Vi motsätter oss den franska interventionen

30 januari 2013

Förstasidan, Opinion, Signerat

Uttalande från NPA, Nouveau Parti Anticapitaliste, om den franska interventionen i Mali

Herr Hollande, vid en presskonferens den 15 januari 2013 sa ni: ”Vad ska vi göra med terroristerna? Krossa dem!” Ett chockerande, våldsamt och krigiskt uttalande som nästan påminner om Vladimir Putins ton. Ett uttalande som också är något oförsiktigt i sin myndiga ton. För i ett spel släpper verbal upptrappning loss en process där, tyvärr, gisslan ofta läggs till gisslan. Det tragiska gisslantagandet vid gasanläggningen i Tigantourine i Algeriet, som skakar oss alla, har gett en dramatisk illustration till detta.
Vad försöker ni bevisa med att använda dessa ord? Att ni var överbefälhavare, en ledare i krig. Och framför allt att ni tar det fulla ansvaret för kriget i Mali. Det är sorgligt att konstatera att i det sällsynta fall där ni inte tillåter senfärdighet handlar det om krig. Traditionsenligt går ni i era föregångares fotspår. Ni strävar också att framstå som president av Françafrique (Frankrike ”A fric” [en källa till pengar] för att ta upp ett uttryck från föreningen Survie). Eftersom det är oroande att se den vanliga reträtten bakom humanitära motiv – som ni bara påminner er när omständigheterna passar – för att dölja för allmänheten de verkliga kolonialistiska intressen som Frankrike försvarar i denna konflikt.
Så javisst, herr Hollande, i norra Mali försöker religiösa fanatiker införa en motbjudande regim över det maliska folket. Och javisst, det finns skäl att bli berörd och känna solidaritet med det maliska folket. Den enda fråga som betyder något då är om er militära intervention, enskilt genomförd, kommer att förbättra eller förvärra situationen.
Att ställa denna enda fråga är oroande. Och med goda skäl. Den inledande applåden, rituell i början av ett krig, som hälsade ert initiativ, har snabbt bleknat bort och sorlet från de första tvivlen har redan låtit sig höras.
Har vi också i detta ämne förlorat minnet av vår samtidshistoria? De otaliga utländska militära interventionerna av detta slag under de senaste 20 åren i Irak, Afghanistan, Somalia eller Libyen har lett till en politisk situation som är ohanterlig och kaotisk och oftast ett inbördeskrig i kombination med en humanitär katastrof.
Eftersom det sorgliga räknandet av tusentals döda inte slutar med den vapenvila som västmakterna påbjuder, den kräver obevekligt sin sats av nya offer, bara tillkännagivna under några sekunder av våra kvällsnyheter.
Vid slutet av dagen har dessa krig som påstår sig att göra slut på, till och med ”krossa” terrorism ofta bara förstärkt positionen för de mest beslutsamma, mest extremistiska och mest radikala bland dem. Vad gäller försvaret av kvinnors rättigheter, vem skulle våga säga att det har förbättrats? Och var? I Irak, Afghanistan, Somalia eller Libyen?

