Rasismen och det möjliga samtalet

Det har pågått en debatt under hösten, det kan nog egentligen ingen ha undgått, så höga som svallvågorna rullat fram i de olika turerna. En debatt som i grund och botten handlat om vem, i det här avlånga lilla landet, som har rätt att bestämma, rätt att definiera, vad rasism är och vem eller vilka som utsätts för den. Finns det några slutsatser att dra så här lagom till jul? Vi gick till ett samtal i regi av Tankeverket för att höra efter.

Det har handlat om kulturministern och en skrikande tårta, om Ruben Östlunds film, Play, om Tintin i Kongo och kulturhusbiblioteket i Stockholm, om omslagspappret till Fazerlakritsen, om en tecknad barnboks- och barnfilmsfigur med namnet Lilla Hjärtat, om pepparkakegubbars vara eller inte vara i Luciatåg och om bortklippta delar av Disneys julaftonspecial.
Det har handlat om ståndpunkter. Om känslor. Om vem som tar sig rätten att bestämma om stereotypa symboler är positivt eller negativt laddade. Det har handlat om anklagelser om överkänslighet, anklagelser om ovidkommande kränkthet, och om att kritiker som uppfattar rasism där de som anser sig ha, och oftast har, tolkningsföreträdet bara ser tolerans, förståelse och mångfald, fått höra av de sistnämnda att de borde rikta sina blickar och sin kritik mot viktigare frågor, mot den strukturella rasismen.
Som om den strukturella rasismen inte hade med tonläget i samhällsdebatten att göra.

Det är Stockholm. Det är Södra teatern. Det är mitt i etablissemangssmeten på Söder. Det är fullsatt och det är fyra personer på en scen: samtalsmoderatorn Athena Farrokhzad, poet och litteraturkritiker, Ulrika Dahl, genusvetare vid Södertörns högskola, Nathan Hamelberg, museiarbetare och en av grundarna till organisationen Mellanförskapet, och Lawen Mohtadi, journalist och författare till boken Den dag jag blir fri, om Katarina Taikon.
Samtalets titel: Kulturens vita hegemoni, gestaltning och ansvar. Syfte: ”att diskutera och lyfta fram det senaste årets kulturdebatter, stereotyper i populärkulturen och vithet som norm inom ett svenskt postrasistiskt samhälle”. Alltså hur svarta, eller ickevita, gestaltas i vit kulturproduktion och hur det hänger ihop med strukturell rasism i samhället.

Det blir först och främst ett samtal om rädsla. Rädslan hos dem som hittills har haft tolkningsföreträdet, de som nu upplever sin invanda makt och världsbild ifrågasatt. Bland annat ansedda, alltid vita, kulturkritiker på stora tidningar som tagit till alla medel för att skydda sig och sitt, som till och med anklagat de kritiska röster som satt fingret på blinda fläckar av rasism, för att vara orsaken till att alltfler röstar på Sverigedemokraterna.
Absurda värld. Är det lätt att tänka, när det i debatten, för många, onekligen verkar vara betydligt viktigare att kalla sig för antirasist, än att verkligen vara det. Som om det bara vore ett fint epitet, något att skriva på visitkortet.

Lawen Mohtadi kopplar dagens infekterade debatt, där känslorna brinner ilsket, till sextiotalet och romernas medborgarrättsrörelse; tonläget, vem som gör anspråk på vad, vilka krav som ställs: att slippa utsättas för rasism och få möjlighet att vara en del av och utforma samhället.
Nathan Hamelberg ser de motsägelsefulla argumenten i debatten. Exempelvis detta: att vi skulle behöva ha kvar sekvenserna med rasistiskt stereotypa dockor i en film (Kalle Ankas julafton) för att bli påminda om hur rasismen sett ut, tidigare. Samma argument som tydligen använts för att Lilla Hjärtat inte skulle tas bort ur Liten skär och alla små brokiga. För att bli påminda om hur rasismen ser ut nu? Samtidigt argumenterar samma personer, enligt Nathan Hamelberg, för att Lilla Hjärtat är positivt laddad, inte alls rasistisk. Trots att figuren är en klassisk pickaninny, en nidbild av ett svart barn med ”anor” i slaveriets USA.
För Nathan Hamelberg är illustrationen Lilla Hjärtat en del i att från början lära barn med ickevitt utseende, att de är ”de andra”.

