Livet: avstigning för samtliga passagerare

Du kan resa vart som helst och hitta ett universum av intryck och dolda vindlingar som bara uppenbarar sig för den som tar sig tid att lyfta på lager av antaganden och förhandsbestämt seende. Och du kan göra tvärtom. Du kan åka till Wien och bara se det du redan vet, och därför aldrig möta den vänlige gamle mannen som pekar ut vägen till Pratern i vårkvällningen, aldrig stå i ett fönster på tredje våningen i femtonde distriktet en kväll i advent och lyssna på ljuden från gatan ackompanjerade av det högljudda tickandet från det tjuvkopplade värmeaggregatet som inte går att ställa in och därför lämnar hela våningen i ett tillstånd av överhettning.
Du kan göra antingen eller. Helt missa det väsentliga, eller också resa hela vägen och få allt, och mer.

Wien? Ja. I advent? Ja. Är det verkligen något att ha? Detta märkliga Österrike. Denna kyligt snobbiga habsburgsprakt, detta katolska bakåtsträvande och denna både inbäddade och högljudda rasism? Ja. Eller. Nej. Självfallet inte. Det är inte därför vi åker dit. Det är inte därför vi trotsar snöstormar. Liftar med ovanligt vänliga och omtänksamma människor som släpper in oss i sina bilar, fast vi ser ut som snögubbar, för att ta oss till en flygplats där inga flyg går. Inte därför vi ändå insisterar och får en ny biljett, sätter oss på planet – fast vi hellre skulle ha åkt tåg, som förr – lämnar kaoset bakom oss, möter solen ovanför molnen och transformerar oss, blir resande.
Det är för allt det andra.
Naturligtvis.

För Wien är inte bara första distriktet, inte bara tjusiga hästar och pompösa stenbyggnader. Inte bara det som syns vid första anblicken. Inte alls.
Liksom med alla platser går det att skrapa lite på ytan, lyfta på några sjok av reklam och förutfattade meningar och hitta till en själ som kanske inte skyltade med att den fanns, men som trots allt finns. I andra distrikt. Och, faktiskt, till och med i det första. För den som tar sig tid att se och lyssna och kliva ett steg åt sidan.
Vi, vi reser dit för att sitta på spårvagnar. För att handla rykande färskt krustbröd och diskutera politik. Vi reser dit för att vi tycker om blandningen. Vi reser dit för femtonde och sextonde distriktet, för människorna från överallt, för den alternativa rörelsen, för motsägelserna och frågetecknen.

Det är vi som bär väskorna uppför tre massiva sjok av gamla nötta stentrappsteg i femtonde. Vi som bosätter oss i vardagsrummet hos vänner som å ena sidan tillhör landets slovenska minoritet, å andra sidan har flytt från Georgien av politiska skäl. Det är vi som är adopterade mostrar åt små personer som bara sett världen i sex månader men som redan lärt sig att vara helt lugna med alla människor, vilket språk de än talar, hur de än ser ut, var de än kommer ifrån. För i femtonde har vi alla sorter. Här ser ingen av oss särskilt annorlunda ut.

Därför kan vi också göra små besök i den andra världen. Dricka Glühwein på julmarknaden vid Karlskirche. Se utsikten från Schloss Wilhelminenberg i solblåst med kylan bitande oss i kinderna, snön knarrande under kängorna och den svarta hunden galopperande i de gamla igenvuxna slottsträdgårdarna. Medan de vintervilande vinodlingarna sträcker sina knotiga armar mot skyn.
Vi kan det för att vi på kvällen ger oss av till sextonde distriktet och går i blåskymning genom en park som är en satsning för att människorna i dessa kvarter ska känna gemenskap. För att graffitin här talar om all makt åt folket. Och för att vi hittar på smågator hela vägen till en hög, trög fabriksdörr i en vägg, öppnar den och kliver rakt in i en alternativ julmarknad där ett klezmerband spelar melankoliskt och en kopp örtte i det provisoriska köket först kostar en euro, sedan femtio cent, sedan fyrtio. För att vi har det trivsamt ihop med försäljaren och en kopp te bara är en kopp te när allt kommer omkring, och ett leende är ett leende, människor emellan.

