Daniel Suhonen: ”Låt dem för en gångs skull få förlora”

07 februari 2013

Förstasidan, Inrikes, Nyheter, På plats

Den stora konferensen Välfärd och Framtid intog ABF-huset i Stockholm i helgen som gick. Huvudarrangören Gemensam Välfärd höll seminarier och workshops med syfte att skapa nätverk och bredda kampen för ett annat samhälle, ett där människor åter är människor, inte kunder. Internationalen var på plats och dök rakt in i seminariemyllret.

Katasalen fylls till sista stol. Vi är många som vill veta: Hur kan vi stoppa kommersialiseringen av vård och omsorg? De som ska försöka svara på det är: David Eklind Kloo, samhällspolitisk ombudsman på Handels, Gunnar Ågren, före detta generaldirektör på Folkhälsoinstitutet och aktiv i Gemensam Välfärd, Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys, och Anne-Marie Lindgren, fristående debattör och utredare. Johan Ehrenberg har tyvärr blivit sjuk.
Moderatorn, Maria Sundvall från Gemensam Välfärd, förklarar att de fyra har fått i uppgift att förhålla sig till olika förslag som förts fram i debatten om vinst: LO-kongressens non profitprincip. S-partistyrelsens förslag om begränsad vinst, hårdare kontroll, garanterad mångfald och valfrihet, LO-styrelsens förslag om samhällsbolag, begränsad vinst, undantag, tillsyn och öppna böcker, samt Göran Dahlgrens 10-punktsprogram för att bryta det vinstdrivna systemskiftet.
Jaha. Alltså?

David Eklind Kloo hade fastnat på ordet ”vi” i seminariets titel. Vilka VI menar vi när vi säger ”vi”? Han talar mycket om vikten av att det finns olika roller, olika uppgifter i kampen, tycker att det lätt blir för byråkratiskt, att opinionsbildningsperspektivet är minst lika viktigt, vill ha en större diskussion om vad vi egentligen ska ha vår gemensamma välfärd till, en diskussion om hur vår demokrati fungerar när folk väljer de privata vårdinrättningarna istället för de vi alla bestämmer om. Nyckeln till förändring tror han är att öka inflytandet över verksamheterna för dem som arbetar inom dem, och att stoppa dem som bara vill tjäna pengar.
Daniel Suhonen presenterar sig som ett av de 350 ombuden på kommande S-kongress, som ska bestämma vilken inriktning Socialdemokraterna ska ha i frågan. Tankesmedjan han precis har blivit chef är paraply för flera fack och vill, enligt Daniel Suhonen, flytta mitten åt vänster. Han menar att det skulle krävas gymnastiska kunskaper av oss att vara mer pragmatiska när samhället nu redan är så pass nyliberalt:
– Vi har varit så oerhört följsamma, pragmatiska och undfallande att facken har vant sig vid att alltid kompromissa.
Han menar att vi har intalat oss att ännu ett litet steg inte spelar någon roll, vilket det ju gör, såklart. Varje litet steg har släppt ”monstret vinstintresse” allt längre in i vård och omsorg.
– De små, små reträtterna från vår sida spelar en stor jäkla roll. Det är i grund och botten en maktfråga och en demokratifråga. Det måste göras ett systemskifte och de närmaste månaderna är en ödesperiod, säger han och syftar framförallt på om Socialdemokraterna kommer att ansluta sig till ”de ganska hyggliga kompromissförslagen”, eller inte:
– Det är omöjligt att säga idag att man är emot valfriheten och mångfalden, till och med vänstern instämmer i hyllningarna och menar att de bara är emot avarterna. Det är en oerhört tillbakapressad vänster som går till beslut nu.
För Daniel Suhonen handlar det om att socialdemokratins själ står på spel. Han nämner Urban Bäckströms skrikande om en ny löntagarfondsstrid:
– Låt oss då ta den och låt dem för en gångs skull få förlora.