Så vad är vit svenskhet? En föreställning. En väldigt förhärskande sådan. Nathan Hamelberg får alltid höra: ”du är inte riktig svensk va?” Och vad ska han säga? Han är född här, uppvuxen här, har en svensk mamma.
Han ser försvaret för att återinföra de bortklippta sekvenserna i Kalle Ankas julafton som ingenting annat än ett behov av att skratta på andras bekostnad, ”annars smakar glöggen gift”. Han vill ha ett Sverige 2.0 där Sverige sett sig självt i ögonen, inte gillat vad det sett och blivit ett annat land där den invanda rasismen är ett minne, inte en idel upprepning.
Ungefär så uppfattar åtminstone den som lyssnar på honom, att han tänker.

Ulrika Dahl vill tacka alla som oförtröttligen fortsätter kritisera och debattera, trots det hemska medieklimatet. Hon tror att det är oerhört viktigt att skapa rum för diskussionen. Och hon är mycket kritisk mot journalister som ringer nu och vill ha tag på en ickevit medievetare som kan sätta pickaninnyn i ett sammanhang. Hon uppmanar dem att googla, att inte överanvända människor som hamnar i utsatt position.
Hon menar också, med citat av poeten Hanna Hallgren, att vi inte får vara rädda för rasiststämpeln. Att många vita antirasister måste ta in och hantera att vi lever i ett samhälle där vi formas till rasister. Men att vi kan göra något åt det, individuellt och strukturellt. Att vi kan ta ansvar och förändra världen vi lever i.

Athena Farrokhzad frågar vad som förenar de olika debatterna och Lawen Mohtadi ser flera saker. Bland annat att rasism aldrig kan kallas rasism, eftersom idén är så stark om att Sverige är jämlikt och därför inte kan ha rasism. Att här finns en skev föreställning om hur rasism tar sig uttryck, att det skulle röra sig om högerextrema grupper som marscherar på gatorna. En bild som debatten har slagit hål på, och fortsätter att slå hål på, eller åtminstone ifrågasätta. Hon ser en farlig uppdelning mellan den idémässiga rasismen och den kännbara, strukturella. Hon ser en kunskapslucka där de som reproducerar stereotypa bilder, som Stina Wirsén gjorde med Lilla Hjärtat, lutar sig mot mångfaldsbegreppet och fortsätter att luta sig mot det trots att de människor som det är meningen ska känna igen sig, inte alls är bekväma med reproduktionen.

”Varför är det så lätt för vita kulturkritiker att avfärda ickevita människors erfarenhetsmässiga eller kunskapsmässiga upplevelse av rasism?”, undrar Athena Farrokhzad.
Lawen Mohtadi tror att det beror på att kunskapen om rasismens historia är så låg i Sverige, och att så många som arbetar i mediebranschen saknar erfarenhet av rasism. När hon själv började med journalistik för tio år sedan fanns det en diskussion om att just det sistnämnda var ett demokratiproblem, en diskussion som ebbade ut.
Nathan Hamelbergs kritiska texter har avlegitimiserats genom att uppfattas som våldsamma, menar han, samtidigt som han tror att det på ett djupare psykologiskt plan handlar om att kulturkritikerna, som stått för avfärdandet, befunnit sig i chock. De var helt enkelt inte beredda på motstånd. Han påpekar också att tårtkonstnären, Makode Linde, drivit en tes om att välja att inte vara lättkränkt, en tes som inte håller, menar han själv, eftersom det är vad de flesta gör hela tiden: väljer att blunda, att sluta sig, att inte låtsas om obehaget. Att den tystnaden har setts som ett medgivande; att de rasistiska skämten, handlingarna, stereotyperna, är okej.
När sedan tystnaden bryts, som den här hösten framförallt, så har de välformulerade och insatta kritikerna setts som känslostyrda och sågats som hysteriska när de värnat om barns rätt att inte utsättas för rasistiska stereotyper i sagorummet, menar Nathan Hamelberg.
Han ser det som en uppskjuten konflikt som tagit dem som haft privilegiet att inte se den inbäddade rasismen som ett problem, på sängen. Athena Farrokhzad inflikar att det väl måste vara ett tecken på att debattörerna är rätt ute i tiden.
Alla håller med.

