Litauen: Ny regering i EU:s mest ojämlika land

Ny premiärminister Algirdas Butkevicius

Ny premiärminister Algirdas Butkevicius

 

Bildandet av en ny regering i Litauen tog över en månads förhandlingar, efter missnöjesvalet i oktober. Trots den svåra ekonomiska krisen, enorm arbetslöshet och stor befolkningsminskning, hyllas Litauens ekonomiska politik av EU-högern. Lena Holm, frilansjournalist bosatt i Litauen, berättar om den svältande baltiska tigern.

Det litauiska parlamentsvalet i oktober har efter utdragna förhandlingar lett till bildandet av en ny regering. En koalition under ledning av socialdemokraten Algirdas Butkevicius tar nu över ledningen av ett land som i omvärldens ögon genomfört en fantastisk ekonomisk upphämtning från finanskrisens härjningar och idag leder EU:s tillväxtliga. På den litauiska landsbygden syns ingen återhämtning till, här är krisen ett konstant tillstånd och oron för hur värme och mat ska ordnas inför vintern det viktigaste diskussionsämnet. Kommer socialdemokraterna göra något för de fattiga i ett av Europas mest ojämlika land?

När drygt hälften av de röstberättigade litauerna gick till valurnorna de två valdagarna den 14 och 18 oktober så var det för första gången sedan självständigheten 1991 som man kunde utkräva ansvar från en regering som suttit en hel fyraårig mandatperiod. Tidigare litauiska regeringar har imploderat och ombildats tätt, men konservative kristdemokratiska premiärministern Andrius Kubilius hade trots, eller tack vare, finanskris och ett fenomenalt tapp i produktion och sysselsättning lyckats hålla ihop sin brokiga koalition en hel mandatperiod. Nu var emellertid klockan slagen och den impopulära Kubilius fick lämna premiärministerämbetet. Värderingarna tar han inte med sig från regeringsbyggnaden där den litauiska blandningen av konservativ familjesyn och ekonomisk liberalism sitter tryggt i väggarna.

De litauiska väljarnas stryktålighet och ointresse för parlamentsval är solid. Mätningar visar att knappt 5 procent känner något som helst förtroende för parlamentet, valdeltagandet rör sig kring 50 procent. Landets våldsamma och tragiska historia har lämnat litauerna med en genuin ovilja mot alla typer av gemensamma lösningar på samhällsproblemen. Partier och fackförbund ses av majoriteten som någon suspekt. Civilsamhället är mycket svagt och saknar verkligt inflytande men upprätthålls som en fasad inför landets partners i EU och den nordisk-baltiska gemenskap som Litauen desperat söker bli en del av. Delvis som ett resultat av detta är landets politiska landskap helt avideologiserat. Partierna är kaderorganisationer kring enskilda, ofta medialt karismatiska och ekonomiskt framgångsrika ledare. Värderingsfrågor om kontroversiella ämnen som familj och hbtq-frågor är ständigt aktuella i debatten och tycks ibland vara de enda ämnen som kan förena litauerna. Rättsröteskandaler och ideliga löften om att en gång för alla göra rent hus med korruptionen är andra konstanter i det politiska livet.

Det socialdemokratiska partiet som nu kommer att styra regeringen har rötter i den reformistiska delen av litauiska kommunistpartiet och har innehaft regeringsmakten under stora delar av landets korta självständighet. Partiet är medlem i Socialistinternationalen och röda fanor vajar uppfordrande på partihögkvarteret i Vilnius gamla stad. De offentliganställda inom vård och omsorg som ofta inte tjänar mer än den lagstadgade minimilönen på cirka 2 000 kronor månaden eller den tredjedel av landsbygdsbefolkningen som lever under det nationella fattigdomsstrecket torde inte göra sig några illusioner. Partiet, som i mångt och mycket är en lobbyorganisation för ägarna av den tunga industrin, har under tidigare regeringsinnehav konsekvent missgynnat låginkomstgrupper och aktivt medverkat till att göra Litauen till EU:s ojämlikaste land.

Den konservativa regeringen lämnar ett sargat land efter sig. Även om den fenomenala tillväxtbubblan kring EUinträdet 2004 med produktionsökningar upp till 9,8 procent rekordåret 2007 inte kom stora delar av befolkningen till del, så höll den lånefinansierade ekonomin i alla fall arbetslösheten på en låg nivå. Världen imponerades av de baltiska tigerekonomierna. Inflation på 8,5 procent (2008) gröpte effektivt ur pensioner och ersättningar för den del av befolkningen som inte arbetade inom privata sektorn samtidigt som Vilnius innerstad fylldes med Mercedesjeepar och skyskrapor. När kraschen kom reagerade regeringen med att sjösätta en så kallad ”intern devalvering”. Syftet var att konkurrenskraften skulle återskapas genom kostnadssänkningar, med andra ord massiva lönesänkningar. En traditionell devalvering bedömdes som omöjlig: de svenska bankerna höll med stöd från Anders Borg emot då en devalvering skulle orsaka stora förluster för bankerna. Att hushållen som ofta har lån i euro skulle drabbas mycket hårt av en svagare nationell valuta är oomtvistat men framkom mer sällan i debatten.

