Dem vi skyldiga äro

08 februari 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur, Miljö, På plats

Torka och översvämningar. Människor som får sina livsbetingelser förstörda av antingen det ena, eller det andra, som tvingas på flykt för att, om möjligt, finna ett sätt att överleva. Som tvingas lämna sina platser, sina hem, sin historia. Men som inte har flyktingstatus i FN, som inte räknas. Likväl flyr de, och de har all orsak i världen: vi som är huvudansvariga för klimatuppvärmningen vägrar ju, på det stora hela, att ändra oss, och de får ta konsekvenserna. Journalisten Shora Esmailian har rest runt i den verkligheten.

In genom en liten gårdsport på söder i Stockholm. Vidare in i en vacker träkåk från 1800-talet. Här luktar det kaffe, och kakfatet står mitt på det gamla slagbordet i ett ombonat rum där Södersocialisterna håller sina möten. Ikväll är det Shora Esmailian som ska berätta om resor hon gjort i Pakistan, Egypten och Kenya, resor som resulterade i boken Ur askan. Om människors flykt i en varmare värld.
Hon börjar med Pakistan som hon besökte våren 2011.
Sommaren 2010 drabbades landet av fruktansvärda översvämningar, tjugo miljoner människor drevs på flykt. Det är många människor.
Följande sommar orsakade monsunregnen återigen översvämningar, då fick fem miljoner människor fly för sina liv.
Shora Esmailian berättar om vattenmassor som orsakade jordskred, som svepte med sig hela platser så att inget fanns kvar för människorna att återvända till, byar som blivit flodbäddar, hus utan innehåll och tak, bara väggarna kvar. Hon berättar om det Moment 22 som ofta uppstått när människor velat söka bidrag för att bygga upp sitt hus igen: de allra flesta bönder i Pakistan är jordlösa och jobbar för feodalherrar, många av bönderna är inte registrerade. Utan registrering: inga pengar till ett nytt hus.
Hon berättar också om hur organisationer koncentrerat sig på att stärka kvinnor och barn i återuppbyggnadsarbetet, dels för att kvinnorna ofta visat sig vara de starkaste, men också för att de drabbats värre.

De människor Shora Esmailian intervjuade i hjälporganisationernas tältläger var arga, arga på regeringen som inte varnat för de kraftiga monsunregnen, och på feodalherrarna, som lett om vattnet för att inte få sina marker förstörda. Hon ger enskilda exempel på hur människor drabbats och beskriver den sorgliga situationen i Swatdalen, där talibanerna härskar. Beskriver tältläger där människorna inte har någonting kvar och inte kan ge sina barn några framtidsutsikter. Berättar om Indus, som ju ska vara platsen för världens äldsta kultur, bildad för 5 000 år sedan. Vad floden betytt och betyder för människorna. Hur bönderna får lön i skörd, inte i pengar. Hur folket vid Indus är vana vid översvämningar, bara inte av den här kalibern. Orsak: den globala uppvärmningen där allt skjuts till sina extremer.
Shora Esmailian förklarar att det vanliga scenariot är att vattnet värms upp i Stilla havet vilket leder till att regnmoln skapas, moln som släpper sin nederbörd först över Pakistan, sedan fortsätter regna över Afrikas horn. Det som hände 2010 och 2011, var extremvärme gjorde molnen för tunga, så tunga att allt regn föll över Pakistan:
– När det blir varmare på vår planet blir havsytan varmare, det bildas mer ånga, och alltså mer moln.

Så kommer hon till Egypten. Nildeltat. Också civilisationens vagga. Vi får veta att Nilvattnet kommer från det nigerianska höglandet, som är vulkaniskt, alltså näringsrikt. Okej. Men det som håller på att hända nu, i och med den globala uppvärmningen, är att havet börjat höja sig igen, efter att ha varit ganska sig likt i 8 000 år. Shora Esmailian förklarar hur Grönland och Antarktis är som isbitar som läggs i ett glas till brädden fullt med vatten, medan Arktis redan ligger i vattnet, och alltså inte påverkar.
I Egypten kontrolleras Nilen av den gigantiska Assuandammen, allt sedan Nassertiden. Shora Esmailian berättar om hur dammen stoppar det näringsrika slammet från höglandet, vilket leder till att deltat inte får den näring det behöver, och alltså börjat sjunka. Samtidigt som havet stiger. Dessutom har vinterstormarna blivit starkare, och Hosni Mubarak byggde bara skydd för hotellen och de rika, så stormarna drabbar värst de områden där det bor fattiga bönder. Som vanligt. Deras odlingar täcks av salt från Medelhavet och förstörs av saltvattenintrång.
För att höja mark tas sand från flerhundraåriga sanddyner, dyner som i sig själva fungerat som skydd. Återigen: Moment 22.
– Det finns nästan inga tekniska lösningar för att skydda deltan mot saltvattenintrång. Det enda vi kan göra för att rädda deltan och öar som ligger lågt, är att stoppa utsläppen nu, säger Shora Esmailian och berättar att Alexandria förväntas ligga under vatten år 2050 om det fortsätter så här. 60 procent av Egypten 80 miljoner invånare bor i Nildeltat.

