Svenska bostäder: hur allmännyttan blev ett konkurrenshinder och bostaden en vinstmaskin

15 december 2012

Fokus, Förstasidan, Göteborg, Inrikes

Högsbohöjd, en 60-talsförort till Göteborg. Under slutet av 90-talet sålde allmännyttan de 771 lägenheterna på Pennygången till Skanska som 2005 sålde vidare till redarfamiljen Olssons fastighetsbolag Stena Fastigheter. När Stena våren 2012 presenterade sina planer på renovering reagerade många av de boende på de mycket kraftiga hyreshöjningar som skulle bli följden och Nätverket Pennygångens framtid bildades som sedan dess kartlagt hyresgästernas uppfattningar och drivit kravet på en renovering som gör att alla kan bo kvar.

När Sverige i mitten av 1800-talet började omvandlas från jordbruks- till industrisamhälle massinvandrade arbetare från land till stad. Snart blev bostadsfrågan akut, inte bara för arbetarna utan även för de styrande, de eländiga bostadsförhållandena riskerade att ”bli ett ont som hotar samhällets lugn och säkerhet” som Göteborgs stadsfullmäktige uttryckte det när de 1849 – med revolutionsåret 1848 i färskt minne – lät bygga 47 arbetarbostäder i stadsdelen Majorna. Behovet av att uppfostra och kontrollera de farliga arbetarna var länge överhetens drivkraft i bostadsfrågan. Dicksonska Stiftelsen, som än dag äger 900 lägenheter i Göteborg, grundades till exempel med syftet att bevara ”sedlighet och gudsfruktan hos arbetarklassen”.
1933 tillsattes Bostadssociala utredningen som bland annat ledde fram till statligt stödda så kallade ”barnrikehus” med lägenheter för fattiga familjer med minst tre barn. Kommunerna uppmanades att skapa bolag som skulle drivas enligt självkostnadsprincipen, startsignalen för de många allmännyttiga bostadsbolag som grundades under 40-talet. Tillsammans med Bostadsförsörjningslagen, som 1947 gjorde kommunerna skyldiga att ordna bra bostäder åt sina invånare, blev de en del av efterkrigstidens Välfärds­sverige.
Även om det sällan nämns i den officiella historieskrivningen fanns de föregående årtiondenas hårda klasstrider i Sverige i bakgrunden. Samhällsbygget styrdes lika mycket av företagens behov av goda villkor som av fruktan för den organiserade arbetarklassen. Så även i bostadsfrågan. Legendarisk var den långa kamp som fördes av Hyresgästföreningen i Olskroken i Göteborg 1936-37 mot hyreshöjningar och dåligt underhåll. De boende vägrade betala höjda hyror och värdarna vräkte 250 familjer innan sympatiyttringar från stora delar av arbetarrörelsen tvingade fastighetsägarna att krypa till korset.

Foto: Pennygangen.se

Pennygången Foto: Pennygangen.se


Trots stort byggande under 50- och 60-talen växte inte antalet bostäder tillräckligt för alla som strömmade till städernas industrier och ut från de stadskärnor som skulle ”saneras” för det nya bilsamhället. År 1965 beslutade riksdagen om ökat bostadsbyggande, det så kallade miljonprogrammet. En tredjedel av bostäderna hamnade hos allmännyttiga bolag som på så vis blev dominerande fastighetsvärdar. När hyresregleringen som funnits sedan kriget avskaffades 1968 infördes bruksvärdesprincipen och de allmännyttiga bolagens hyror blev genom en lag 1974 en hyresbromsande norm.
Denna bostadspolitik, där alla hade rätt till en bostad, fördelningen gjordes utefter kötid och behov och där hushåll som hade medicinska eller sociala skäl kunde få förtur, skilde sig radikalt från den i övriga Västeuropa, där de som var mest utsatta och hade lägst inkomster samlades i områden med subventionerade hyreslägenheter.

