Victor Jara – Sångaren med de krossade fingrarna

22 januari 2013

Fokus, Förstasidan


Víctor Lidio Jara Martínez blev känd i hela världen som Victor Jara. Han föddes i Chillán, en stad söder om Santiago, i en fattig bondfamilj. Han blev inte präst som det var tänkt, han blev besviken på det katolska prästerskapet och i stället blev han poet, teaterregissör och vissångare och som sådan blev han oerhört populär i Chile under 1970-talet.
Alex Fuentes har fördjupat sig i hans historia.

Det var i en tid då de många upplevde att det omöjliga var så gott som omedelbart möjligt. Victor Jaras skapande gärning kom mest att handla om kärlek och solidaritet till de fattiga. Han komponerade texter och musik och sjöng om de eländiga sociala förhållandena i slumområdena, och de bostadslösas kamp och deras rätt att få tak över huvudet.

Victor Jara kom att spela en huvudroll i La nueva canción – en ny andinsk folkmusikrörelse som för alltid kom att förknippas med dåtidens upproriska folkrörelse i Chile och Latinamerika. Men han sjöng också om det vietnamesiska folkets storartade kamp mot USA:s massiva bombterror mot Vietnam och om Che Guevaras epokgörande gerillakamp när det begav sig. Som ett barn av sin tid fick han uppleva ett nära samarbete med nobelpristagaren Pablo Neruda och folkvänliga gestalter såsom Violeta Parra, Inti-Llimani, Quilapayún, Silvio Rodríguez, Dean Reed, Joan Baez och Cornelis Vreeswijk.
Victor Jara beundrade internationellt kända textförfattare och sångare som Pete Seeger och Malvina Reynolds vilka liksom många andra runt om i världen protesterade mot USA:s imperialistiska krig i Vietnam. Några av hans mest kända låtar spelas alltjämt – ”dina sånger ska vi aldrig glömma”, sägs det till exempel i Mikael Wiehes låt om Victor Jara. Dit hör till exempel ”El derecho de vivir en paz” (”Rätten att leva i fred”), ”Te recuerdo Amanda” (”Jag minns dig Amanda”). Även texten till den världskända kampsången ”Venceremos” (”Vi ska segra”) och den tilltalande instrumentallåten ”La partida” (”Avresan”) bar Victor Jaras signum.

Det var under denna tid (1970) som en socialistisk läkare vid namn Salvador Allende valdes i allmänna val och utsågs till Chiles president för att leda en folkfrontsregering. Victor Jara hade aktivt deltagit med sången som vapen i valkampanjen som ledde till den folkliga segern. Det var då media runt om i världen förfasade sig över att Väst hade fått sin första marxistiska folkvalda president i modern tid. Det var också då USA-imperialismen under ledning av president Richard Nixon och utrikesminister Henry Kissinger iscensatte en djävulsk plan som tre år senare skulle utmynna i en blodig militärkupp som kom att skaka alla som trodde på den parlamentariska demokratin.
På grund av växande sociala motsättningar hade klasskampsläget skärpts i samhället och i den oundvikliga och avgörande kraftmätningen mellan förtryckare och förtryckta lyckades den inhemska borgarklassen och USA:s administration genom militärkuppen öppet och brutalt vända hela statsapparatens våld till sin egen favör.
Det kulminerade den 11 september 1973 då Pinochets militärjunta bombade presidentpalatset, störtade den folkvalda regeringen, omvandlade hela landet till ett enda stort fängelse och satte punkt för de förtrycktas förhoppningar om en mänskligare värld. Vid militärkuppen arbetade Victor Jara som universitetslärare vid Tekniska Högskolan (idag Santiagos Universitet) och liksom många andra lärare och studerande stannade han där; han sjöng för att höja moralen hos alla som ville erbjuda motstånd mot kuppmakarna.

Dagen därpå stormades Tekniska Högskolan av kommandosoldater som flögs dit från norra Chile och Victor Jara fördes tillsammans med tusentals andra som fånge till Estadio Chile, en liten inomhussportarena som låg i närheten av La Moneda (presidentpalatset). Sedan torterades och mördades många fångar på stadion liksom i hela det avlånga landet. De som överlevde detta inferno på stadion har vittnat om vad som hände. En officer med mörka glasögon och målat ansikte, beväpnad med en k-pist vid revbenen och hängande granater på bröstet, pistol och en corvo (en ovanlig militär kampkniv liknande den som används av ghurkasoldater) i bältet, iakttog fångarna från en spjällåda. Officeren kallades El Príncipe (”Prinsen”) av sina egna. Victor Jara blev då igenkänd.

