Syriska revolutionen kämpar för livet

12 januari 2013

Förstasidan, Utrikes

Miljoner på flykt, över 60 000 döda. Motståndare till Assadregimen kommer att rivalisera om utrymme inom koalitionen. Revolutionära aktivister uträttar stordåd: folkkommittéer försöker lösa försörjning, sjukvård, skolgång.

Över 60 000 döda, hundratusentals sårade, fängslade och försvunna, miljoner på flykt. Priset för att sätta sig upp mot den syriske diktatorn Bashar Assads regim tycks bottenlöst. Medan Assad brännmärker oppositionen som landsförrädare och terrorister hotar ”hundratusen döda” under det kommande året, menar Arabförbundets och FN:s medlare Lakhdar Brahimi. Han varnar för en ”somalisering” – en somalisk utveckling i Syrien – med krigsherrar och fragmentering av samhället. ”Den religiösa extremismen har spridit sig till stora delar av Syrien”, menar den prisbelönta syriska författaren och journalisten Samar Yazbek som nyligen besökte Sverige och står på revolutionens sida. In i det längsta har upproret och den fria syriska armén stått emot regimens försök att framkalla religiös splittring och sprida skräck bland alawitiska och kristna minoriteter, menar hon. Men i regimterrorns spår har också sekteristiska övergrepp begåtts mot minoriteter. Och ”spänningen mellan de olika grupperna har ökat så till den grad att den civila freden hotas”. (DN 3 jan).

Samtidigt uppmärksammas hur islamistiska jihadister, som al-Nusrafronten (Internationalen 15 dec), finansierade av salafistiska affärsmän, Saudiarabien och Qatar fått ökad betydelse i de militära striderna och ödeläggelsen. Vilket i sin tur tenderar att trappa upp religiösa spänningar. I det värsta scenariot mal de syriska striderna vidare under 2013 med den militärt överlägsna regimen fortsatt uppstöttad av Ryssland och Iran medan extrema jihadister som militärt backas upp av reaktionära arabregimer, växer i styrka och revolutionens demokratiska förutsättningar skövlas.
Bland seriösa bedömare varnas för att ett sådant sönderfall utgör ett alternativ i USA:s maktpolitiska spel där Syrien upphör som regional maktfaktor och just ”somaliseras”. Irans bundsförvant i området, liksom Israels motståndare, skulle då för överskådlig tid förlamas av inre strider. Samtidigt oroas amerikanska företrädare av de jihadistiska gruppernas tillväxt och potentiella hot mot just Israel och västs intressen. USA har stämplat al-Nusrafronten som en terrorgrupp knuten till al-Qaida, och en amerikansk strategi tycks vara, menar mellanösternkännaren Gilbert Achcar, att likt tidigare i historien söka allierade hos Muslimska Brödraskapet och, förstås, bland västvänliga liberaler.

Kapplöpningen om inflytande uttrycktes av USA:s med fleras erkännande av SNC, den Nationella koalitionen för Syriens revolutionära och oppositionella krafter, som bildades i Doha i Qatar i november. Koalitionen kritiserades omedelbart från jihadister och andra aktivister inne i Syrien för att inte representera den kämpande folkrörelsen på marken. Men företrädare för islamistiska grupper tonade snart ner sin kritik. Om koalitionen kan kanalisera politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från väst vill ingen gå miste om det eller manövreras ut. Olika intressen och ideologiska riktningar bland motståndare till Assadregimen kommer att rivalisera om utrymme inom koalitionen – och koalitionen i sig befinna sig i ett spänningsförhållande till kampen inne i Syrien, den militära som den civila. Om jihadistiska grupper på några håll erövrat en mer framträdande roll i den väpnade kampen mot regimen rapporterar den fria syriska armén fortsatt hög aktivitet och vissa framgångar med erövring av militärbaser och flygplatser. Den fria arméns dagorder är att försvara den demokratiska ickesekteristiska revolutionen, men är knappast förenad under ett gemensamt kommando, och dess olika enheter kan representera olika inriktningar.