Men det är inte heller hela historien. Så klart. Hela historien är så mycket längre än vi någonsin kan föreställa oss. Dess omfång kan aldrig mätas. Och en eftermiddag hittar vi en del av den i Sigmund Freudparken framför Votifkirche.
Bakom oss: julmarknaden framför Rathaus, rådhuskolossen. Glitter och ljusprakt, trängsel och överflöd i en osalig härva. Vi skulle bara ta oss igenom och fick gå som en plogbil, skyddande den lilla sovande människan inpackad i de varmaste kläderna.
Framför oss: ett läger. Det ryker ur stora kokkärl. Tältdukar fladdrar i den isande vinden. Ett tjugotal människor befinner sig här. Flera av dem sitter runt en liten eld, försöker fånga den bräckliga värmen.
En man vill sälja en kalender men vi kan inte kommunicera, har inget språk gemensamt utom tecken och miner. Det finns ett litet informationstält. Vi går dit.

Vi har hamnat i ”The Refugee Protest Camp”. Flyktingarnas protestläger.
Den 24 november vandrande en stor skara människor, bestående av både flyktingar och människor som stöder deras sak, i åtta timmar från flyktingförläggningen i Traiskirchen till Wien. Orsaken: flyktingförläggningen är överfull och bristerna i förhållandena omfattande.
Lägret är ett sätt för flyktingarna att sätta politisk press på den österrikiska regeringen.
Stödet har varit stort. Och kraven, undrar vi. Jo. Mänskliga rättigheter. En fungerande rättslig hantering av asylärendena. Att slippa hamna på avlägsna och isolerade platser medan processen pågår. Att få möjlighet att arbeta under tiden. Bättre tillgång till sjukvård. Tillräcklig och bra mat. Att barnen får möjlighet att gå i skolan. Möjlighet att få lära sig tyska.

Kylan håller på att få fingrarna att ge upp och kräva omedelbar avlivning. Så vi går, vi som kan gå. Sätter oss på Weltcafé, Världscaféet, matar barnet med banan och äter mat från Sudan och Japan. Medan grytorna med billig pasta kokar ett stenkast bort.
Studenter från Sydtyrolen är inbegripna i en högljudd kortspelstävling. Det doftar varm choklad och körsbärskompott.
Mannen med kalendern står plötsligt framför bordet. Kan vi inte ge honom våra småpengar, vad vi än har? Vi gör det, fast det känns idiotiskt, eftersom det är så lite. Och han går. Med vår lyckopeng, inser vi med ett hugg i maggropen, och springer efter. Märkliga gestikuleringsförhandlingar följer innan han halar upp diverse mynt ur fickan. Där är hon, myntet. Kein Problem. Inga problem.

Vi sjunker ned i soffan igen. Det är inte rätt tid att förlora sina talismaner. Speciellt inte om undergången kommer lagom till jul. Vi vill kunna flyga som stjärnstoff rakt ut i intigheten med våra psykologiska skyddsmurar intakta. Mannen går ut genom dörren. Kanske tillbaka till Sigmund Freudparken.
När vi går förbi där lite senare har mörkret fallit och kvällens turistiga korvförsäljning satt igång med full bemanning. Skrattande par, bländade av stark belysning, doftande mjukmedel och trygghet, ser inte elden ett par meter bort. Märker inte tälten som hukar under kölden. De har annat att tänka på.
Vi tar spårvagnen tillbaka till femtonde distriktet. Tar trapporna ett steg i taget. Sätter oss vid köksbordet med rykande te och lyssnar på en georgisk visa om och om igen tills barnet har somnat.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.