Anne-Marie Lindgren tycker inte att vi har varit pragmatiska de senaste tjugo åren, hon tycker snarare att vi har varit uppgivna, och det får hon applåder för. Med ”vi” kanske hon menar sossarna, eller så menar hon folket, eller arbetarrörelsen, ett ”vi” är en svår sak att definiera i vissa sammanhang. Men i alla händelser så tycker hon att ”vi” måste bryta den utveckling som till och med vissa borgare kan erkänna har brister:
– Det är omöjligt att ha ett system där de som ska betala inte har möjlighet att säga stopp.
Enligt henne måste lagen om valfrihet skrivas om, etableringarna kunna kontrolleras –  liksom hur pengarna tjänas – och krav ställas på bemanningen. Idag plockas vinster ut genom att det skärs ner på personalen.
Gunnar Ågren tycker att allt det de andra sagt låter klokt och vettigt. Han talar om den dysfunktionella sjukvården som går åt amerikanskt håll, han är besviken på S-förslaget, tycker att stopplagen borde återinföras och frågar:
– Vad är målsättningen för sjukvården: hälsocentral för hyfsat friska, eller bättre folkhälsa och att prioritera dem som är svårast sjuka?

Daniel Suhonen är för LO-kongressens förslag därför att han tror att det är det första steget på tio år, för att ändra riktning:
– Jag tror att anledningen till att Urban Bäckström, med flera, skriker i högan sky över det här är att om S skulle gå till val på detta, och antagligen vinna, så är det ett steg på vägen bort från vinster i välfärden.
Men han vill ta bort möjligheten till undantag och förbjuda möjligheten att ha fler verksamheter. Han vill att vi ska låsa upp de verksamheter som då skulle stängas av riskkapitalister som flyr fältet:
– Vad ska de ta med sig? Den fria tillgången till skattemedel? Lokalerna, barnen, lärarna finns ju kvar. Vi använder ju Försvarets gamla marker, det kan vi göra när Wallenbergsfären stänger ner våra skolor också.
Skratt.

Med risk för att göra sig skyldig till parlamentarisk kretinism, tror Gunnar Ågren inte att det är möjligt att återkommunalisera sjukvården inom en mandatperiod. Det är så stora krafter som står emot.
Maria Sundvall påpekar att Asbjørn Wahl var tydlig med att vi inte får backa nu och hon undrar hur vi hindrar att kompromissen blir det sista steget, tycker inte att vi kan sitta och vänta på beslut från en S-kongress.
David Eklind-Kloo upprepar att det måste finnas en rörelse med det större perspektivet, att vi inte kan förvänta oss att LO och Socialdemokraterna ska ro hela båten.
Daniel Suhonen påpekar att det finns ett stort problem inom Socialdemokraterna, detta att partiet ser det som att problemet ligger i opinionen (de 80 procenten av befolkningen som är emot vinst i välfärden) och hur den ska hanteras:
– De behöver vakna och vara lite förbannade någon gång och inte vara så rädda för en medelklass som skulle stå där med stenar i händerna och kräva vinstuttag till Cayman Islands, en sådan medelklass finns ännu inte.
Kluckande skratt den här gången.
– Ni märker ju hur roligt det är att vara lite förbannade, ler han och fortsätter:
– Det går att vinna valet om man identifierar en fråga där man har folket med sig, en fråga som borgarna är emot. Jag tror inte att Borg och Reinfeldt skulle kunna triangulera så att det framstår som att de är emot vinster i välfärden. Det här är vanligt hederligt bondförnuft som hundratusentals människor skulle vilja kampanja för, och då vinner vi.

Frågorna från publiken är många. En av dem får Daniel Suhonen att lufta en rädsla:
– Jag är livrädd för att vänstersidan i politiken tror att den har monopol på välfärdsfrågan. Jag är rädd för att man inför valrörelsen planerar att bli jobbpartiet och balanseradbudgetpartiet. Det finns risk för att Moderaterna går fram som det nya välfärdspartiet. Den morbida slutsatsen är att när hela välfärden är privatiserad så vill väl även moderaterna skjuta till pengar till sina kompisar på Attendo och Carema.
Det är kanske inte med den ljusaste av förhoppningar vi lämnar lokalen och går ut för att möta februarikylan. Men i alla fall, och åtminstone, detta: det pågår ett samtal, en diskussion och ett nätverkande, som, ta i trä och spotta över axeln, kommer att leda till att vi inte hamnar rakt åt helvete, i en avvecklad välfärdsöken där riddar Katos obultande stenhjärta lyser nyliberalt moderatblått vart än vi vänder blicken.

Text och foto:
Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.