Välkommen till framtiden

12 januari 2013

Förstasidan, Kultur, Kulturkrönika

Ja du milde tid. Nu är det alltså 2013. Det trodde vi väl aldrig. Låter det inte lite avlägset fortfarande, som ett eko från framtiden? Som en science fictionfilm från sjuttiotalet, om en tid långt bortom vår? Lite ensligt, lite metalliskt, lite så där gråblått, med fjär blick?
Men framtiden kom. 2012 blev ju färdiganvänt, som en gammal hederlig, engelsk pullover från fyrtiotalet, när den inte går att laga längre på de mest slitna ställena. Klingande lika trött och blasé som statsministerns ord i årets sista lördagsintervju i radion: ”Jag är ju ödmjuk och säger att…”. När det inte är upp till vare sig statsministern eller året att avgöra sin egen ödmjukhetsgrad. Det kan bara omgivningen göra. Och 2012 kan inte sägas ha varit ett särskilt ödmjukt år för väldigt många i Europa. Inte heller kan någon med ett visst mått av förstånd, hävda att statsministern är en särskilt ödmjuk människa, han handlar ju till exempel gärna med diktaturer, så länge det skapar arbetstillfällen.
Fast det förstås, ödmjukhet kan definieras på tusen olika sätt. Så vi slutar resonemanget här och går istället raskt vidare till nästa spår.

Jaha. Och vilket spår är det då? Ska vi byta spår helt plötsligt? Är vi liksom inte inne på att det är ett Nytt År? Jo. Det var just det. Ursäkta. Vi fortsätter på inslagna spår, undviker fel fil, hoppar inte över skaklarna och tappar oss inte bakom någon vagn, inte nämnvärt i alla fall.
Nytt år alltså. Back on track. Som ni ser.
Men. En liten parentes. Angående förra året. Som alla förmodligen märkt så var det, åtminstone mest troligt så (om vi nu inte alla bara är spökskuggor i minnet av en försvunnen värld), att Mayakalenderns upphörande inte innebar den totala undergången. Trots all uppståndelse och till mångas besvikelse.
Ragnarök föll inte över oss i all sin fasansfullhet. Det var helt enkelt bara att stiga upp som vanligt den tjugoandra december och säga hej till gråvädret. Ändå tillät vi oss att fundera några varv extra kring de många solstormarna och kring den härliga tanken att alla de som samlades på olika platser världen över för att, av olika skäl, invänta undergången tillsammans, faktiskt gick under. Liksom fick vad de önskade sig i julklapp.

Ingen undergång. Nähäj. Men ett skifte då? Kan vi få be om det? Det var i alla fall vad vi gjorde de där sista dagarna av det gamla, nötta året som låg fransigt och avskavt och mumlande om bättre tider. Och så kom en svart natt som lystes upp av eldar som flög över himlen och vi tände tomtebloss i valnötsträdet och det klickade till obemärkt i hela alltet och plötsligt var det ett annat år än det invanda och kort därpå ropade en rubrik i SvD:s Näringslivsdel att: ”Röda Korset varnar för uppror i Europa”. Texten meddelade att organisationen förbereder sig för en vidareutveckling av de rådande omständigheterna som kan komma att eskalera om folket reser sig på liknande sätt som i Nordafrika. Vilket verkar vara så smått på agendan. Åtminstone enligt Röda Korset. Och vissa andra. Typ.
Uppror! Skifte?

Nästan 120 miljoner EU-medborgare lever under den europeiska fattigdomsgränsen enligt siffror från EU:s statistiska centralbyrå, Eurostat, meddelar SvD. Det är ganska många människor. Och det är nog också ganska många människor som lever över den där gränsen – eller som inte har något giltigt medborgarskap, och alltså inte räknas, varken under eller över någon gräns överhuvudtaget – som är lika leda de på vad åtstramningspolitik och privatiseringsiver gör med samhället. Alltså lika leda som de under gränsen. Även om de inte svälter. De kanske arbetar inom vården eller grundskolan och är leda på att inte våga ifrågasätta företagstänkandet på arbetsplatsen. Leda på att känna att de sitter löst, trots fast tjänst, om de uttrycker kritik mot den alltmer allomfattande inriktningen på vinstmaximering. De kanske är leda på att inte få sköta sitt jobb med värdigheten i behåll. Leda på att inte få se människor som människor, utan som ekonomiska objekt.
Bara en tanke.

