”Jag skrev i eufori”

23 februari 2013

Debatt, Förstasidan

David Munck gör här ett sista inlägg i  debatten kring neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och medicinering.

 

I min text i Internationalen nr 5/2013, vars ingress jag inte formulerat, angrep jag inte Lars Lundström (LL). Detta då han trots sitt enorma utrymme i Internationalen och Röda Rummet inte tillfört något nytt till vad som i tolv års tid trummats ut av Eva Kärfve, Leif Elinder och scientologipressen. När han i nr 7/2013 kastar handsken vill jag ändå bemöta de värsta förvrängningarna.
Tre gånger i LL:s text står ”hjärnskada” i olika böjningsformer, fastän det ordet inte används av någon auktoritet på npf (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, ett begrepp som LL i nr 3/2013 sätter inom citationstecken). Läkarvetenskapen skiljer mellan organiska och funktionella avvikelser. En organisk avvikelse kan ses med röntgen eller efter en obduktion och kallas om den sitter i hjärnan, som till exempel vid CP, för hjärnskada. Npf-syndromen är funktionella, det vill säga de kan bara iakttas genom hur kroppsdelen beter sig, och ingen hävdar något annat. Den kroppsdel som styr uppmärksamhet, aktivitetskontroll och motorik är hjärnan. Den formas av ett komplex av genetiskt arv, fosterlivet (jag är född en månad för tidigt) och psykosocial miljö.

Jag skrev inte, som LL påstår, att ingen ifrågasatt mitt Tourettes syndrom. Tvärtom mötte jag, när Kärfve/Elinders stjärna lyste som starkast, sådana misstänkliggöranden från deras hardcore-fans. Vad jag skrev var att Kärfve själv, i Hjärnspöken, inte ifrågasätter att Tourettes existerar. Samt att Kärfve bör avkrävas ett svar på vad hon ordinerar åt det fåtal npf-personer vars existens hon erkänner, eftersom det för henne är så viktigt att rädda alla andra från den npf-stämpel som hon, utan någon som helst empiri, menar leder till ”social död”.
Jag beundrar inte heller professor Christopher Gillberg. Tvärtom kritiserade jag honom för att med sitt mediefiasko ha banat vägen för den backlash mot npf-personer som äntligen är över. Att tro att Gillberg-domen skulle ha återfört oss till garderoben vore dock personfixerat. Vi kan tänka och agera själva.

Mest positivt i LL:s text är hans referens till Jörgen Hassler. Jag vill varmt rekommendera Hasslers nya text på Röda Rummets hemsida, se www.rodarummet.org/web/2013/02/13/nytt-inlagg-i-adhd-debatten/. Som Hassler påpekar kan Kärfves kamp mot diagnoser på barn med npf leda till att dessa åter stämplas som ”vanartiga”. En civilingenjör, som fått npf-diagnos som vuxen, berättade i DN 12/4-99: ”Lärarna hade föga förståelse för att jag var annorlunda. Enligt sossarnas dåvarande ideologi fanns inte jag. Detta förnekande gjorde mitt liv till ett helvete. Försöker du förneka vårt handikapp tar du ifrån oss vårt människovärde och vår värdighet.”

I den anglosaxiska debatten talar man nu mindre om funktionshinder och mera om ”neurodiversity”. Tills någon myntat ett bra ord för det på svenska är dagens öppenhet om npf ett stort framsteg jämfört med när vi osynliggjordes.
LL ger bilden att min text präglades av ”stor upprördhet”. Den var snarare född ur eufori, dock inte av amfetamin (i nr 51-52/2012 hävdar LL att ordinerad psykofarmaka för npf inte är förenligt med ”en drogfri tillvaro”) utan av den stora förståelse, uppskattning och kunskap jag möter hos upplysta väninnor, kollegor och medmänniskor. Hög på dessa mäktiga upplevelser av vad livet kan ge, är jag faktiskt inte särskilt intresserad av LL:s skriverier.

David Munck

Läs de tidigare inläggen här:

Lars Lundström: Måste man ha diagnos för att bli accepterad?

David Munck: Efter hbt kommer npf: Ökad tolerans för oss med bokstavsdiagnoser

Lars Lundström: Pillerlinjen – för arbetarklassens barn?

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.