Conor Oberst plockar stjärnor i mörkret

02 februari 2013

Förstasidan, Kultur, Musik, Nyheter, På plats

Snö och mjukt gult ljus från gatlyktor. Rörstrandsgatan, Stockholm. Lördagkväll. Det står en stor, öde turnébuss utanför Filadelfiakyrkan där allt fler människor flockas utanför de ännu låsta entrédörrarna. Glas och trä. En ljudmatta av röster. Dörrarna slås upp. I foajén går det att köpa t-shirtar med uppochnedvända kors, snömodden faller av hundratals par skor. Toalettköer bildas. Speglar och vågskålar i bakhuvudet. Conor Oberst är i stan.

Kyrkobänkar. Strålkastare. Ett stort kors till höger i synfältet. Halleluja. Frikyrkokänslan drunknar bland minglande kroppar i olika åldrar och stilar. Förbandet, enpersonsakten Idiot Wind, kliver på scen och fyller rummet med sin avslappnade stil och mjuka, behagliga röst.
Stillsamt och harmoniskt. Skymningsmusik.
Det blir paus. En liten skara ackrediterade fotografer vallas till en plats till vänster om scenen under klagande ord om taskigt läge för bra bilder. Så kommer han. Conor Oberst. Sätter sig med gitarren och börjar spela.
De tre första låtarna försvinner i kameraklickande. Rock Music, Aftonbladet… klick, klick, klick. Skitdålig vinkel. Varför stänger de inte av ljudet?
Men snart. Tillbaka i den hårda kyrkobänken. Rad tolv, plats tolv. Som ett omen. Tolv är en mjuk och jämn siffra. Nu är det bara att lyssna.

Fakta: Amerikansk singersongwriter. Check. Född den 15 februari 1980, Omaha, Nebraska. Check. Började göra musik i tidiga tonåren och blev snart upptäckt. Check. Känd som sångare i bland annat banden Bright Eyes och Conor Oberst and the Mystic Valley Band. Check. Egensinnig ordkonstnär med otrolig fingertoppskänslighet för språkliga vridningar och vändningar. Check. Svartsynt. Check.

Det är texterna som har mig. (Introducerar första person. Bienvenue.) Rader som kastar sig från scenen mot öronen, åker rutschkana på nervtrådarna och gräver sig djupt, djupt ned i själen. Eller i hjärtat, om du så vill. Till det innersta. This is the first day of my life / I’m glad I didn’t die before I met you/Det här är den första dagen i mitt liv /Jag är glad att jag inte dog innan jag träffade dig.
Rummet har rymd. Tonerna fyller det. Conor Oberst har skaffat långt hår, det rör sig när han kommer in i musiken. Inget stort band. Bara en medmusiker som smyger sig ombord av och till och gör lite av varje. Inga stora gester. Bara musiken som är stor. Fylld av symboler. Av övermeningar, undermeningar och klarspråk.
– It’s very nice to be back atStockholm. How are you all feeling?, det är väldigt trevligt att vara tillbaka i Stockholm. Hur mår ni?
Bra, att döma av applåderna och tjoandet.

Hand som slår mot gitarren. Ljudet fortplantar sig och slår i sin tur mot väggarna, rikoschetterar. Bam, bam, bam. Ny låt.
Falla in i virveln. Falla. Falla.
– This is all sort of meant to put you to sleep, so if you close your eyes, det är liksom meningen att ni ska somna av allt det här, så slut ögonen, säger han som inte har sovit ordentligt sedan ankomsten till den här kontinenten.
When I break my heart I know that yours get broken / I just wish that kept me in line / But I can’t live outside the moment / And it keeps leaving me behind / När jag krossar mitt hjärta vet jag att ditt går sönder/ Jag önskar bara att det gjorde att jag höll mig i skinnet / Men jag kan inte leva utanför ögonblicket / Och det lämnar mig hela tiden bakom sig.
Luta huvudet i handen, lyssna. Rak i ryggen, huvudet högt och lyssna. Blunda, andas. Andas, blunda. Lyssna.
With what is left, we have to live / Med det som är kvar, måste vi leva.

