Nyvalet i Italien – en politisk teater

19 januari 2013

Förstasidan, Kommentar, Nyheter, Utrikes

▶Teknokraten Monti avgick efter våldsamma protester mot nedskärningarna   ▶Nyval i februari: Berlusconi och Monti ställer båda upp igen  ▶30 procent får inte lönen att räcka efter EU:s hårda åtstramningar

Mario Monti foto:Forum-pa/Stefano Corso cc-by-nc

Den 7 december förklarade Silvio Berlusconi att hans liberala parti (PDL) drog tillbaka sitt stöd för regeringen ledd av Goldman Sachsteknokraten Mario Monti. Senare strax före jul efter det att samtliga större partier (inklusive PDL) i det italienska parlamentets underhus sagt ja till ett slutligt godkännande av åtstramningsbudgeten för 2013 som en del av Montis så kallade stabilitetslag 2013-2015, lämnade Monti in sin avskedsansökan.

Men Monti är på nytt beredd att leda en regering efter nyvalet i februari. Det kristdemokratiska partiet (UDC) och några andra mittenpartier vill ha honom som premiärminister, och kandidaturen får stöd av Vatikanen och den katolska kyrkan. Efter manövrerande av Angela Merkel och Europeiska centralbanken (ECB) tvingades Berlusconi avgå i november 2011. Teknokratregeringen Monti har därefter under året som följt genomfört en hårdhänt nedskärnings- och åtstramningspolitik, som dikterats av EU och Trojkan, och som stötts av partierna till höger – PDL, Lega Nord, UDC – samt vänstern (PD).

Pensionsåldern har höjts och pensionerna sänkts; nedskärningar inom undervisning, vård och omsorg och annan välfärd; lönesänkningar eller lönestopp; höjd moms; skatt på boende, särskilt för vanligt folks boende med mera. Tidningen La Stampa skriver 10 december: ”Under ett år med regeringen Monti har antalet familjer som inte kan få sina månadskostnader att gå ihop med lönen dubblerats. De var 16 procent i november 2011, nu är de 30 procent, vilket är en nivå som aldrig uppnåtts tidigare.”
Dessutom har kollektivavtalssystemet och arbetsrätten försvagats så att det numera mer eller mindre är fritt fram för att säga upp anställda. I korthet är alla dessa åtgärder ett led i EU:s och Trojkans politik att sänka arbetskraftskostnaderna och öka flexibiliteten på marknaden.

Inte undra på att EU och Trojkan och bankirerna berömmer Montiregeringen för att ha gjort Italien ”trovärdigt”, när den utplundrar folket för att garantera återbetalningar till bankerna på ett sätt som Berlusconiregeringen inte mäktade. Den tyske Centralbankschefen Jens Weidemann lovordar Mario Montis ”reformväg” och säger att Italien inte har råd att avvika från den.
”Italien präglas av låg tillväxt, låg produktivitet och brist på entreprenörskap. Men under Montis ledning har Italien satt upp ambitiösa reformmål i syfte att återfå investerarnas förtroende, och lyckats vinna det åter”, säger Weimann till affärstidningen Wirtschaftswoche.

Så varför måste Monti därför kasta in handsken? Det kan förklaras med att samtidigt som åtstramningspolitiken har genomförts har protesterna mot den tilltagit i styrka. Det går inte en vecka utan strejker och manifestationer. Till en början fick också Montiregeringen stöd eller kritiserades inte alls av ledningarna för de tre stora italienska centralfacken CGIL, CISL och UIL, och ju längre tiden gått har kritiken underifrån ökat i styrka.
Men i månadsskiftet november/december vägrade det viktigaste centrala facket CGIL att skriva under den konkurrenskraftspakt Montiregeringen förhandlat med de centrala facken. Syftet med pakten var att få fackföreningsrörelsen att sätta ökad produktivitet och flexibilitet i arbetslivet i första rummet och därmed fullständigt underordna sig Trojkans och Finanspaktens diktat.

Så förmodligen för att Montiregeringen inte skulle sopas bort av omfattande massdemonstrationer kom mediamogulen Berlusconis utspel lägligt för de parlamentariska partierna inför ett nyval som alla redan väntade sig. Vad denna politiska teater handlar om är att få till en ny regering som kan tygla en växande massrörelse och få de centrala fackföreningsledningarna att acceptera fortsatt åtstramning. Inför nyvalet i februari finns det inte mycket som talar för att väljarna ska kunna sätta tilltro till den så kallade vänstern ledd av Pierlugi Bersani. Bersani har varit en av Montiregeringens bästa supportrar, och han stöder Trojkans politik och Euroländernas finanspakt. För Besanis PD liksom de andra partierna är värnandet av Italiens konkurrenskraft det viktigaste.
Det återstår för löntagarna att inte låta sig luras av denna politiska teater utan fortsätta mobiliseringen mot åtstramningspolitiken och sätta de centrala fackföreningsledningarna under fortsatt press.

Jan-Erik Gustafsson

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.