Men Sverige förändrades. 2005 anmälde fastighetsägarnas organisation Sverige till EU-kommissionen. Bostadspolitik är ett område som EU inte har rätt att besluta över. I teorin. Men eftersom EU:s överordnade påbud är att inget får begränsa konkurrensen, det vill säga företagens vinstjakt, går inget område säkert. Fastighetsägarna hävdade att allmännyttan var ett konkurrenshinder som höll nere hyrorna. När en ny lag antogs 2010 som innebar att självkostnadsprincipen togs bort och att allmännyttan skulle drivas ”enligt affärsmässiga principer” drog dessa nöjda tillbaka sin anmälan.
Självklart hade det varit möjligt att sätta sig på tvären och ta strid om EU-direktiven. Till exempel kunde regeringen hävdat att det fanns särskilda intressen att bevara allmännyttan som en grundsten i en social bostadspolitik. Men det tyckte inte regeringen. Tvärt emot tunga remissinstanser som Sveriges Kommuner och Landsting och Boverket sa den att ”Bostadsförsörjningen och kommunernas ansvar för denna bör vare sig i sin helhet eller i olika delar definieras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”.

Den svenska bostadspolitiken började dock ändras innan EU-inträdet. När Carl Bildts regering tillträdde 1991 avskaffades de kommunala bolagens möjlighet att teckna fördelaktiga bygglån för hyresrätter liksom rätten att bilda nya allmännyttiga bolag. Bostadsförsörjningslagen revs upp, vinsterna skulle jagas och det sociala ansvaret hamnade på efterkälken.
När S-regeringarna återkom var deras ”återställare” bleka kopior av den tidigare generella bostadspolitiken. Och marknadsanpassningen fortsatte.
Enligt Sveriges grundlag ska det allmänna trygga rätten till bostad. När dåvarande bostadsminister Odell fick frågan i riksdagen om hur regeringen tänkte garantera denna ansåg han dock ”inte att det finns skäl att vidta några åtgärder för att säkerställa att grundlagen följs i fråga om bostadsförsörjning”.

Politikens mål har ändrats från ”goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö” till ”väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven”. Bostaden förvandlades från rättighet till vara och medborgarna till bostadskonsumenter. Vinnarna är fastighetsägarna, hyrorna har ökat 50 procent snabbare än konsumentprisindex vilket redan fått omfattande konsekvenser. Nyligen visade Sveriges Radios Ekoredaktion att segregationen fördubblats från 1990 till 2010. Undersökningen handlar om invandrarbakgrund men eftersom ”invandrarbakgrund” i princip är det samma som ”låg inkomst” visar den på en klassklyfta som vidgats med enorm hastighet.
I exempelvis Göteborg finns inte någon bostadskö. Alla kommunala hyresrätter förmedlas dock genom Boplats.se där den sökandes ”profil” och registreringstid matchas mot en ”urvalsprofil”: ”Krav på sökande till denna lägenhet: Bruttoinkomsten skall vara minst 3 gånger årshyran. Max 2 betalda betalningsanmärkningar. Inga hyresanmärkningar accepteras. Max 4 boende.” Så gör allmännyttan klart att inte alla är välkomna i deras bostadsområden. Allmännyttan kom till för att ge alla rätten till ett boende, även de som inte kunde konkurrera på marknadens villkor. Idag har detta sociala ansvar ersatts av vinstmaximering med nyliberala förtecken.
Den sociala bostadspolitiken växte som sagt inte fram av sig själv utan genom tryck underifrån. Och när det trycket försvinner bestäms politiken uppifrån.
Hyresgästföreningen, som organiserar en knapp tredjedel av landets 1,6 miljoner hyreshushåll, förhandlar med fastighetsägarna om hyrorna. (Och får 190 miljoner om året av hyresgästerna för detta, oavsett om de är medlemmar eller ej.) Föreningen har under sin ordförande, förra S-riksdagsledamoten Barbro Engman, accepterat den nya lagen som gör allmännyttan affärsdrivande och avskaffar hyrestaket för de privata värdarna. Ja, till och med kallat den ”en seger för hyresgästerna”.
En lokal strid som den de boende på Pennygången utkämpar är inte lätt att vinna. Lagen är emot dem och den som hyr sin lägenhet har ingen strejkrätt. Vid en hyresstrejk finns inget lagligt skydd mot att man blir vräkt utan man måste, liksom på 30-talet, lita helt till solidariteten och sina egna organisationer. Men självklart finns det många sätt att slåss för sina intressen, oavsett om beslut fattas av EU eller i Sverige går det att ta politisk strid kring dem. Det som krävs, idag liksom för 150 år sedan, är att överheten får skäl att frukta att vi tillsammans utgör ett ”hot mot samhällets lugn och säkerhet”.

Text Lars Henriksson
och Jesper Lindeberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.