Lincolns balansgång

31 januari 2013

Film, Förstasidan, Kultur

Den som förväntar sig en krigsfilm lär bli besviken. Steven Spielbergs magnifika epos om Abraham Lincoln och det amerikanska inbördeskriget är ett tungt politiskt drama med långa och krångliga debatter som kräver en hel del historiska förkunskaper om man ska hänga med i svängarna. Men är man beredd på det blir filmen också väldigt givande, och det är riktigt njutbart att följa det spännande politiska spelet.

Filmen börjar när kriget närmar sig sitt slut och Lincoln, fantastiskt porträtterad av Daniel Day-Lewis, står inför sina två slutliga och viktigaste utmaningar. Han måste lyckas att demokratiskt förankra den lag om slaveriets avskaffande som han först antog i egenskap av krigsdiktator, så att den ska gälla även efter krigets slut.

Han måste dessutom stå på sig och avsluta kriget på det sätt han förstår är historiskt nödvändigt – genom att totalt utrota feodalismen i södern – och inte kompromissa fram en fred med sydstaterna, vilket en allt större del av den krigströtta och blödande befolkningen nu kräver.
I både fallen måste Lincoln balansera sitt eget republikanska parti, vars höger- och vänsterflygel har helt olika syn på saken. (De Radikala Republikanerna leds av Thaddeus Stevens, spelad av Tommy Lee Jones, som har en byst av Robespierre på sitt skrivbord.) Samtidigt bråkar oppositionspartiet Demokraterna och anklagar Lincoln för att vara en blodtörstig tyrann.

Spielberg lyckas även få med Lincolns privata familjesituation i filmen utan att det känns påtvingat, utan tvärtom förstärker dramat och de politiska och moraliska frågorna. Kan Lincoln verkligen förbjuda sin äldsta son som vill gå ut i kriget att göra det, samtidigt som han tvingar miljoner andra unga män att strida på liv och död?

Per Leander

Läs mer om bakgrunden till amerikanska inbördeskriget och slaveriets avskaffande:

Abraham Lincoln – den motvillige revolutionären

 

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.