Den civila kampen befinner sig i närmast ofattbara svårigheter under massakrer och flygbombardemang, sammanbrott för infrastruktur, flyktingströmmar och brist på livsmedel, vatten, värme och läkemedel. Men mitt i dessa umbäranden uträttar revolutionära aktivister stordåd. De lokala koordinationskommittéerna rapporterar om hur byar, bostadskvarter, stadsdelar och hela städer organiseras genom folkkommittéer som försöker lösa försörjning, sjukvård, skolgång, uppröjning och återuppbyggnad. Föräldralösa barn ska tas om hand, hemlösa ges tak över huvudet, förstörd vatten- och elförsörjning repareras. Från den sargade halvmiljonstaden Duma, nordost om Damaskus, rapporteras (International Viewpoint 1 oktober) om hur ett stadsråd efter fördrivning av den gamla regimen, tagit över alla myndighetsfunktioner och förvaltning, från politiskt styre till försörjning, ordning och brandförsvar. Stadens tolv distrikt leds av kvartersråd som ansvarar för hälsovård, försvar, allmän och privat egendom, teknisk service, finanser, rättsskipning, återuppbyggnad, fredsrörelse och demonstrationer, information, kultur och undervisning, dokumentation och sekretariat.

Stadsrådet består av ordförandena i de tolv distriktskommittéerna och för kommittéer kring särskilda uppgifter. Tillsammans utser de stadens verkställande styre. Varje onsdag och söndag hålls ett ”fritt forum” där invånarna kan ta upp problem med rådet. Förutsättningen för att bli vald till kvarterskommittéerna och stadsrådet är att ledamoten måste stödja kampen mot diktaturen och upprättandet av en civil, demokratisk stat baserad på valda mandat, möjliga att återkalla. Till det har man lagt att representanten måste vara ”moderat” och ”icke-fanatisk”, vad gäller såväl parti, religion som trosuppfattning, vara ansvarsfull och ha god moral. Vid sidan om försöken att vidmakthålla och återuppbygga ett samhälle fortgår uppenbart öppna manifestationer mot diktaturen varhelst det är möjligt. I de lokala koordinationskommittéernas dagliga rapportflöde från bombningar, strider och offer återkommer också mängder av meddelanden från demonstrationer och protester. Från exempelvis fredag 28 december, en enda dag, rapporteras: 302 demonstrationer i olika städer och områden, de största i Deir Ezzor som bevittnade 68 demonstrationer ”där revolutionärer ropade slagord mot regimen och världens defaitister”. Från Hama rapporterades 57 demonstrationer mot sekterism och till stöd för Fria syriska armén. 54 demonstrationer inrapporterades från Aleppo där deltagarna protesterade mot att bagerier attackerats och barn dödats.

Från Damaskus med förstäder rapporterades 41 demonstrationer som krävde frigivandet av fängslade. I Idlib genomfördes 34 demonstrationer mot bombningar och granatbeskjutningar, i Daraa 23 manifestationer till försvar för revolutionens målsättningar mot varje försök att förhandla bort dessa. I Homs genomfördes 14 demonstrationer mot det strikta utegångsförbudet i staden, sju manifestationer i Hasaka hälsade ”kristna bröder” och hyllade Syriens nationella enighet. Tre demonstrationer rapporterades från Raqqa och en från Lattakia. I det bästa scenariot bryts diktaturen sönder av inre motsättningar under trycket från det folkliga motståndet innan de imperialistiska stormakterna i öst och väst funnit en övergångskompromiss som offrar försöken till framväxande folkmakt. Och innan religiös sekterism och fanatism vuxit sig starkare i spåren av terrorn. Demokratiska vänsterkrafter världen över kan göra skillnad – genom att tillsammans understödja den revolutionära och demokratiska syriska folkrörelsen mot de hot som måste övervinnas.

Håkan Blomqvist

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.