Olof Palme: Hans tid och vår

13 januari 2013

Analys, Film, Förstasidan, Kultur

Böcker, TV-serier, filmer, dokumentärer… nu är Olof Palme tillbaka. Kjell Östberg skriver här om den dokumentär om Olof  Palme som hittills setts av en kvarts miljon. Hur beskriver detta fantastiska tidsdokument Palme och hans tid? Vad har valts bort och kan vi lita på beskrivningen av denna sjudande och politiskt vakna tid?

Olof Palme är 1900-talets främsta svenske politiker. För detta talar omfattningen av hans politiska gärning (han sysslade med allt från högertrafikomläggning till ny ekonomisk världsordning); hans internationella ställning – han var en självklar samtalspartner för politiska ledare från Fidel Castro till Henry Kissinger; hans förmåga att placera sig i den politiska sfärens absoluta centrum; hans begåvning att genom sina framträdanden och sina tal ge politiken en särskild lyster, älskad av många, hatad av andra.

Det fanns dessutom en bredd och spänning i hans åsikter som hos få andra. Under 1950-talet var han en intellektuell soldat i kalla kriget på USA:s sida, antikommunist och förespråkare av en svensk atombomb. Under 1960- och 70-talet möter vi den Palme de flesta känner till, den radikala retorikern, Vietnamkritikern, jämställdhetsförespråkaren, men också IB-mannen och kärnkraftsanhängaren. Under 1980-talet tonar utrymmet för en radikal socialdemokrati bort och Palme accepterar, mer eller mindre motvilligt, att driva på partiets anpassning till nyliberalism och marknadsanpassning. Dessa kraftiga svängningar under ett relativt kort liv – Palme var bara 59 år när han mördades – kan tolkas på olika sätt: Opportunisten Olof Palme som utnyttjar sin begåvning till att snabbt anpassa sig till rådande värderingar. Eller en kreativ person, i stånd att kontinuerligt ompröva sina värderingar och sin politik. Men de visar framför allt på Olof Palmes kanske främsta förmåga: att läsa tiden, att fånga upp tankar och strömningar och i betydande utsträckning göra dem till sina.

Det är också denna egenskap som gör Kristina Lindströms och Maud Nycanders med rätta hyllade dokumentär Palme till ett så fantastiskt tidsdokument. Filmen, som välförtjänt har setts av en kvarts miljon på tre månader, berättar om en tid när människor organiserade sig kollektivt i större utsträckning än på mycket länge för att skapa ett annat samhälle, när mer omfattande sociala reformer än någonsin genomfördes, när politiken ansågs kunna utmana marknaden och politiker ibland kunde prata om vad hjärtat var fullt av, och inte vad spinndoktorer och politiska konsulter talade om för dem. Och bättre än de flesta kunde Olof Palme ge uttryck för denna tid. Samtidigt är det inget okritiskt hyllningsporträtt. Palme får i filmen framstå som en man av kött och blod, med fel och brister.

Det är samtidigt något som skaver i framställningen. Vad ville Palme själv? Ja, internationellt ägnar filmen mycket tid åt att lyfta fram Palmes kritik av Vietnamkriget eller apartheid (men inget åt hans hemliga samarbete med Nato, hans inblandning i Bofors vapenexport till Indien eller engagemang för upprustning av det svenska flygvapnet). Men när det gäller inrikespolitiken – som Palme ägnade nio tiondelar av sina osedvanligt långa arbetsdagar åt – är filmen märkligt tyst. Vi får veta att han var för kärnkraft och mot löntagarfonder. Någon minut av tre timmar ägnas åt jämställdhet, framför allt dagis, annars duckar filmen. Det pågår för närvarande en kamp om historien. I sin strävan att göra välfärdsstaten till ett moderat projekt, och därmed avlöva det alla dess radikalt samhällsomvandlade drag, har Reinfeldt tidigare försökt göra sig till Per Albins och Tage Erlanders arvtagare. Men vid Palme har han hittills gjort halt, Palmes radikala image har varit för stark. Men detta håller på att förändras. I den omfattande våg av böcker om Palme som sköljt över oss under de senaste åren kan man urskilja två ytterligheter av Palmebilder. Å ena sidan Henrik Berggren, som ser en socialliberal Palme, utan något socialistiskt patos, en Kennedy från Östermalm, för att låna Olle Svennings träffade uttryck. Å andra sidan Göran Greider, som ser en demokratisk socialist som drev på mot ett mer jämlikt samhälle än vi någonsin sett, förr eller senare.

