Alexander Lukasjenko sitter tryggt i sitt palats i Minsk. Till skillnad från de arabiska årstidsupproren så fortgår livet i Europas sista diktatur stilla, stabilt och geriatriskt.
Lukasjenko och den styrande eliten har skapat ett herbarium av stabilitet och nostalgi i en omvärld som för många framstår som skrämmande och osäker. De stora grupperna av missnöjda unga män som i Mellanöstern och i Nordafrika drivit regimförändringarna saknas i Vitryssland. Tillgången på lågkvalificerade arbeten inom den statsstödda industrin är förhållandevis god, och för individer med ambitioner lockar metropolen Moskva med karriärmöjligheter och kulturutbud.

Den europeiska politiken mot Vitryssland följer en så kallad ”tvåspårsmodell”. Fördömande av regimen kompletteras med stödinsatser för det civila samhället. Oberoende medier, kulturprojekt och organisationer får hjälp av Sverige och EU för att bidra till pluralism och demokratisk utveckling. Detta är en i många avseenden väl fungerande verksamhet och medieutbudet för regimkritiskt lagda vitryssar är mycket omfattande. Intresset är dock skralt, statstelevisionens skrikiga pastell-TV à la italienne, lockar istället majoriteten av invånarna i det gråa landet.
Det andra spåret, fördömandet av regimen, sker genom EU-utrikesministrarnas retorik på sina bloggar och twitter samt med visumrestriktioner mot de styrande i Minsk. De båda spåren är uppenbart stickspår och Vitryssland står still. Så länge Lukasjenkos regim kan finansiera sociala insatser genom generösa handelsavtal med Ryssland sitter han säkert. Detta är en aspekt som utrikespolitiska strateger och tänkare i Väst tycks ha svårt att greppa. Kanske tycker man i Bryssel att något är fel på vitryssarna som inte vill ha demokrati och valfrihet? Oron för fattigdom och oordning är något främmande för många beslutsfattare och politiker i väst, men en högst påtaglig känsla för stora grupper i Östeuropa.

Relationerna mellan Minsk och Moskva är tidvis kärva, men Lukasjenko utnyttjar skickligt den ryska oron för att förlora Vitryssland till Väst. Vid dagens slut är kostnaderna för att förse Vitryssland med billiga råvaror hanterbara jämfört med den geopolitiska förlusten det skulle innebära om Lukasjenko byttes ut mot en mer västligt orienterad ledare.
Den ekonomiska krisen i Vitryssland 2011 när valutan kraftigt devalverades skapade hopp om förändring bland EU:s ledare och demokratiaktivister, men Lukasjenko lyckades parera krisen och rida ut stormen även denna gång.

Om det ska kunna ske någon positiv demokratiseringsutveckling, måste de baltiska och östeuropeiska staterna i EU i akt och mening visa befolkningen i slutna och förtryckande samhällen som Vitryssland, Ryssland och Ukraina att en demokratisk utveckling går att förena med social rättvisa och omsorg om de utsatta.
Balternas erfarenheter av demokratisering är en viktig resurs som inte tas tillvara. Ekonomisk liberalisering står i förgrunden och ledarna i Riga, Tallinn och Vilnius predikar avreglering, etnicitet och plattskatt hellre än folkligt förankrad demokrati och välfärd.
När de nyliberala samhällsexperimenten i Baltikum gång på gång misslyckas med att förse pensionärer och fattiga med livets nödtorft så kan Lukasjenko i sin propaganda diskreditera hela den västliga samhällsmodellen och hela idén med pluralism och demokrati. Så länge den form av demokrati som vitryssarna ser i grannländerna kommer tillsammans med ökande sociala orättvisor, så sker ingen förändring i Vitryssland och Europas sista diktatur kan fortsätta förtrycka sin åldrande befolkning.

De förtryckta massorna i det kommunistiska Östeuropa såg och inspirerades av grannländernas välfärdsstater. Finland, Västtyskland och Österrike framstod sett från bakom järnridån som samhällen med välfärd, demokrati och mänskliga rättigheter och inspirerade till de ifrågasättande som till slut ledde till kommunismens fall.
För vitryssarna finns inga välmående modelländer att avundas, i Baltikum och Polen driver högerpolitik och marknadsliberalism folkflertalet än djupare ner i fattigdom. Detta ser släkt och vänner på andra sidan vitryska gränsen.
Demokrati måste få kosta och sannolikt kommer en demokratisering av Vitryssland innebära vissa prisökningar. Hela befolkningen måste dock vara med och betala notan, inte bara den fattiga delen, något som tycks var utgångspunkten i Baltikum.

Text och foto: Lena Holm

Vital heter egentligen något annat

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.