Abraham Lincoln – den motvillige revolutionären

25 januari 2013

Analys, Förstasidan, Kultur, Nyheter

Abraham Lincoln är aktuell i och med Steven Spielbergs storfilm som har premiär på svenska biografer idag. Per Leander ger här bakgrunden till det amerikanska inbördeskriget och förklarar varför slaveriet avskaffades.

Att säga att det amerikanska inbördeskriget handlade om att avskaffa slaveriet låter finare än att säga att det handlade om att frigöra fyra miljoner slavar i södern att bli arbetskraft åt den framväxande kapitalismen i norr. Inbördeskriget, eller som marxister brukar kalla det: den andra amerikanska revolutionen, var ett klasskrig mellan den nya moderna borgarklassen och de gamla reaktionära plantageägarna som höll slavar för att sköta arbetet på deras storjordbruk.
Självklart fanns en ärlig tro bland dem som kämpade mot sydstaterna att slaveriet var moraliskt fel, det går inte att samla miljoner människor till kamp på liv och död utan en stark idé att kämpa för. Men framför allt var det ett krig mellan två olika ekonomiska samhällssystem som inte längre kunde existera sida vid sida.

Den första amerikanska revolutionen 1776-1783 för självständighet från England, hade varit en klassisk borgerlig revolution, antimonarkistisk till sin karaktär och samtida med den stora franska revolutionen. Som sådan var den ett stort historiskt steg framåt, men revolutionen lyckades den gången inte gå hela vägen och uppnå allt vad den satt ut att göra.
Den amerikanske marxisten George Novack menar att revolutionen 1776 hade fem historiska uppgifter: (1) att säkra självständighet från kolonialmakten England, (2) att samla de olika kolonierna till en nation, vilket blev en federation av självstyrande stater med en centralmakt i Washington (3) att upprätta en för sin tid modern demokrati som gav alla fria män rösträtt (4) att sätta makten i händerna på den framväxande borgarklassen, samt (5) att avveckla de förkapitalistiska produktionssätten, slaveriet och feodalismen.
Revolutionen lyckades bara med de tre första punkterna. Det var först nästan hundra år senare under Abraham Lincolns presidentskap, som de två andra punkterna skulle infrias, och då för att borgarklassen vuxit sig tillräckligt stark för att ta över makten.

Den amerikanska borgarklassen, som vid tiden för revolutionen 1776 ännu inte hunnit utvecklas till kapitalister utan bestod av hantverkare och handelsmän, var drivkraften i revolutionen, även om söderns plantageägare också hade deltagit i självständighetskriget och hade mycket att vinna på att skatterna till England avskaffades.
Men efter att det revolutionära uppsvinget mattats av, skulle det visa sig att borgarklassen i norr trots allt var väldigt svag, och under första hälften av 1800-talet låg den politiska makten i USA i händerna på de rika plantageägare som härskade likt feodalherrar i södern, med en ekonomi huvudsakligen baserad på slavarbete och exporten av bomull. Monarkin hade inte återuppstått, men man talade öppet om att ”Kung Bomull” regerade i USA.
Söderns bomull exporterades främst till England, där råvaran förädlades i de moderna textilindustristäderna; något som visar hur ekonomiskt outvecklad den amerikanska södern fortfarande var, då man fortfarande 100 år efter revolutionen mot England ändå var beroende av den forna kolonialmakten.

I norra USA däremot var industrialiseringen nu vid 1850-talet i full gång och det hade utvecklats en kapitalistisk ekonomi som krävde arbetskraft. De vita invandrarna som kom till USA vid den här tiden var främst intresserade av att bli självförsörjande jordbrukare – det fanns fortfarande oändligt med orörd mark för fria män och deras familjer att ta för sig av och börja bruka. Men i södern fanns fyra miljoner svarta slavar (13 procent av hela USA:s befolkning), vilka, om de frigjordes, skulle kunna bli billig arbetskraft åt kapitalisterna.
Ett annat problem med att slavekonomin och feodalherrarnas politiska makt fortfarande dominerade i södern var att det hämmade kapitalismens expansion söderut i unionen.

