Är du rädd för att tala?

19 januari 2013

Förstasidan, Kultur, Nyheter

Du kanske under julen råkar se en kort spelfilm om hur en liten judisk pojke räddas av mamman till bästa vännen under andra världskriget, du kanske börjar gråta så att du nästan inte kan sluta. Du kanske får ont i magen för att du inte lyckas skaka av dig känslan av att det inte är så hemskt långt bort, att avståndet till det tillstånd och de tankegångar i Europa, som ledde till andra världskriget, på något vis krymper, fast tiden borde föra det längre bort. Du har kanske ett behov av att reda ut vad det är som känns. Du kanske sätter igång.

Du kanske tänker på den växande främlingsfientligheten? Högerextremismen? Hatet? Du kanske tänker på Sverige och järnrör och videofilmer?
Du kanske läser Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet från den 13 januari och får obehagliga känningar i magtrakten av att Sveriges största rasistiska hemsida, Avpixlat, har uppmanat sina läsare att provocera och sedan filma kritiska journalister och politiker. Att de dessutom har tipsat läsarna om var de kan hitta hemadresser på nätet. Du kanske tänker på hur näthatarna allt som oftast är anonyma. Att det bakom denna anonymitet har visat sig finnas en Peter Mangs, och en Anders Behring Breivik. Du kanske håller helt med skribenten om att det är ett hot mot det demokratiska systemets grundvalar när näthatet kampanjar mot enskilda journalister på det sätt som Avpixlat nu gör. Pressfrihet under attack, som Lindberg skriver. Trots att säkerhetspolisen inte verkar vara av den åsikten.
Du kanske funderar över om du i så fall tycker att säkerhetspolisen är ett hot.
Du kanske funderar över att Avpixlat är starkt kopplat till Sverigedemokraterna.
Du kanske funderar över att Sverigedemokraterna är landets tredje största parti.
Du kanske funderar över vad det betyder.
Och när Anders Lindberg avslutar sin krönika med att vi vet en sak med säkerhet: ”När journalister inte längre vågar skriva vad de vill, eller granska vissa politiker i rädsla för repressalier öppnas dörren till ett helt annat samhälle”, och uppmanar till att bromsa utvecklingen i tid, då kanske du inte kan låta bli att tänka på Ungern.
Det vore inte uppåt väggarna.
Du kanske funderar över vad som händer i det där landet egentligen. Kanske tänker att det ändå är värre där. Det har ju kommit en hel del skrämmande rapporter. Som alla tyder på att ingen utveckling, av det slag som Lindberg skriver om, stoppas i tid av regeringspartiet, det nationalistiska Fidesz.

Du har kanske läst om högerextrema, brutala medborgargarden som förbjuds och återuppstår? Om attacker mot romer? Om politiska avsättningar av kulturpersonligheter med kritiska röster? Om allt större inskränkningar i mediefriheten? Du har kanske förstått att det är det högerextrema partiet Jobbik som i mångt och mycket sätter agendan även för regeringens politik.
Du kanske beslutar dig för att göra en liten sökning på nätet och råkar hamna på The Budapest Times och ett brev från en läsare, publicerat den 12 januari i år, med rubriken ”Scared to speak”, rädd att tala. Du kanske inte kan låta bli att läsa brevet, som lyder:
”Dear Editor, Kära Redaktör,
Jag skulle skriva ett protestbrev till den ungerska ambassaden mot den nuvarande politiska och kulturella situationen i Ungern, men nu inser jag att jag inte kan göra det eftersom jag har många familjemedlemmar i Ungern som skulle kunna skadas av regeringen.
Ungern är på väg tillbaka till nazi- eller Sovjettiden. Vad var i så fall poängen med 1956 och att få bort det sovjetiska styret?
Högaktningsfullt,
Miklós Légrády, Kanada”

