Sonnevis testamente

14 januari 2013

Fokus, Förstasidan

”Inför motsättningen mellan palestiniernas legitima krav och judarnas kamp för att överleva, hamnar Sonnevi i en olöslig konflikt med sig själv”, skriver Per-Olof Mattsson i den här kommentaren kring Göran Sonnevis diktsamling Bok utan namn som kom ut förra året.

Göran Sonnevi. Foto Cato Lein

Göran Sonnevi publicerade 1965 dikten ”Om kriget i Vietnam” och blev snabbt den nya vänsterns poetiska uttolkare. Han kallade USA:s krig i Vietnam vidrigt och tog tydlig ställning för befrielsekampen. I sin historik (Vietnam var nära, 2007) menar Åke Kilander att just den dikten fick ”stor betydelse” för solidaritetsrörelsens framväxt. Dikten har sedan präglat bilden av Sonnevi, trots att han senare publicerat åtskilliga diktsamlingar.
Det var inte bara den antiimperialistiska kampen som fångade Sonnevi, han blev också del av den vänster som betraktade maoismen som framtiden för alla förtryckta folk. Avslöjandena om Pol Pots skräckvälde i Kampuchea fick honom dock att se dess rötter i stalinismen – en chock som för alltid gjorde honom till skeptiker.
I den nya samlingen Bok utan namn (Bonniers 2012) är detta uppenbart. Den består av 154 dikter och diktsviter plus en längre dikt, ”Disparate sin nombre” (Namnlöst nonsens), med material som går ända tillbaka till 1957. Antalet dikter säger dock inte mycket om omfånget. Den längre dikten är nämligen på över 400 sidor och samlingen i sin helhet omfattar 800 sidor. Poeten är själv medveten om bokens storlek, och menar mot slutet att den är ”oöverskådlig”.

Trots att boken själv säger att den inte har något slut, är det ändå uppenbart att det handlar om ett bokslut över författarskapet. På ett ställe citeras på grekiska de kända orden ur Uppenbarelseboken (22:10) där Jesus säger att ”stunden är nära”. Många dikter berör också upplevelser av sjukdom och släktingars och nära vänners död. Titeln anspelar på den italienske diktaren Francesco Petrarca (1304–1374) och hans bok Liber sine nomine (Boken utan namn).
Boken är försedd med två motton som sammanfattar många av de bärande tankarna: Brecht pläderar för en konst som är realistisk i den meningen att den förespråkar verkligheten (die Realität) gentemot ideologierna och gör det möjligt att känna, tänka och handla realistiskt; Almqvist inskärper det definitiva i samlingen: ”Var och en, som fördjupar sig i dessa blad, / skall omöjligen kunna släppa dem från sina ögon, / utan läsa och läsa ända tills han går förlorad.”

Gång på gång återvänder Sonnevi till den skuld han själv anser sig ha för maoismens brott. Skulden blir en röd tråd besudlad av oskyldigas blod. Det rör sig om en personligt upplevd skuld. Den kan formuleras i förhållande till de egna föräldrarna som inte bar ansvaret för någons död. Är han själv ansvarig för någons död? Han ”vet inte”, kanske var det många, kanske ingen, men skulden gnager.
Det oläkta såret aktiveras ständigt. Gamla ställningstaganden skymmer sikten och leder till tvekan. Det finns även en mer allmän skuld som den svenska vänstern borde erkänna. Demonstrationerna mot USA:s anfall mot Irak 2003 river upp gamla sår: han ser vänsterns ”inre katastrof”, de ”gamla folkmorden i dess namn är som om de aldrig existerat”.

Pol Pot är den främste representanten för såret som aldrig läker. Hans ”skugga” återuppstår ”åter och åter” inom vänstern. Han försöker ”göra reda för graden av skuld”, men det går inte, den är ”överallt närvarande”. Han omvärderar även segern i Vietnam: ”Ser nu att det var en seger över Imperiet”, men det var ”inte en seger för de levande människorna”. I en annan dikt omtalas ”tortyren i norra Vietnam”, med tillägget ”utan att jag viss­te det”. Men istället för att inse att han blivit bedragen av stalinismen, tar Sonnevi själv på sig skulden. Oförmågan att bryta med maoismen får honom att hela tiden gå runt i samma cirklar.
Även om bokslutet medför omprövningar, har Sonnevi inte slutit fred med kapitalismen och imperialismen. Men han har svårt att orientera sig i ett landskap där maoismen är komprometterad. Nya krafter uppträder, framför allt är det islamistiska rörelser som upprör honom.

En dikt med titeln ”Iblis” blir begriplig först när den mytologiska grunden avtäcks. Inom islam är djävulen känd som Iblis och har som främsta kännetecken, förutom övermodet, att han endast har makt att inplantera ondsinta förslag i människors hjärtan. Iblis är den som ”slutligen inbjöd” honom till ”solidaritet med förintelsen”, det vill säga nazismens försök att utrota Europas judar, och som han först tog ”på allvar” som en del av en ”reell solidaritet med jordens fördömda”. Men jordens fördömda – Sonnevi använder den berömda titeln på Fanons bok Jordens fördömda från 1961 – var en inbillning. Det var ”antagligen” samma ”inbjudan till förintelse” men i en annan form.
Identifikationen av maoismens brott med förintelsen av judarna och sedan med islamismen uppstår ur Sonnevis identifiering av det judiska med det israeliska. I en dikt från 2008 likställer han det israeliska våldet – det ”judiska” våldet – och det palestinska våldet. Inför motsättningen mellan palestiniernas legitima krav och judarnas kamp för att överleva, hamnar Sonnevi i en olöslig konflikt med sig själv. Ibland blir slutsatserna svartsynta och utan försoning: ”Bakom oss avgrunden” och framför oss ”en annan avgrund”.