Abraham Lincoln tillhörde ett nytt progressivt parti, Republikanerna, som bildats år 1854. Lincoln var född 1809 och kom från enkla förhållanden. Han hade växt upp i en liten timmerstuga i Kentucky och arbetade bland annat som hantverkare och delägare i en butik, samtidigt som han på egen hand utbildade sig till advokat, och juridiken förde honom till politiken.
Republikanerna var ett modernt oppositionsparti som representerade nordstatskapitalisternas intressen och utmanade slavägarnas parti Demokraterna, som styrt USA i ett halvt århundrade. Republikanerna förespråkade mer överstatlighet, byggandet av skattefinansierade järnvägar, urbanisering, upprättandet av en nationalbank, samt främjande av marknadsekonomi bland annat genom rörelsefrihet för arbetskraften, det vill säga slaveriets avskaffande.
Partiet hade en radikal vänsterflygel som ville avskaffa slaveriet direkt, genom revolution ifall så krävdes, och en större mera moderat högerflygel som ville gå försiktigare fram och avskaffa slaveriet långsamt genom reformer. Lincoln tillhörde den senare av dessa två.

När Abraham Lincoln blev vald till USA:s sextonde president år 1860, förklarade sydstaterna att de inte tänkte respektera honom som segrare och gjorde uppror genom att bryta sig ur unionen och bilda en ny ”nation” – Konfederationen.
Detta trots att Lincoln inte hade gått till val på att avskaffa slaveriet, någon som han ansåg skulle ta ytterligare kanske hundra år och som skulle behöva genomföras genom försiktiga reformer under flera generationer. Däremot ville han införa en lag som skulle förbjuda återupprättandet av slaveri i de stater där slaveriet redan hade avskaffats. Att det nya uppstickarpartiet vann valet var illa nog för att reta upp slavägarna, som var så vana att få styra politiken på egen hand.
Deras parti Demokraterna hade utöver att försvara slavägarnas ”demokratiska rätt att äga slavar” också alltid förespråkat starkt lokalt självstyre, vilket man nu tog steget fullt ut och realiserade genom att bryta med centralmakten i Washington.

President Lincoln förstod att när unionen nu höll på att splittras försvagade och hotade det hela USA:s existens. Den unga nationen USA var fortfarande en nästan helt unik republik ”i en värld full av kungar, kejsare och tsarer”, för att citera Lincoln själv.
I Frankrike hade monarkin återuppstått trots den storslagna revolutionen 1789, och England var fortfarande världens mäktigaste kolonialmakt och skulle gärna vilja återfå kontrollen över de förlorade kolonierna i Nordamerika.
Lincoln vägrade därför att erkänna Konfederationens självständighet, och när det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 handlade det således för Lincoln enbart om att bevara unionen och att återta kontrollen över de sydstater som gjort uppror mot honom, inget annat. Dessutom hade fyra slavstater på gränsen mellan syd och nord valt att acceptera och stödja Lincoln och stannade kvar i unionen, så Lincoln ville därför inte skrämma dessa fortfarande lojala slavstater med tal om att avskaffa slaveriet där. Tvärtom garanterade han dem att slaveriet skulle få finnas kvar.

Lincoln såg till en början inte heller konflikten som ett regelrätt krig, utan som ett myteri som skulle kväsas. Av just den anledningen skickade han heller inga soldater till syd, utan istället 75 000 frivilliga milismän som skulle utföra en polisiär insats: stoppa myteriet, återställa ordningen och gripa upprorsmakarna.
Unionens milismän möttes dock av 100 000 sydstatssoldater redo för krig, och det stod snart klart för Lincoln att konflikten inte kunde lösas bara med en polisiär insats. Båda sidorna började snart beordra inkallelse av unga män att tjänstgöra i respektive armé och strida i vad som skulle bli världshistoriens dittills värsta krig och det första moderna kriget där det användes högteknologiska resurser som telegrafer, tåg och ångfartyg.
Antalet stupade amerikanska soldater på de båda sidorna skulle uppgå till runt 700 000, vilket är lika många amerikanska soldater som stupat i alla andra amerikanska krig sammanlagt, inklusive första och andra världskriget. Och under första världskrigets fruktansvärda slakt i Europa femtio år senare, drabbades inget enskilt land av sådana stora förluster som USA hade drabbats av under det amerikanska kriget 1861-65.

Befriade före detta slavar som anslutit sig till unionens armé

 

Till en början fanns det inga tecken på vilken sida som skulle segra, och även om de flesta striderna utkämpades i södern, gjorde sydsidan så sent som 1864, bara ett år innan kriget tog slut, en offensiv mot självaste Washington.
Krigets allvar förvandlade också Lincoln från att vara en reformistisk slaverimotståndare till att bli revolutionär. Han insåg att nu måste slaveriet avskaffas en gång för alla. Men också denna insikt hade en ekonomisk förklaring. För sydstaterna var slavarna den viktigaste resursen för krigföringen. Slavarna deltog inte som soldater, men slavarna utgjorde nästan hela arbetskraften i syd och det var således deras arbete som försåg Konfederationens arméer med mat och vapen. Slavarna arbetade i söderns krigsindustri, byggde forten och grävde skyttegravarna.
Det blev därför en viktig strategi för nordsidan att ta ifrån sydsidan denna resurs. I egenskap av ”fiendens egendom” hade nordarmén genom krigets lagar rätt att konfiskera slavarna, och det mest naturliga för Lincoln blev då att frige slavarna i takt med att man ”erövrade” dem från deras herrar. På så sätt fick nordsidan också trogna allierade i syd, som var mer än villiga att ansluta sig till unionens arméer.