Filmen reproducerar okritiskt den första bilden. Regissörerna hävdar att de inte vill driva någon speciell tes. Samtidigt ger de en tolkning av Palmes tid som suddar bort många av tidens djupa motsättningar och som passar de nya moderaternas nya historieskrivning som hand i handske. Den ser ut så här: Välfärdsstaten byggdes i enighet, men under 1970-talet gick det för långt. Vi borde ha förstått att vi inte kunde fortsätta i samma takt, får Ingvar Carlsson säga. Vi drabbades av hybris, säger den gamle Palmepojken Anders Ferm. På så sätt motiverar man den politik som man i samklang med de borgerliga partierna genomfört sedan 1980-talet: en uppluckring, avreglering och utförsäljning av den offentliga sektorn och en förflyttning av makten från politik till marknad.

Att detta under Palmes tid var en högst kontroversiell fråga, att LO och stora delar av socialdemokratin motsatte sig en politik som ledde till ökade samhällsklyftor eller att Palme själv drev igenom lex Pysslingen, som förbjöd statsbidrag till vinstdrivande daghem, om detta får vi inte veta något. Filmmakarna själva spär på med att hävda att de höga skatterna gjorde att Sverige utvecklades till ”en skattemardröm”. Detta var som bekant ett favorittema i den kampanj som borgerliga tidningar drev och som kulminerade i valrörelsen 1976, och säkert var det så valserna gick runt middagsbordet hos en eller annan borgerlig ledarskribent. Men även efter flera månaders Pomperipossadebatter och Ingmar Bergmans landsflykt kunde Sifo konstatera att bara 13 procent av väljarna tyckte att skattetrycket var en viktig fråga och marginella 6 procent angav marginalskatterna. De flesta svenskar slöt solidariskt upp bakom det svenska skattesystemet, kraven på att förändra det kom från dem som ville försvaga välfärdsstaten.

Men det är uppenbart att filmens beskrivning av Sverige som en skattemardröm står väl i symbios med de röster som utan invändningar får hävda att välfärdsstaten blivit för stor. Samhällsklyftorna hade blivit för små, kraven på demokratiskt inflytande också över ekonomin hade blivit för stora. Det som bara högern kunde säga på 70-talet blev snart allmängods. Här passar också filmens föraktfulla sätt att skildra 1960- och 70-talsradikaliseringen in. I ett vänsterperspektiv går tidens omfattande sociala och politiska reformvåg bara att förklara om man inkluderar den centrala roll som de sociala rörelserna spelade. Palmes engagemang i Vietnamfrågan går inte att förstå utan det tryck FNL-rörelsen utövade i samhällsdebatten, de reformer som gjorde Sverige till världens mest jämställda land ,inte utan den nya och gamla kvinnorörelsen. I filmen reduceras dessa mäktiga rörelser till en nidbild av kårhusockupanter och långhåriga maoister med Stalinplakat.

Riktigt upprörande blir emellertid den nedlåtande inställningen till 60-talsradikaliseringen i skildringen av Palmes största nederlag, IB-affären. IB var en hemlig militär underrättelseorganisation som med Palme i en central roll grundades i slutet av 1950-talet efter krav från USA, bland annat för att övervaka och registrera radikala arbetare. Under 1960-talet utvidgades uppgifterna till att också övervaka vietnamaktivister och den nya vänstern. Efter gruvstrejken och strejkvågen i början av 1970-talet fick IB en nystart. Under hela IB:s existens var banden med det socialdemokratiska partiet nära. Tidningen FIB Kulturfront avslöjade IB:s verksamhet 1973 och visade att organisationen begått upprepade olagligheter i sitt arbete. Medan Palme med berått mod ljög och förnekade uppgifterna har dessa i efterhand i sina huvuddrag bekräftats av den statliga Säkerhetstjänstkommissionen.

Denna, en av det sena 1900-talets största politiska skandaler, bortförklaras i filmen genom bilder på demonstranter som sjunger hyllningssånger till Stalin. Men det var inte, som filmen antyder, Kfml(r) som var det huvudsakliga målet för IB:s, och Palmes, övervakningar, det var vietnamaktivister, strejkande arbetare och radikala socialdemokrater som ville driva på mot en mer radikal samhällsomvandling. På så sätt bidrar filmen även här till att teckna en bild av 1960- och 70-talen där en ansvarstagande politisk mitt stoppade en extremistisk vänster från att löpa amok. Och Palme hamnade på rätt sida. Numera kan Fredrik Reinfeldt utan att blygas även inkludera Olof Palme i sina trontal.

Kjell Östberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.