Tack till ett resande hjärta

15 december 2012

Böcker, Förstasidan, Kultur, Nyheter


Alla behöver vi förebilder. Någon som står för allt det där som längtar inom, men som kanske inte riktigt får utrymme i vardagen. Alla behöver vi människor som med sitt sätt att ta sig an livet visar att allting är möjligt, att det går att vara allt det vi vill. Kanske är det att stanna hemma och bilda familj. Kanske är det att ge sig av, resa långt, möta många, skriva det oskrivna, fotografera det ofotograferade, vara en berättare, vara en äventyrare. Kanske är det både och. I alla händelser handlar det om detta: att våga vara vid fullt liv. Som Marianne Greenwood. 

Att vara i yngre tonåren på Gotland. Bland EPA-traktorer, snusprillor, suparfester och panikstirrande adrenalinblickar. Ingen större hit (bortsett från allt det vackra, det hisnande, det oförklarbara, det vågskvalpande, vårmorgonsrodnande, enorma som den här texten inte är ämnad att handla om och som därför, till viss del, lyser med sin frånvaro).
Ingen hit alltså. Inte med tanke på den klaustrofobiska inskränktheten, de förhärskande normerna, tavlorna med de storkindade, gråtande barnen över sofforna, och de där kvävande rädslorna som får människor att bete sig illa mot andra människor som hotar det gängse, det som krävs; anpassningen.
Inte heller med tanke på de tafatta närmandeförsöken från kärlekskranka pojkar som bara visste brutalitet, sexism och råhet. Som trodde att det mest imponerande var att komma dräggfull i farsans traktor till ungdomsgårdens fester, spy bakom knuten och vara så odräglig som det bara var möjligt.

Att vara i yngre tonåren i en sådan miljö kräver en överenskommelse med dig själv. Bli en onåbar vandrande stenstod av styrka, eller gå under; bli någon annan, förträng dig själv och allt du står för. Det sistnämnda borde egentligen inte vara en möjlighet. Ändå är det så många som försvunnit på det sättet, kanske för alltid, eller för att återfinna sig många år senare, och då tvingas påbörja en själens återuppbyggnadsprocess.
Men. Alltså. Att välja styrkan. Att välja stenstoden. Att välja att aldrig böja sig, ens med en milimeter. Att stå upp. Att åka långt för att få dansa när alla andra spelar fotboll. Att skapa ett pansar av en alldeles egen omutlighet och kräva att ingen kliver på den. Sådana saker.

För att orka göra det, när huvudet värkte av motstånd mot skolans kräkfärgade korridorer och ljudet av spolande toaletter när de härskande killgängen tryckte ned lågstatuspojkarnas huvuden i det forsande vattnet; för att orka behövdes böcker. Många böcker. Bok, efter bok, efter bok. Och förebilder. Strålande starka.
Som Marianne Greenwood. Hennes böcker Indianerna kallar det sött salt, Varför gråter puman? och Det tatuerade hjärtat i Livingstone stod i bokhyllan, i rummet som vette mot havet och kvällssolen, och lockade med sina titlar.
Avstånden. Påminnelsen om vägnäten som breder ut sig över jorden. Om alla miljoners miljoner halvt om halvt dolda, halvt om halvt skönjbara, stigar som förgrenar sig, och som alla leder någonvart, om så bara till en tyst glänta i en skog.

Visst, hon var vän med Pablo Picasso och Evert Taube. Än sen. Det var inte vad som lockade. Det var hennes härkomst och hennes utblick. Hennes vagabondtillvaro. Hennes resande hjärta. Hennes tidlöshet och frihet.
Det var att hon hade växt upp i Gällivare och Kiruna, i norra Sveriges kyliga marker, under midnattsol och vintermörka himlavalv, och att hon gav sig av, korsade haven och mötte världen med kameran i handen.

Det var hennes tillfälliga kärleksaffärer. Hennes sandblästrade hud. Att hon levde under långa tider med urfolk i Amazonas, på Söderhavsöarna och i Asien. Att hon tog sig tid att se och lyssna och våga. En kvinna. Född 1916. Som vägrade begränsa sig.
Läste böckerna flera gånger. Drack hennes styrka, jämte andras. Klev av skolbussen och andades in doften av sälta och tång, bräckvattensluften, följde vägens kända mönster, husens linjer, trädens viskande grenar, åkertegarnas svarta, utsträckta kroppar – vintervilande under tunn nyvit snö, och tänkte på en strand någonstans långt borta, en sol, kisande ögon och helt andra dofter.

Långt senare: en annan känsla. En aning om att hon kanske också, trots allt, var en ensam människa. Att äventyrarens lott är att vandra på sin egen stig hela vägen ut till de sista andetagen, speciellt om äventyraren är en kvinna, född i början av det tjugonde århundradet. En kvinna som gav sig av från man och barn. Som krävde något annat av livet än det som samhället, för kvinnan, förutbestämt.

Ett år innan Marianne Greenwood vandrade vidare, ut ur den här tillvaron, mottog hon Women of Discovery Award for Lifetime Achievement av Wings, organisationen för kvinnliga äventyrsresande.
För någon, vars letande, blossande öppna tonårshjärta fick glädjeryck av att det faktiskt fanns sådana som hon i den här världen, var hon så mycket mer än en äventyrsresande. Hon var en överlevnadsstrategi, en aning om något större och mäktigare: ett stormande, brusande hav av löften om livets möjligheter. Hon gjorde att blicken nådde bortom det inskränkta, det hopplösa. Bortom huvudvärken och magontet. Bortom meningslösheten i att lyssna på lärarnas tomgång. Bortom innebandytristessen vareviga gymnastiklektion. Och bortom gråångesten i tvånget att baka vedervärdiga sockerkringlor bland muslortarna i det illaluktande hemkunskapsköket medan pojken med för mycket energi, som fortfarande var blöt i håret efter förmiddagens toalettbesök, kommenderades av läraren att springa fem varv runt skolbyggnaden, i regnet.
En sådan person önskar att det inte tar slut när det tar slut och att Marianne Greenwoods hjärta reser vidare.

Text och illustration:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.