Härmed förvandlades kriget också till ett ”totalt krig”, påpekar historikern James McPherson i sin bok Abraham Lincoln and the Second American Revolution. Krig avlutas annars vanligtvis med fredsförhandlingar och kompromisser mellan de stridande parterna, men ett totalt krig kan bara sluta med att den ena sidan totalt utplånar den andra. Eftersom amerikanska inbördeskriget var ett krig mellan två olika sociala och ekonomiska system som inte längre kunde samsas på samma kontinent, kunde kriget bara avslutas genom att slaveriet och det feodala systemet i syd helt utplånades.
När Lincoln förstod detta blev hans politiska och militära mål att aldrig förhandla med sydsidans representanter, utan att fortsätta kriget till villkorslös seger över sydstaterna och att utrota feodalherrarna som klass.
Lincoln fängslade också tusentals kritiker och krigsmotståndare i norr, som inte var emot slaveriets avskaffande, men som tyckte att kriget kostade för mycket blod och därför förespråkade en kompromiss med Konfederationen, vilket Lincoln inte kunde acceptera.

Krigslagarna som satte all annan politik på undantag gjorde i princip Lincoln till diktator, och gav honom rätten att fängsla sina politiska motståndare utan rättegång. Han kunde också stifta lagar helt på egen hand, vilket han gjorde när han antog Emancipationsproklamationen 1863, som avskaffade slaveriet.
Eftersom Republikanerna var rädda för att en sådan lag som proklamerats under kriget av en ”diktator” inte skulle ses som giltig i framtiden, såg man vid krigsslutet till att slaveriets avskaffande också godkändes av kongressen i och med det trettonde grundlagstillägget, som antogs 1865.
Det trettonde tillägget följdes av det fjortonde grundlagstillägget 1868, som innebar att de före detta svarta slavarna också fick amerikanskt medborgarskap. Det följdes av det femtonde grundlagstillägget 1870, som gav de svarta (männen) rösträtt.

Lincolns ursprungliga försiktighet i frågan om slaveriets avskaffande betyder inte att han var dum eller oärlig. Tvärtom kunde han bättre läsa vad situationen då krävde, än de radikala Republikanerna som ville avskaffa slaveriet mycket tidigare, vid en period där Republikanerna troligen skulle ha förlorat.
Abraham Lincoln var hela tiden i takt med tiden, och lärde sig vad som behövde göras exakt när det behövde göras.

Karl Marx, som brevväxlade med Lincoln, beskrev den amerikanske presidenten som: ”en målmedveten son av arbetarklassen” som ledde sitt land mot slavägaroligarkin ”i en makalös kamp för att befria den förslavade rasen och upprätta ett nytt socialt system.”
”Aldrig tidigare har en så gigantisk samhällsomvandling genomförts så fort”, fortsatte Marx, och påpekade att ”vita arbetare kommer aldrig kunna befria sig själva så länge svarta arbetare ses som mindre värda”.
Som alla revolutionära ledare i historien beskylldes Lincoln av sina samtida motståndare för att vara en tyrann, diktator och massmördare.
”Sic semper tyrannis!” var också vad John Wilkes Booth skrek när han sköt ihjäl Lincoln på teatern i Washington, den 14 april 1865, bara fem dagar efter krigsslutet. ”Så må det alltid gå för tyrannerna!” vilket också var vad Brutus ska ha sagt när han mördade Caesar.

Som alla revolutioner följdes också Lincolns revolution av en kontrarevolution. Kapitalismen hade visserligen segrat och feodalismen med sitt slaveri skulle aldrig kunna återuppstå. Men efter mordet på Lincoln och när den revolutionära glöden stannat av tappade jämställdhetsidealen kraft. 1876 antogs de rasistiska Jim Crow-lagarna som godkände segregationen mellan svarta och vita.
De svarta före detta slavarna skulle fortsätta att vara de mest förtryckta i det amerikanska samhället och fråntogs många av de demokratiska rättigheter de vunnit under det revolutionära inbördeskriget. Det skulle ta ytterligare 100 år, till medborgarrättsrörelsens kamp på 1960-talet, tills de kunde kräva sina rättigheter igen.

Per Leander

 

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.