Herr Hollande, den politiska världen smyckar er nu med lagerkransar. Man kan dras med av denna glöd av nationell enighet som troligen var syftet. Till den punkt där känslan för proportioner går aningen förlorad. Inser ni inte hur löjlig situationen är när ni utan att dra på munnen tar på er nya roll som demokratins universella lysande riddare, stolt proklamerande era fina värden – mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, oförsonlig kamp mot religiös obskurantism – för att rättfärdiga detta krig, under en presskonferens som hölls i Förenade Arabemiraten? Där lagstiftningen tillämpas i enlighet med sharia och äktenskapsbrott, hädelse och homosexualitet bestraffas med stening.
Men vad spelar det för roll? CAC 40-delegationen uppenbarade sig mätta på saftiga kontrakt. Och vi vill alla tro att toppmötet om försvar av miljön sponsrat av Total och Exxon kom med några slagkraftiga och förnuftiga förslag. Olyckligtvis har en fråga förgiftat era åtaganden: den slutliga överenskommelsen med Emiratens ordförandeskap om ett pris för försäljningen av 60 Rafale-plan. Dassaultgruppen är väl medveten om att krigföring är ett företag.
I Förenade Arabemiraten liksom i Mali fullföljer ni obönhörligt ert uppdrag att säkerställa Frankrikes handelsposition. Vi upptäcker då att Sahel inte bara är en öken utan också det geostrategiska sammanflödet av flera börser, både legala och illegala. Det är också nyckeln till den bräckliga gränspostering som ger tillträde till de zoner Frankrike försöker säkra, i första hand de urangruvor som drivs i Niger av Areva, juvelen i den franska kärnkraftsindustrin.
Ni är inte en opartisk hjälte i detta krig. Inte heller en frivillig brandman som har kommit att släcka en brand, som, kom ihåg, medvetet har bibehållits av alla franska regeringar sedan början av 1980-talet. Den nyliberala politik och strukturanpassningsplaner som sammanhänger med den maliska skulden, vars återbetalning särskilt intresserar Frankrike, har desorienterat det maliska samhället, berövat den dess offentliga tjänster, industrier och serviceverksamheter. Staten har fallit sönder, till den grad att den nästan försvunnit i norra Mali.
Även den senaste tidens händelser är direkt kopplade till kriget i Libyen. Den franska militära interventionen i Libyen har inte bestått i att nådigt leverera vapen till det libyska folkets legitima revolution. Frankrike ingrep militärt som en yttre makt för att påminna den framtida regimen om dess beroendeställning, och hoppades på gester i gengäld, särskilt i förhållande till oljemarknaden. Det fråntog alltså den libyska revolutionen möjligheten att ta politisk kontroll över de regioner som tagits med militära medel. Således destabiliserades Sahel-regionen brutalt och ett inflöde av över-beväpnade soldater återvände till sina ursprungsländer, i synnerhet Mali.
Slutligen är ni väl lämpad att veta att den franska staten inte såg med blida ögon på störtandet av Amadou Toumani Tourés korrupta regim i mars 2012, av ett militärt myteri som förvandlades till statskupp. Sedan dess har Frankrike berövat den maliska armén dess logistiska stöd. De Västafrikanska Staternas Ekonomiska Gemenskap (ECOWAS), som leds av Alassane Ouattara, som är skyldig Frankrike en hel del för sitt makttillträde i Elfenbenskusten under 2011, beslöt därför förra sommaren att införa ett vapenembargo mot Malis militär, avmobiliserat stridsvagnar, ammunition och tunga vapen i hamnarna i Dakar i Senegal, och Conakry i Guinea. Självförsvar blev med nödvändighet mer komplicerat.
Herr Hollande, Malis öde är en fråga för malierna. Och om ett krig ska föras är det inte upp till Frankrike att proklamera sig som Malis frälsare. Fransk paternalism i Afrika har pågått alltför länge.
I Frankrike bekymrar sig staten om malier framför allt genom att utvisa dem. Har detta Frankrike plötsligt drabbats av uppriktiga humanitära känslor? Detta Frankrike som inte ens erkänt sitt ansvar vad gäller folkmordet på tutsi som ägde rum i Rwanda 1994. Beröva inte det maliska folket en politisk lösning som röster i landet enträget kräver: till exempel parlamentsledamoten Oumar Mariko från organisationen Sadi (Solidaritet, Afrika, demokrati, oberoende), eller den tidigare ministern Aminata Traoré, som för några månader sedan lanserade ett manifest mot kriget i namn av kvinnors rättigheter. Det politiska, fackliga och det civila samhället är nämligen en oundviklig realitet i Mali.

Förutom de tvivel som kommit till uttryck om det franska mandatet eller de osammanhängande parlamentariska debatterna tycks nationell enighet ha förorenat nästan alla franska partier, med få undantag. Det bästa sättet att hjälpa det maliska folket att föra sin egen kamp mot religiös obskurantism, herr Hollande, är att den franska staten slutar tala i namn av andra.

18 januari 2013
Olivier Besancenot

Olivier Besancenot är en av de mest kända ledarna för det Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA), som bildades 2009 efter en inbjudan av det Revolutionära Kommunistiska Förbundet (Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR), franska sektionen av Fjärde Internationalen). Som kandidat för LCR i presidentvalet 2002 och 2007 fick han 1,2 miljoner röster (4,5 %) och 1,5 miljoner röster (4,2 %) respektive. Han arbetar som postanställd i Parisregionen.

Christine Poupin

Nationell talesperson för NPA

Philippe Potou
Philippe Potou var NPA-kandidat i det franska presidentvalet 2012. Medlem av den nationella ledningen, bilarbetare i Bordeaux.

Översättning Anders Hagström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.