Balansakt mellan skratt och blodigt allvar

18 januari 2013

Förstasidan, Kultur, Musik, Nyheter, Teater

Det glittrar av silver och ögon. Fem starka röster flyger ut över publiken som har svårt att sitta helt stilla i bänkraderna framför Södra teaterns stora scen.
– Wohoo! Go girls!, ropar en man som, om vi inte misstar oss, är en av de medverkandes lillebror. Det är fullsatt. Det är cabaret. Stämningen är uppsluppen. Men den varvas med tårar som trilskas i ögonvrån och magen.
Riksteaterns föreställning B.U.S! – Brun utan sol, i regi av Josette Bushell-Mingo, har kommit till Stockholm på sin resa genom Sverige. Den 28 november var det premiär i Östersund och norra delen av landet är nu avverkad.

Föreställningen är humoristisk och allvarlig i en blandning som gör att de olika sinnesstämningarna får genklang i varandra. Den bygger på de fem medverkandes livserfarenheter, erfarenheter som i mycket utgår från att de är afrosvenskar, med allt vad det innebär. Att få höra ord som ”rasblandardjävel” och ”negerdjävel”, att bli räknas som annorlunda, som någon att sortera bort, trots att Sverige är hemma. Hemma och inte hemma.
Blossom Tainton, Vivian Cardinal, Gladys del Pilar, Fransesca Quartey och Kayode Shekoni balanserar mellan skrattet och magontet. Mitt i skämtandet om överdriven kränkthet, rusar Fransesca Quartey upp på en trappa på scenen och skriker:
– Det är inte roligt! Det ÄR inte roligt.
Inte roligt med ”negerboll”, inte med uttrycket ”jag ska gå på toa och strypa en neger”, inte roligt med ”neger”, med stereotypa, rasistiska bilder och inskränkta fasthållanden i rasistiska uttryck överhuvudtaget:
– Jag vill inte se lille svarte Sambo med sitt djävla paraply, jag vill inte se Tintin i Kongo, fan och hans lilla hjärta. Jag behöver inte förstå att det var så man sa då. Det är för helvete 2013 och jag vill inte höra mer!

Det är stolthet över mammor. Det är ofta frånvarande fäder. Det är hänsyftningar till kvinnorna före dem, kvinnorna genom tiderna, kvinnorna med liknande ursprung. Kvinnorna som tillåtits ta viss plats, men på villkoret att de gör vad som förväntas av dem, sjunger en låt, dansar en dans.
Det är också ihopskrumpnade äggledare, klimakteriebesvär och modet att gå sin egen väg. Och det är tunnelbanan i Alvik en sen kväll med bråkiga skinnskallar, och det där fantastiska när någon faktiskt gör det som alla borde göra, ingriper, ställer sig i vägen, är kompromisslös och tvingar tillbaka rasismen till det dyiga hål den kom ifrån.
I programmet har regissören avslutat den inledande texten med ord från Martin Luther King Jr: ”In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends/ I slutändan kommer vi inte att minnas våra fienders ord utan våra vänners tystnad.”

Fem kvinnor med uppåtsträckta armar som förvandlas från Hitlerhälsningar till knutna nävar för kampen mot apartheid i Sydafrika. Amandla! Det är då tårarna kommer. Blossom Tainton har svårt med Sydafrika idag. Med att presidenten har fem fruar och tjugo barn. Med att fastern har det sämre nu än under apartheidregimen. Med kåkstäderna där kvinnorna kämpar, för att männen ska få det bättre. Med att svenskar åker dit och skaffar lyxbostäder.
Hon känner skam.
Men. Förändringen kommer. Det är åtminstone vad de sjunger. De sjunger också att de INTE är sitt hår, sitt skinn eller vad vi förväntar oss att de ska vara. De är sina själar. Precis som alla. Det är det som är grejen med hela föreställningen egentligen. Som gör den bra. Som gör att det bara är att gratulera södra Sverige inför kommande besök.

Text och foto:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.