Shora Esmailian hade planerat att åka till Syrien, men läget där förvärrades hela tiden. Så inträffade torkan i Kenya sommaren 2011, och hon for dit.
Afrikas horn. Människor vana vid torka. Men inte vid den typen av torka som uppstår när de två långa regnperioderna uteblir flera år i rad. Orsak: molnen som släpper allt regn över Pakistan och aldrig når Kenya.
Tolv miljoner människor på flykt. Många till de centrala delarna av landet.
Shora Esmailian berättar att hon hängde mycket i slumområden. Bland annat i Kibera, i Nairobi, där det bor mellan 200 000 och två miljoner människor. Ingen vet. Skjul. Offentliga toaletter som kostar pengar och som stinker. Påsar med avföring som flyger genom luften eftersom det är enda sättet för människor att göra sig av med den. Skräp. Människor som lever mitt i misären men inte önskar annat än att förbättra sin situation. Och alldeles intill: medelklass- eller rikemansområden som använder sig av slumområdenas billiga arbetskraft.

I slumområdena hamnar många av klimatflyktingarna. Shora Esmailian berättar om några av dem. De har varit boskapsskötare, varit sina egna arbetsgivare, varit en naturlig del av en bygemenskap. Så blev det torka, på torka, på torka, och till slut gick det inte längre. Gick inte att se barnen gå hungriga. Så de gav sig av mot Nairobi. Men i slummen: vantrivsel och hemlängtan.
Shora Esmailian beskriver också situationen för fiskarna och boskapsskötarna kring Turkanasjön, den största saltvattensjön i världen. Den har krympt med sju kilometer på tio år, dels på grund av torkan, dels på grund av en stor damm. Fiskarna har tvingats flytta en kilometer varje år.
Avslutningsvis pratar Shora Esmailian om vad det är som gör dessa människor till klimatflyktingar. Hon pratar om sårbarhet, om att klimatförändringarna gör världen till ett slagfält.
– Det som var slående när jag reste runt var att de som redan är sårbara är de som har minst skyldighet till det som händer, de som har gjort minst utsläpp, säger hon och tillägger att uppvärmningen idag ligger på 0,8 grader, men att politikerna har satt siffran två som stopp, trots att vi redan har extrema väderhändelser.
De länder som drabbas värst, menar hon, är de redan tidigare drabbade, de som har varit koloniserade, som varit brickor i kalla krigets spel, och i den amerikanska utrikespolitiken av idag. De många faktorerna gör att länderna inte kan ta hand om katastroferna när de sker, säger hon och använder begreppet ”katastrofal konvergens”.
Sedan har vi Australien där översvämningar och bränder härjar för fullt just nu men där landets ledning spjärnar emot i klimatförhandlingar, till skillnad från flera afrikanska länder.
Det behövs en ny juridisk definition för klimatflyktingar i FN:s Genèvekonvention, menar Shora Esmailian. Dels ur rättighetssynvinkel, men också för att erkänna vår skuld och vårt ansvar:
– Vi måste helt enkelt öppna våra gränser när fler och fler människor drabbas av utsläppen som vi har gjort här.

Det blir frågor som mynnar ut i ett samtal om det kapitalistiska systemet, funderingar kring vart miljörörelsen tagit vägen, kring förändring och maktförhållanden som måste ändras, arbetstidsförkortning, omställning, fackligt arbete för klimatet, och att det borde vara ett roligt framtidsprojekt, detta att rädda planeten.
Shora Esmailian blir påmind om när en fattig och outbildad kvinna i Pakistan, efter ett antal samtal om världsordningen dem emellan, själv kommit fram till följande: ”Om alla fattiga länder skulle ena sig skulle inte de rika länderna ha en chans.”

Boksignering. Folk börjar ta på sig ytterkläderna. Samtalet fortsätter i hallen. Shora Esmailian börjar plocka ihop sina saker. Det finns lite tid för en fråga: hur var det att se det hon såg?
– Jag hade ingen aning om att det var så miserabelt som det faktiskt var. Det är så svårt att föreställa sig en människa som äter varannan dag, eller en människa som vandra hundra mil för att komma bort från torkan. Hur mår en sådan människa? funderar hon och fortsätter strax:
– Det är så långt bort från vår verklighet här. Jag hade till viss del försökt förbereda mig men det var så mycket värre än jag trodde. Det var tungt. Det var också tungt att känna att jag inte kunde hjälpa dem på plats, som människa.
När arbetet med boken kändes tungt var det tanken på de människor som hade delat med sig av sin historia, som fick henne att fortsätta att skriva.

Text och foto:
Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.