Hoppfullt, Indien

När uppgifterna om den fruktansvärda våldtäkten på en 23-årig kvinnlig student på en buss i Delhi, i Indien, och de påföljande och mycket omfattande protesterna kablades ut i världen strax före jul, reagerade många spontant, åtminstone i Sverige, med att säga att de tappade lusten att åka dit. Och visst är det förståeligt. Rädsla är inte att leka med. Men reaktionen är ändå felvriden på något vis. För vem kan ha undgått att vara åtminstone en liten smula medveten om kvinnoförtryckets omfattning i Indien? Det är ju inte som att det plötsligt blev farligt att åka dit, det är väl snarare tvärtom. Protesterna visar ju att utvecklingen är på väg åt rätt håll, att tystnaden förhoppningsvis är bruten, att varbölden är snittad och kan tömmas på hela eländet, på allt vad kvinnor utsätts för, dagligen, varje minut, i ett land där många kvinnor har ansikten förstörda av olja, eller brända händer.
”Hoppet ligger i de stora mängder människor som har gått ut på gatorna i protest efter det som hänt.”, skriver Kavita Krishnan i Links, International Journal of Socialist Renewal. Hon är glad över ilskan och beslutsamheten att ställa förövarna inför rätta, men det bästa tycker hon är att protesterna kommit att riktas mot samhället och den kultur som rättfärdigar sexuellt våld. Istället för att enbart fokusera på ett enskilt fall, vill väldigt många nu gå till botten med förtrycket och rycka upp det med rötterna.
För patriarkatet härskar i Indien, och sexuellt våld är, som bekant, ett sätt att hålla kvinnor kvar i underordning, i rädsla för att om de skulle våga säga ifrån, om de bryter mot normen och höjer rösten, så kan det straffa sig på det mest fasansfulla sätt. Kavita Krishnan har många exempel. Kvinnor som fått huvudet avhugget av sina manliga släktingar för att de gift sig utanför kasten, en kvinnlig skollärare från en urfolksgrupp som nyligen blev våldtagen av polismän som förde in stenar i hennes underliv, kastlösa kvinnor som våldtas av män från högre kaster.
Kavita Krishnan håller inte med författaren Arundhati Roy, som påpekat att protesterna varit så omfattande för att den våldtagna kvinnan tillhörde medelklassen, istället menar Krishnan att medelklasskvinnor brukar anses få skylla sig själva, för att de röker, dricker, klär sig fel.

Men alltså. Sammanfattningsvis: protesterna är förbannat nödvändiga. Istället för ett samhälle fyllt av rädsla och kvävande restriktioner för kvinnorna kanske de kan leda till ett nytt samhällsklimat där sexuellt våld inte accepteras. Ett samhälle där kvinnorna kan andas lika fritt som männen.
På plakat i protestmassorna har det stått saker som ”Tala inte om för mig hur jag ska klä mig, lär dina söner att inte våldta”, och ”Du våldtog henne för att hennes kläder provocerade dig? Då kan jag slå sönder ditt ansikte för att din dumhet provocerar mig!”
Kavita Krishnan önskar krav på förändring inom varje del av systemet: ”Nu när vanligt folk har intagit gatorna med krav på rättvisa för alla offer för sexuellt våld, låt oss höja stridsropet: Försvara kvinnors rätt till frihet utan rädsla.”

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.