Det i debatterna ofta uttalade argumentet ”jag förstår inte hur det här kan ses som rasistiskt”, tycker Ulrika Dahl bara är dumt. Hon frågar retoriskt om det överhuvudtaget kan vara upp till en vit person att avgöra vad som är rasistiskt och inte. Svaret kan bara vara ett. Nej.
Nathan Hamelberg tar upp det absurda i att många uppfattar det som ett värre övergrepp att bli anklagad för att vara rasist än att bli utsatt för rasism. Något som blivit väldigt tydligt i debattvågorna. De vita kulturkritikerna anser sig inte kunna reproducera något rasistiskt och har därför tagit väldigt illa vid sig när något sådant ens antytts. De blir offer, istället för att se sin position och makt.
Lawen Mohtadi menar att när vi diskuterar vithet så diskuterar vi vita privilegier. Hon ser tre argument i debatten som visar det. Ett: ”Vi ska kunna ladda historiska bilder med nya betydelser.” Två: ”Ni borde lägga er tid på viktigare saker.” Tre: ”De här bilderna kan vi använda för att vi kan skratta åt dem och då förlorar de sin laddning.”
Varje argument bygger på en vit erfarenhet, en vit världsbild.
Argumentet att de ickevita kritikerna borde syssla med viktigare saker än att delta i kulturdebatten med åsikter om barnboksillustrationer, tycker Lawen Mohtadi är magstarkt, speciellt när det kommer från en tidningsredaktion som är hundra procent vit.

Nästa fråga är: varför har debatten blivit så het och omfattande just nu? På grund av vad det är som utmanas, menar Lawen Mohtadi. Nämligen tolkningsföreträdet.
Hon tror att vi om tio år kommer att titta tillbaka på den här tiden och se hur vi gick igenom ett stort skifte i landet.

Nathan Hamelberg är trött på att klass ställs mot rasism. Han menar att antirasismen borde sitta ihop med klassanalysen, inte vara på någon slags sidomeny. Ulrika Dahl tycker att Vänsterpartiet har misslyckats med att formulera en antirasistisk politik, och med att uttala sig i debatten.
Det är dags för frågestund. Ulrika Dahl upprepar hur viktigt det är att möjliggöra för samtal om hur rasism görs och upprätthålls, i språket, i handlingar. Att vi måste granska och kritisera, diskutera, lyssna, lära och betänka, allt för att ta oss till ett bättre samtal. Ett där de med invand makt och invant tolkningsföreträde kan se sig själva och sin position, och öppna upp för den förändring som kanske är på gång, istället för att hamna i försvarsställning när det invanda rubbas.

Samtalet är slut. Ett samtal av många hänvisningar. Till artiklar och uttalanden. Till inlägg på Facebook och andra debattforum. Men. För alla som inte följt debatten med alla dess turer, som inte haft tid, eller ork, som kanske skärmat av eller på annat vis undgått ordväxlingarna, är det faktiskt bara att googla, att leta reda på materialet. Skapa sig en egen bild.
Det låter kanske simpelt, men det spelar roll. Det är så det är: samhällsförändring kräver energi och vilja till att förstå vilka processer vi, som samhällsmedborgare, är delaktiga i. Oavsett vad det handlar om, men i synnerhet om det handlar om makt, och om vilka som anser sig ha rätten att tala om vad som är en sann upplevelse, och inte. Vad som är verkligheten.

Text och foto: Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

Vikten av att inte vara överens

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.