Conor Oberst säger att de kommer att bli tvungna att använda många näsdukar på vägen mot Oslo, nästa anhalt på resan. De har haft det fint med sina svenska vänner och det är tråkigt att ta avsked, säger han och ropar in systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit.
Publiken blir lyrisk.
Systrarna får göra ”serious back up singing”, riktigt jäkla ordentlig körsång.
Make a plan to love me, sometime soon / Gör upp en plan för  att älska mig någongång snart, sjunger de allihop och ryggraden skulle få gåshud om det var möjligt. Och hjärnan håller med hjärtat som håller med Conor Oberst om att Life is too short to be a fool / Livet är för kort för dåraktighet.

Att det går att bli lycklig av att någon räknar in en låt. One two three, ett två tre.
Av ett par strofer. And in the ear of every anarchist that sleeps but doesn’t dream / We must sing, we must sing, we must sing / Och i örat på varje anarkist, som sover men inte drömmer, måste vi sjunga, sjunga, sjunga.  
Hör ni det? Sjunga!
Det är en varmare, mjukare Conor Oberst. Kanske en aningens mindre deprimerad. Aningens mindre benägen att se det allra mörkaste först. Kanske är han kär. Han har den där ömsinta rösten som folk kan råka få då. Fördomsfulla tanke. Men ändå. Kärlek kan göra smärre underverk.
Han ber om ursäkt för att alla låtar är så långa. Säger att de skulle fungera bra som mobilringsignaler, som han inte gillar, för att han inte har en tillräckligt bra mobil. Sedan sjunger han en sång om faran med att vara för ung när berömmelse och pengar rullar in, och dessutom inte ens egentligen är din, varken berömmelsen eller pengarna. Så tycker han att det blir för ensamt på scenen och First Aid Kit dyker upp igen. De har målat naglarna på honom.
Blablabla. Och så vidare. Det är så lätt att halka in på trivialiteterna. Då är det bra med kallvatten i ansiktet, kallvatten i form av en låt om en vän som dog för tidigt. Pianot och rösten och orden. I love you still. And I know now that’s all that matters / Jag älskar dig fortfarande. Och jag vet nu att det är det enda som spelar någon roll.

Det kommer till sista sången. Han ber om ursäkt för att han avslutar med en långsam och sorgsen och lång låt. Säger att han kan garantera att den skulle vara bra som ringsignal.
I took off my shoes and went into the woods / I felt lost and found with every step I took / Jag tog av mig skorna och gick in i skogen / För varje steg jag tog kände jag mig förlorad och återfunnen.   

Applådåskorna efteråt bara växer, och växer, och växer. Ingen tänker gå med på att det skulle vara slut nu. Så kommer medmusikern uppsmygande och börjar bygga en ljudmatta. Lyckan vilar i mungiporna när Conor Oberst hänger på sig gitarren igen. Och när han börjar spela åker handen upp för munnen och magen gråter tårar av skratt.
Det är den bästa låten av dem alla. Ett sätt att överleva. Ett försök till att vara tungan på vågen, att fälla utslaget. Did you expect it all to stop at the wave of your hand? / Like the sun’s just going to drop if it’s night you demand / Förväntade du dig att allt skulle ta slut bara för att du viftade med handen? / Som om solen skulle gå ned bara för att du kräver natt.
Det kommer fler extranummer. Mer First Aid Kit. Mer av allt. Av brustna hjärtan och gudlöshet och att vi alla bara är stenar på stigen till döden. Men det är de första tonerna på det första extranumret som fortsätter att ringa i öronen och trampa runt i lungorna, fortfarande när ögonen sluts för att det har blivit natt, täcket ligger tungt över kroppen och Conor Oberst har farit vidare på sin resa.

Text och foto:
Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.