Det är nu vi byter linje. Alltså spår. Ursäkta. Det blir så lätt fel. Och det är ju inte heller riktigt sant att vi byter spår för alla spår leder till varandra, och det finns egentligen bara en oändligt omfångsrik kedja där alla länkar rasslar om du petar på en. L’histoire du Monde. Typ. Vi är alla släkt och vi går alla way back. Långt, långt, långt tillbaka i tiden. Långt före år 2013. Där vi alltså nu har hamnat.
Ursäkta. Igen.

Och apropå ingenting och allting så inträffade detta i julas, att farbror Hans berättade, alltmedan traktormotorn höll takten och han tankade vatten vid kyrkan i socknen där både caféet och kiosken har lagt ner men golfbanan byggd på fornminnesmark frodas, att småbönderna inte kan pensionera sig, för de skulle inte få någon pension. Alltså: han skulle inte få någon pension. Och då tänkte vi att en gång i tiden var Centerpartiet ett bondeparti. På något jäkla vis i alla fall. Emot kärnkraft och sånt. En aning förnuftigt liksom. Sedan gick det som det gick och nu häckar det, alltså partiet, alltså dess hjärntrust, mest vid Stureplan och partiledaren säger så putslustigt idiotiska saker att vi har beslutat oss för att döpa om rasket till Cirkuspartiet. Om ni är med på det vill säga. Nej, jag tar tillbaka, vi gör det ändå!
Ursäkta återigen. Det var fel spår. Till viss del rätt, förvisso, men fel. För vi skulle ju spinna vidare på skoltemat. Inte för att ni kanske har märkt att det liksom var där vi landade nyss, men det var det.

För det är 2013 och vi ägnade några av de första timmarna åt att fundera över vilken kultur som överförs i det här landet där Sverigedemokraterna ler belåtet åt stigande siffror. Vad läser de till exempel i grundskolan? Så råkade vi bläddra i senaste OLM, Ordfronts Litterära Magasin, och fick ögonen på en artikel av Marianne Steinsaphir som hade läst forskaren Annette Årheims bok Misery Lit, och skrev att forskaren menar att både lärare och elever, till stor del, läser ifrågasatta böcker som hävdar sanning men i stora delar fabulerar, som Liza Marklunds Gömda. En bok som, utan diskussion kring uppkomsten och debatten kring den, kan ge unga människor en skev världsbild, så skev att de går med i Sverigedemokraterna, enligt boken och artikeln.
Så diskutera då för tusan gubbar! Ryter vi. Se HELA bilden för en gångs skull och gräv på djupet. Prata med barnen om precis allt det viktiga. Och variera. Och fyll skolbibliotek efter skolbibliotek med annat än Camilla Läckberg och Liza Marklund. För allt i världen!

Men det är klart, då måste först skolpolitiken ändras så att lärarna får tid till eleverna igen, istället för administration och betygsättning. Skolan, som den är nu, håller ju inte. Kanske att vi skulle lägga ned den, avsätta majoren och börja på ny kula, i demokratisk anda, utan betyg men med kritiskt tänkande som första och främsta drivkraft.
Så tänker vi. Eller, ja, det är några av de tankar vi lyckas hamna öga mot öga med i hjärnvimlet och föra ett samtal med som vi tycker att vi kommer ihåg och kan vidarebefordra.
Kanske är det lite övermaga. Att häva ur sig ett virrvarr av tankar sådär, bara för att en siffra ändras och somliga måste köpa ny almanacka. Vi vill ju för allt i världen inte skriva någon på näsan, inte kliva på några ömma tår, inte dra åt svångremmen för hårt på redan magra. Inga såna grejer alls, faktiskt. Inget som gör ont rent fysiskt.
Men det är ju nytt år. Så vi tycker att det måste få finnas utrymme för att hoppa lite upp och ned på stället med mycket svikt i benen och skrika UPPROR och börja odla mer potatis.

Upprepar: Nytt år. För tydlighetens skull. Och somligt är gott, annat inte. Hatet marscherar på Ungerns gator och det är dyrt att överleva i Grekland. Så vi tänker att det är tillåtet att visionera lite, sådär på en höft. Låta flödet vara fritt och tala som vi har förstånd till. För vi har galopperat fram på flykt undan djävulen, i kallaste vinternatten, under stjärnhimlar med Selma Lagerlöf och Gösta Berling i jul. Så vi tar oss friheter. Såsom det anstår alla och envar.
Vive la révolution! Gott nytt! Klackarna i taket, fötterna på bordet, katten i fåtöljen och se för allt i världen upp med halkan!
I fridens namn. Stjärnstopp.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.