”Nu skriver vi ihop oss!”

07 januari 2013

Förstasidan, Inrikes, Kultur, Nyheter

 

Hopskrivet är uppföljaren på boken Hopsnackat som kom häromåret, en antologi med berättelser från arbetsplatser runt om i landet där arbetskamrater snackat ihop sig och med kollektiv styrka lyckats förbättra situationerna på sina arbetsplatser, i stort och smått.

Hopskrivet handlar om samma sorts kamp med hjälp av det skrivna ordet. På många arbetsplatser arbetar folk olika tider och utspritt, varför de inte alltid kan snacka ihop sig och då är skriven kommunikation nödvändig för att kunna hålla ihop på arbetsplatsen och tillsammans genomdriva förbättringar. Det kan röra sig om uppkopierade informationsblad att lägga i fikarummet, eller riktiga egengjorda arbetsplatstidningar att dela ut, bloggar på nätet och e-postutskick, men också uppmuntrande dikter på toalettväggarna.
– Ur de här olika historierna kan man få tips om vad man kan tänka på när man skriver på jobbet, säger Frances Tuuloskorpi som är redaktör för böckerna och även har skrivit några av berättelserna själv.

Det rör sig om frågor som om man ska skriva anonymt eller signerat; ska tidningen ges ut officiellt av den lokala fackklubben, eller fristående; och framför allt hur kan det skrivna engagera arbetskamraterna och användas i kampen för bättre villkor.

Boken ger många exempel på lyckad och mindre lyckad arbetsplatskamp med det skrivna ordet, där vi kan lära oss av vad som gick fel. Till exempel handlar en av historierna om den egengjorda tidningen Livstecken för livsmedelsarbetarna på ett bageri i Stockholm, som bland annat tog upp att en av arbetskamraterna på en avdelning hade lägre lön än de andra. ”Vi hoppades förstås att alla skulle sluta upp bakom Bettan. Det gjorde folk också, men Bettan blev oerhört sårad av att vi ’hängde ut’ henne i Livstecken. Hon satt hemma och grät, hela kondis var i uppror. De var mycket argare på Livstecken än på företaget. Det krävdes många förlåt-oss-samtal med både Bettan och hennes arbetskamrater”, skriver Frances Tuuloskorpi i det avsnittet, och fortsätter: ”Öppenheten får inte gå ut över enskilda kamrater. Människor uppfattar saker olika och man måste kolla med dem det gäller innan man ’hänger ut’ dem, även om avsikterna är den bästa.”

Men att skriva på jobbet handlar inte bara om texter utan också om bildspråk och symbolik. Som berättelsen om tågvärdarna som tecknade pingviner för att uppmuntra varandra att hålla ihop under en facklig strid. ”Vi letade efter en symbol för situationen. Det kommer att bli jobbigt och handla om uthållighet och solidaritet. Det blåser snålt, det kommer att bli en lång kall tid… och så kom vi in på pingvinerna som alltid står tillsammans, håller ihop och värmer varandra i isvindarna på Antarktis. En kollega ritade några pingviner och det blev så bra. Det blev så träffande, vi liknar ju verkligen pingviner när vi vaggar fram på tågen i våra uniformer”, skriver Daniel Wallmark i sin text.

Ett par andra som bidrar med texter till boken är Lars Henriksson och Gunnar Westin vars namn kanske är bekanta för Internationalens läsare. Boken kompletteras också av bloggen Folkrörelselinjen, där flera historier publiceras vartefter. Ytterligare en bok i serien är planerad och går under arbetsnamnen Strejkskolan eller Slutsnackat, berättar Frances Tuuloskorpi. Den är tänkt att handla om strejker och andra aktioner.
– Som det pågående sjuksköterskeupproret med studenternas krav på rimliga ingångslöner, säger hon.
– Eller aktioner då arbetare beslutar att göra exakt som chefen säger, vilket ibland kan få lustiga konsekvenser.

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.