”Dikt i advent 2008” blandar samman islamismen med ”de sociala revolutionerna”. Han ser sin egen skuld i det ljuset: ”Också jag har föreställt mig att kärlekens språk kunde tala med vapen.” Dikten fortsätter med ett av sionismens favoritargument mot palestinierna, nämligen ”Hadj Amin al-Husseini, stormuftin av Jerusalem” som ”inkognito” besökte Auschwitz, ”organiserade mordet på Bosniens judar”, ”rekryterade det muslimska Waffen-SS”, i radio uppmanade muslimerna att döda alla judar och efter andra världskriget blev ”Arafats mentor”.
Det är två folk som står mot varandra. Den nationellt/etniskt präglade analysen leder till att förintelsen ställs mot Hamas självmordsbombare. Hamas står för något ”fullkomligt vidrigt” men får i viss mån representera alla palestinier. Detta balanseras med följande omöjliga slutsats: ”Jag har sagt mig, att jag går med judarna, vad de än gör”, men samma sak gäller palestinierna: ”Går jag också med dem? Ja.” När Sverige och Israel spelar tennismatch i Malmö 2009 noterar Sonnevi ett enda inslag i protesterna. Delar av demonstrationen uppträder under islams gröna flagga och några ropar på arabiska: ”Khaybar, Khaybar – o judar, Muhammeds armé skall återvända.”

”Sanningen finns, men bara så som den fattas oss”, heter det i en dikt. Så kan en poet skriva, men knappast den som vill bidra till att skapa klarhet. Mystikernas negativa väg (via negativa) är möjlig för poeten, men inte för den som deltar i världens strider och konflikter. Han kan inte stå på ”Imperiets sida”, men inte heller på ”det föregivna gudsimperiets sida”. Det är motsättningen mellan stater och nationer och inte mellan klasser som tvingar honom till eftergifter åt islamofoba idéer.
Sonnevi är klarare när det gäller till­ståndet på hemmaplan. Han noterar hur folkhemmet ”demonteras” och ”den aggressiva högern driver nu i kommuner och landsting sin dolda agenda”. Ekonomi och underordning blir de nya banden mellan människor och ”samhället upplöses”. Finns det då inget motstånd? Sonnevi tror inte på den organiserade arbetarrörelsen. Han noterar att förstörelseverket sker ”nästan utan motstånd” och att arbetarpartierna spelar med. Även i arbetarrörelsen finns en ”dold handlingsplan, som egenintresse”. Slaget är redan förlorat: ”Det stora försöket till solidaritet finns inte mera.”

Poeten noterar 2011 att: ”Någon, nära, trodde att jag ändrat mig, bytt sida.” Svaret är inte självklart: ”Vet jag det själv? Ingen känner mig; inte ens jag själv.” Det är dock ingen ursäkt, kommenterar poeten, men det är just vad det är. Sonnevi försöker sig vid ett par tillfällen på en mer klassbaserad analys: ”Vilken klass tillhör du? Ingen klass; jag var alltid en främmande”, ”alltid på tillfälligt besök”.
Den kamp som ändå förs leder enbart till nytt förtryck: ”De folkmördade reser sig; de blir också själva mördare.” Är det möjligt att göra motstånd? Det kan vi inte veta: ”Om vi visste var vi redan döda.” Den stora rörelse som föddes i Seattle 1998 förekommer inte alls hos Sonnevi. Däremot har händelserna i Göteborg 2001 under EU:s toppmöte etsat sig fast i hans medvetande. I jämförelse med Ådalen 1931 är den ”sociala dynamiken” nu ”en helt annan”. Han ser bara stenkastarna och drar slutsatsen att de ”ytterst sannolikt” har ”fullkomligt fel”. Även hos stenkastarna ”brinner en variant av det totalitäras sår”.
Det skymtar ändå något slags hopp: ”Kommunismens spöke går åter genom världen”, om än bara genom sin ”frånvaros skugga”. Finns det ”en annan kommunism? En möjlig kommunism?”, frågar sig poeten. Vi kanske ännu inte kan benämna den eller ens vågar kalla den vid namn: ”Vad heter du, lillebror?” Drömmarna om kommunismen föds på nytt, men det saknas ”en trovärdig syn för vad ett nytt samhälle kan vara”.
Orden ur Uppenbarelseboken som redan citerats har en fortsättning som kan summera Sonnevis världsbild: ”Den som gör orätt skall fortsätta att göra orätt och den som är oren fortsätta att orena sig, och den rättfärdige skall fortsätta att leva rättfärdigt och den helige att helga sig.” Cirkeln är sluten. Det är en sorglig summering.
Hela samlingen och många av de enskilda dikterna är tillägnade hustrun Kerstin. Kärleken och dess manifestationer spelar en försonande roll i en tillvaro som poeten finner mycket problematisk. Det är naturligtvis en tröst: kärleken lever och blir den fasta grund som livet vilar på. Men räcker det?

Per-Olof Mattsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.