Lettland: Sociala orättvisor största säkerhetshotet

21 januari 2013

Debatt, Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Lettlands president Andris Berzins och Natochefen Anders Fogh Rasmussen. Foto: NATO

Lettlands president Andris Berzins och Natochefen Anders Fogh Rasmussen. Foto: NATO

 

Lettland känner sig hotat av grannen Ryssland. Det verkliga hotet är de interna sociala och etniska orättvisorna. Nato-missilbaser i Baltikum fel väg att gå.

Med krigsretorik och historiska metaforer framhåller de baltiska ledarna det framväxande hotet från putinismens allt mer auktoritära Ryssland. Oron är berättigad. Ryssland talar maktspråk mot sina små grannar, men det verkliga skyddet mot de ryska maktambitionerna står emellertid inte att finna i robotbaser och försvarsallianser, utan i en socialt förankrad och jämställd demokrati, något de forna sovjetrepublikerna ofta saknar. Genom nyliberal fattigdomspolitik och etnisk diskriminering skapar de baltiska staterna egna säkerhetsproblem och lämnar dörren öppen för den ryska björn man så mycket fruktar.

Regionen Lettgallen i sydöstra Lettland, med landets andra stad Daugavpils, ligger såväl bildligt som bokstavligt i den Europeiska gemenskapens utkant. Här ser sig majoriteten av befolkningen som etniskt rysk, och arbetslöshet, hopplöshet och social utslagning präglar stadslivet. Strukturomvandlingarna har stängt de olönsamma fabrikerna och de låga lettiska skatterna kommer få till godo då arbetslösheten är nästan 20 procent, dubbelt så hög som i huvudstaden Riga. Här är BNP per capita hälften av rikssnittet och inkomster för familjerna bara 60 procent av de i Riga.

EU:s statistik pekar på att en tredjedel av letterna lever under fattigdomsgränsen, sannolikt är en stor del av dessa boende i Lettgallen. De stenhårda lettiska språklagarna som skapades för att skydda landet mot ryskt inflytande medger ingen statligt stödd produktion av media på andra språk än lettiska, ej heller högre utbildning. I Lettgallen talar knappt 18 procent av invånarna hjälplig lettiska och i tv-apparaterna knastrar ryska kanaler från andra sidan den fysiskt svårgenomträngda gränsen. Ryska kulturorganisationer, troligtvis finansierade från Kreml, tar stor plats i det offentliga livet och inom utbildningsväsendet.

När man promenerar runt i Daugavpils hörs bara ryska, men alla skyltar är som lagen påbjuder skrivna på lettiska. Den sociala utslagningen kring EU:s yttre gränser är ett humanitärt, och i ökande utsträckning också ett säkerhetsmässigt, problem för unionens stabilitet. I lastbilsköerna mellan Lettgallen och Vitryssland, i skogarna kring Kaliningradenklaven och på Narvas hedar i östra Estland frodas i skuggan av fattigdomen sexhandel, smuggling och kriminalitet. Maffianätverk breder ut sig och undergräver statsmakternas auktoritet i regioner som ses med ointresse i huvudstäderna.

Det är inte en slump att Ryssland riktar sina subversiva ansträngningar mot dessa, några av Europas fattigaste och mest förfördelade landsändar som har gemensamt att centralregeringarnas omsorg om innevånarnas välfärd där är begränsad. Stater som vill påverka grannarna har i alla tider uppmuntrat delning och missämja i grannskapet. Sociala sprickor ökar mottagligheten. De baltiska staternas utrikespolitik är helt och hållet inriktad på att hålla tillbaka ryska ambitioner i regionen. Genom entusiastiskt Natomedlemskap och villkorslös uppslutning bakom USA:s korståg mot terrorismen hoppas man hålla den ryska björnen utanför dörren. Men oförmågan att sinsemellan koordinera sin politik mot den stora grannen och den förda inrikespolitikens effekter med skarpa samhällsklyftor skapar en glipa som ett allt mer expansivt och imperiedrömmande Ryssland framgångsrikt kan utnyttja för att utvidga sitt inflytande. Resultatet blir ett säkerhetsproblem, inte bara för Baltikum utan med den ökade EU-integrationen och diskussionerna om fördjupat nordiskbaltiskt försvarssamarbete, också för Sverige.