De litauiska statsfinanserna är till stor del baserade på intäkter från den fattigaste delen av befolkningen. Skatten är inte som den kallas, platt, utan regressiv med hög moms på mat och uppvärmning kombinerat med låg bolagsskatt samt obefintlig skatt på kapital och fastigheter. Statens inkomster minskade därför drastiskt i takt med att levnadsomständigheterna och köpkraften för landets lägsta inkomstgrupper sjönk. Statsbankrutten var mycket nära 2009 då ekonomin backade med 15 procent och statsbudgeten gick med 9,4 procent underskott. Idag är dock situationen sett genom de ekonomiska nyckeltalens ögon över och krisen ett minne blott. Litauen hyllas av högerregeringar i London och Stockholm för sin resoluta hantering av krisen. Balterna har, till skillnad från sydligare EU-länder, visat att med åtstramningar och disciplin kan ekonomin räddas, låter det inom EU-kommissionen och IMF, vilka nämner balterna som  vägvisare för andra problemekonomier.

Att litauerna inte protesterat mot sänkning av pensioner till under fattigdomsgränsen, nedläggningar av skolor, sjukhus och service är enligt bland annat tidningen the Economist ett resultat av folklig krismedvetenhet. Debattören Johan Hakelius hyllar balterna som han i en historielös analogi jämfört med Runebergs trägna romanfigur bonden Paavo, de biter ihop och blandar bark i brödet istället för att klaga, konstaterar Hakelius och jämför med bråkiga greker. Närmare sanningen ligger de baltiska folkens historia att uthärda umbäranden och inte förvänta sig annat än ont från de styrande. Uppgivenhet och misstänksamhet mot politiken kan rimligen inte vara ett demokratiskt ideal att lyfta till skyarna. Ett sådant förhållningssätt riskerar att lämna fältet öppet för missnöjesrörelser och extremism av för regionen alltför välkänt slag. Att den nya politiska eliten i det självständiga Litauen likt tidigare kommunistiska dito isolerat sig från folket och helt saknar insikt i de tuffa förhållandena utanför limousinfönstret är givetvis en viktig anledning till att man bland annat valt att sänka pensionerna istället för att beskatta fastighetsmarknaden.

Socialdemokraterna som nu sätter sig i koalition med ljusskygga populister och högerextremister står inför en formidabel utmaning. De sociala återverkningarna av krisen skapar sannolikt ingen större huvudvärk i regeringen, men de hårda ekonomiska talen kräver någon form av handling. Tecknen är, för dem som väljer att se dem, många på att tillväxten också denna gång saknar hållbarhet och bygger på lån och spekulation. Socialförsäkringssystemet står handfallet inför en underfinansiering av episka mått och Litauen har förlorat en femtedel av sin befolkning sedan självständigheten. Stora delar av landet hotar att helt avfolkas. Ungdomar flyttar från hopplösheten, arbetslösheten och vad de ofta ser som en värderingsmässig tvångströja i det katolskt färgade och ofta intoleranta Litauen. De med utbildning är ofta först att lämna. Att litauer fortfarande väljer att flytta till de av krisen drabbade Irland och Spanien säger mycket om desperationen på hemmaplan. Arbetslösheten har stabiliserat sig kring 13 procent men är sannolikt åtskilligt högre men dämpad av emigration och utstämpling från den tidsbegränsade arbetslöshetskassan.

Att den interna efterfrågan måste öka är många ledande ekonomer ense om, den nuvarande tillväxten är till stor del baserad på export och krediter. Den tidigare regeringen har dock helt valt att bortse från detta och berusad av det internationella erkännandet styrt krishanteringen tillbaka till krisens rötter. Att återigen fortsätta denna väg och bygga framtiden på ett skattefrälses konsumtion av utländska lyxvaror kombinerat med inflöde av strukturmedel från Bryssel och emigrantarbetare är inte hållbart. Flödet av pengar från EU kommer att sina markant i den nya EU-budgeten och bankerna är nu mer restriktiva till lån för konsumtion. För att skapa en mer uthållig ekonomi krävs omfattande reformer, något som den nya regeringen troligtvis ej är mogen för eller ens överväger. Även ekonomer inom IMF, som inte gjort sig kända som starka röster för social rättvisa, rekommenderar reformer syftande till i alla fall ett minimum av social utjämning, såsom progressiv skatt och skatt på nya bilar. Denna syn delas av ekonomer, ofta med kopplingar till de dominerande svenska bankerna, men har hittills avfärdats av det politiska etablissemanget som ytterst dubiöst och ibland som uttryck för sovjetnostalgi.

Momssänkning på mat har diskuterats, detta skulle utan oöverstigliga kostnader för staten lindra många utsatta familjers lidande, men den tidigare regeringen har varit kallsinnig. Problemet för den nya regeringen är dock att få reella alternativ återstår: den så kallade Finanspakten binder landet vid en defensiv konjunkturpolitik och utan investeringar i effektivisering av produktionen kommer alla löneökningar ofelbart leda till minskad konkurrenskraft. Att investera långsiktigt har aldrig legat för litauiska entreprenörer och skattesystemet uppmuntrar aktivt till att plocka ut vinster ur bolag och använda för konsumtion. Krisen är inte över men har stabiliserats och riskerar att med omvärldens, och den ekonomiska och politiska elitens goda minne cementera Litauen som ett ojämlikt och konservativt samhälle där samhällskontraktet endast upprätthålls med flaggviftande, nationalism och intolerans mot minoriteter.

Med en befolkning som flyttar, en ineffektiv industri, undermåligt utbildningsväsende, ett politiskt och socialt klimat som misstänkliggör alla typer av progressivt tänkande så finns det få glädjeämnen för det stora flertalet av litauerna. En ny regering, om än med instuckna vajande röda fanor, ändrar knappast någonting.

Lena Holm

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.