Sedan kanske du känner att du behöver läsa ännu mer om hur det är just nu och hittar journalisten Gellert Tamas artikelserie om Ungern, nyligen publicerad i Aftonbladet. Och där får du veta mycket av det du kanske i dagsläget bara kommer ihåg brottstycken av, sammanfattat svart på vitt.
Du får konstnären György Fekete, ordförande för Ungerska Konstnärsakademin som sedan några veckor tillbaka fått ansvar för merparten av det statliga kulturstödet genom ett regeringsbeslut, som säger att han ”pissar på demokratin” och menar att endast ”riktiga ungrare” får vara med i akademin.
Du får en av landets mest erfarna jurister, som tidigare varit justitieminister, Péter Bárándy, som säger att Ungern inte längre är en rättsstat eftersom regeringen anpassar grundlagen efter sina politiska målsättningar, inte tvärtom.
Du får också politiska utrensningar, som avskedandet av drygt tusen journalister inom public service. Tusen! Du får medier som inte är annat än kanaler för regeringspropaganda. Du får att det pågår ett ”kulturkrig” sedan gammalt, ett krig som regeringen nu gör allt för att blåsa så mycket liv i som möjligt, därför att de tänker att det gagnar dem. Du får följderna av ekonomisk kris och fattigdom. Du får rädsla.
Du får ont i hjärtat.

Du får ännu mer ont i hjärtat när du läser Jobbikpolitikern Márton Gyöngyösis avslutande ord, i ett inlägg i parlamentet, om att det är dags att göra listor över de ”med judisk bakgrund som innebär en nationell säkerhetsrisk”. Om du inte minns eller har läst om pilkorsarna, de ungerska nazisterna, eller om landets tidigare listor och utrensningar, så får du en aning nu, Gellert Tamas ger dig den aningen. Han ger dig också situationen för romerna. De regelrätta förföljelserna. Den systematiska segregeringen. Massflykten till Kanada. Han ger dig hur Fidesz går på Jobbiks antiromska linje, genomför delar av deras förslag under egen flagg, för att vinna deras väljare.
Och när han skriver att ”hela det politiska spektrumet har förskjutits långt ut på högerkanten”, tänker du på Sverige igen och får gåshud.
Lika mycket gåshud får du av att läsa om avsättandet av den internationellt hyllade, konstnärlige ledaren för Nationalteatern i Ungern, Robert Alföldi. Ersättaren vill odla traditioner och betonar ”närvaron av den ungerska själen och tanken om Ungern”.
Du får mer än gåshud. Du får kalla kårar.

Men du får också veta att det finns ett motstånd. Du får ett visst hopp när du läser att tre av de största oppositionsgrupperna gått ihop inför valet 2014. Ännu mer hopp när du läser att detta initiativ, ”Tillsammans2014”, i princip är ikapp regeringen när det gäller opinionssiffror. Och mer hopp än det när du läser att studenter över hela landet protesterar mot regeringens nya utbildningspolitik som går ut på höjda kostnader för universitetsstudier, och inskränkningar i universitetens oberoende.
Allra mest hopp får du av att ändå uppemot 50 000 människor gick ut i antirasistisk demonstration och fördömde uttalandet om ”judelistor”. Att röster höjs för att det inte ska vara möjligt att samarbeta med rasister för att nå makten.

Du kanske slutar läsa här. Du kanske sträcker lite på ryggen, sjunker ihop och blundar en stund. Du kanske tänker att även om det ser illa ut, även om det känns som att Europa i rasande fart är på väg åt det håll vi aldrig mer skulle, så finns det i alla fall idag så pass många fler som säger ifrån. Som tar andra vägar för att sprida information när de statliga medierna är propagandamaskiner, som sittstrejkar utanför regeringsbyggnader, trots att det kan innebära repressalier, som inte tystnar, fast det innebär att de blir av med tjänsten.
Du kanske öppnar ögonen när du ser prickar på insidan av dina ögonlock för att du har spänt dig allt mer, ju mer du tänker. För det förstår ju du också, att om repressalierna fortsätter så infinner sig till slut tystnaden. Och det är det som inte får hända.

Text och illustration:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:
Ungerns absurda teater
Arbetsläger för romer och arbetslösa
Vardag för romer i Ungern

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.