Den rysktalande minoriteten i Lettland saknar i stor utsträckning politisk representation. När partier som företräder minoriteten gör framsteg bemöts man av majoritetssamhällets fördömande och misstro. 26 procent av landets befolkning räknas som etniskt rysk. Att modersmål och nationell lojalitet inte går att skilja är en vanlig uppfattning i hela Baltikum, och laddade med nationalistiska argument kan den politiska högern avfärda de ryskspråkigas partier, vilka ofta har social rättvisa i sina program, som Moskvas agenter. Resultatet blir än mer skillnader mellan eftersatta regioner och centrum. När Riga inte ger tillstymmelse till politiskt erkännande kan Moskva erbjuda uppmärksamhet, uppmuntran och inte sällan direkt ekonomiskt stöd till invånarna på EU:s bakgård. Detta förstärker deras utanförskap samt misstänksamheten och diskrimineringen från huvudstäderna. Denna onda cirkel visar få tecken på att brytas och har förvärrats av finanskrisens härjningar.

De ryska klandren mot hur EU behandlar sina minoriteter är en läpparnas bekännelse, mänskliga rättigheter har aldrig varit en rysk huvudvärk. I fallet med Lettgallen och diskrimineringen mot den ryskspråkiga minoriteten där har dock delar av kritiken relevans och delas av bland andra Europarådet. I Riga gör man inga ansatser till att lösa problemen, man ser ingen plats för de icke lettiskspråkiga i den nationella familjen. Ryssland rustar upp och lägger miljarder på inköp av vapen samtidigt som ohälsa och social utslagning åderlåter den egna befolkningen. Den unga ryska federationen delar paradoxalt nog de baltiska staternas självbild som hotade, inträngda och historiskt kränkta av en oförstående omvärld.

Detta borgar inte för stabilitet och fredlig samvaro och är i kombination med upprustningen högst riskabelt. Att ett osäkert och auktoritärt Ryssland i framtiden skulle frestas att åter använda sin ekonomiska, politiska och till slut militära makt, mot grannar som man upplever kränker förment ryska befolkningsgruppers rättigheter är inte omöjligt. Georgienkriget 2008 visade att möjligheten att agera militärt fortfarande är en del av den politiska verktygslådan i Kreml. Ett av få verksamma försvar mot ett osäkert och sårat Ryssland, som inte inkluderar kapprustning, atomvapen och miljontals soldater, är en stabilt förankrad och socialt rättfärdig demokrati i det egna landet samt goda relationer med grannländerna.

De svenska regeringarnas kontakter med de baltiska staterna har sedan 1990-talet präglats av förbehållslös uppslutning bakom ofta tvivelaktiga vägval. Spökande dåligt samvete inom Socialdemokratin och Moderaternas entusiasm inför de nyliberala samhällsexperimenten har lett till okritiskt medhårsstrykande. Antisemitism, homofobi och orättvisor är realiteter i Baltikum som aldrig nått in i förhandlingsrummen där investeringar, avregleringar och marknadsutveckling dominerat dagordningen.

Idag driver bland andra krafter inom Moderaterna, Timbro och Krigsvetenskapsakademien på för stärkt försvarssamarbete med balterna, i relief mot det upprustande Ryssland. Om detta behövs en öppen debatt, sannolikt finns andra mer visionära sätt för Sverige att bidra till säkerheten i regionen. Banden mellan Norden och Baltikum är starkare än politiska konjunkturer och om vi, vilket regeringsretoriken på båda sidor om Östersjön ständigt framhåller, ska vara partners på lika villkor så krävs en uppriktig dialog som inte blundar för bristerna i varandras system. Bara så kan vi bygga hållbar gemensam säkerhet i Östersjöregionen och i förlängningen sprida demokrati och respekt för mänskliga rättigheter också till Ryssland.

Lena Holm
Frilansjournalist i Baltikum

 

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.