– Hit med den där skitstöveln, skrek officeren till en soldat, minns advokaten Boris Navia som var en av fångarna på stadion.
– Den där skitstöveln, den där! skrek han åt soldaten som drev fången med våld.
– Behandla inte honom som en fröken för helvete!
Soldaten slog då med gevärskolven och fången föll till officerens fötter.
– Så du är Victor Jara, marxistsångare, kommunistisk horunge, skitsångare! skrek officeren.
Så har advokat Boris Navia återberättat för domare Juan Fuentes som utrett mordet på Victor Jara i Chile. Sångaren var livrädd men behöll sin värdighet framför den ursinniga officeren.

”– Han slog honom, han slog honom. Om och om igen. I kroppen, i huvudet, medan han sparkade ilsket. Ett öga var nästan helt krossat. Jag kommer aldrig att glömma ljudet från den där stöveln i revbenen. Victor log. Han brukade alltid le, han hade ett leende ansikte, och det störde fascisten. Plötsligt drog officeren pistolen. Jag trodde att han skulle döda honom. Han fortsatte att slå med pistolens pipa. Han slog sönder Victors huvud och ansiktet täcktes av blod som rann från pannan.” Så har advokat Navia berättat för tidningen El País i Spanien där man anser att mordet på sångaren motsvarar mordet på Federico García Lorca.
– Spela gitarr nu din kommunistjävel! vrålade sedan El Príncipe och krossade Victors fingrar.

José Paredes, en soldat som var med på stadion när detta inträffade, har med åren erkänt att soldaterna spelade rysk roulett innan fången avrättades i en källare.
I fångenskapen på fotbollsstadion lyckades Victor Jara dessförinnan skriva en dikt om fångarnas förhållanden; den skrevs på ett papper som gömdes undan inuti en fånges sko. Dikten namngavs aldrig men är känd som Estadio Chile. Ett fragment av dikten lyder:

Vi är femtusen här,
i denna lilla del av staden
Vi är femtusen
Jag undrar hur många vi är allt som allt,
I städerna och i hela landet
bara här finns tiotusen händer som sår frön
och håller fabrikerna igång

Några dagar senare avrättades Victor Jara med 44 kulspruteskott och kroppen slängdes vid en utkant av Santiagos kyrkogård där den hittades av förbipasserande. Det skedde samtidigt som folk kunde se livlösa kroppar flyta genom Mapocho­flodens vatten, mitt inne i huvudstaden. År 2003, till minnet av 30-årsdagen av militärkuppen, döptes Estadio Chile till Victor Jaras Stadion.
Victor Jaras engelska hustru Joan Jara Turner, lyckades i hemlighet fly från Chile med deras två döttrar och drev sedan Victor Jara-stiftelsen. Tio år efter militärkuppen skrev hon en mycket uppmärksammad biografi om livet med Victor Jara: ”En sång för livet.” I Svenska Dagbladets recension stod att läsa att hennes bok var en memoar om en politisk epoks öde, ”…en vacker berättelse om kärlek och om uppoffringar för en sak man trodde på”.

36 år efter mordet fick Victor Jara begravas för andra gången – 1973 begravdes han i hemlighet. 12 000 människor hyllade då mannen som för alltid kom att sätta djupa spår i människornas medvetande. Nu, 39 år (!) efter mordet på Victor Jara, har en domare i Chile inlett en rättslig process mot åtta före detta officerare som deltog i mordet på den legendariske folksångaren. Bland de anklagade finns Edwin Dimter Bianchi, alias El Principe, och Roberto Souper Onfray. Den senare var då en överste som hade befälet över ett pansarregemente och som den 29 juni 1973 ledde det som till synes var ett försök till militärkupp mot den folkvalda folkfrontsregeringen. I själva verket var Soupers militära utspel ett spel för gallerierna; en generalrepetition inför den verkliga militärkuppen som de väpnade styrkorna genomförde den 11 september 1973.

Victor Jara mördades barbariskt strax innan han skulle fylla 41 år. Efter mordet blev han en ännu större symbol för det mänskliga samhälle han drömde om. Det finns en tydlig kontrast mellan Victor Jaras låtar om kärlek, fred och social rättvisa för de många, och det horribla sättet på vilket han mördades. Kontrasten lever vidare; att försöka skipa rättvisa nästan 40 år efter illdådet i ett land där diktaturens spår finns kvar i varenda liten samhällelig por och där många bödlar aldrig blivit ställda inför rätta, talar för sig själv. Kontrasten lever än; det finns en övertydlig motsättning mellan Victor Jaras sanna humanism och kapitalismens inhumana tid vi lever i. 

Alex Fuentes

 

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.