“Israel skapade Hamas”

16 december 2012

Förstasidan, Gaza, Intervju, Nyheter

Wafa Jamil Espvall är tredje generationens flykting från ”Nakban” (arabiska för ”Katastrofen” när 750 000 palestinier fördrevs i samband med att staten Israel bildades 1948). Hennes familj kommer ursprungligen från Akkā, som numera ligger i Israel. Hon föddes i Gaza 1975 och flyttade till Ramallah 1994 för att studera media vid Birzeit University på Västbanken, där hon fortfarande bor. Hon arbetar som dokumentärfilmare och är gift med en svensk journalist. Farooq Sulehria har intervjuat henne:

 

Wafa foto Marco Espvall

Wafa foto Marco Espvall

Kan du kortfattat beskriva hur situationen ser ut i Gaza och hur Israels blockad och krigföring påverkar livet där?
–Ärligt talat så har jag inte varit i Gaza sedan september 2000. Först var det omöjligt för mig att åka dit på grund av mitt ID-kort: År 2000 lyckades jag ändra det till ett Västbanks-ID så att jag kunde vistas lagligt i Ramallah, men i de israeliska datorerna var jag fortfarande registrerad som Gaza-medborgare fram till 2011. När mitt ID sade en sak och den israeliska datorn en annan, så fanns det inga garantier för att jag skulle få återvända till Västbanken om jag reste till Gaza.
2008 gjorde jag filmen Hamas under Palestine, som kritiserade såväl den israeliska ockupationen, som Hamas och Fateh. Efter att filmen haft skandalartad premiär hotade Hamas mig till livet och det är fortfarande farligt för mig att återvända till Gaza. Men hela min familj bor där. Jag har fyra systrar och två bröder med familjer, sammanlagt mer än 40 personer, i Gaza.
Vi har daglig kontakt via telefon. Under den senaste attacken var det verkligen plågsamt att höra de ständiga ljuden från drönarna (de förarlösa flygplanen), avlösta av sporadiska explosioner, när jag ringde dem för att kolla att allt var OK. Om det inte vore för blockaden och checkpoints skulle det inte ta mer än en timme med bil från Ramallah till mitt familjehem. Men ändå känns det som ljusårs avstånd. Det är frustrerande att ha dom du älskar så nära men ändå så långt bort, särskilt när det är ett krig som pågår och du sitter framför TV:n och försöker kartlägga varje flyganfall och uppskatta hur långt bort bomberna faller i förhållande till din familj.
I allmänhet har livet blivit allt svårare för den genomsnittlige Gazabon i takt med att Hamas börjat få större inflytande. Men när vi talar om Hamas i Gaza så måste vi komma ihåg att Hamas faktiskt delvis är Israels skapelse. Det är inte så många utanför Palestina som känner till det, men så är det faktiskt. Israel såg på när den islamistiska rörelsen tog form, blev starkare, började utmana sina sekulära palestinska rivaler och sedan omvandlas till det som i dag är Hamas. I stället för att försöka stoppa Gazas islamister, tolererade och uppmuntrade Israel dem för att underminera PLO och Yasser Arafats Fateh. Det påminner om hur USA beväpnade Usama bin Ladin för att bekämpa Sovjetunionen i Afghanistan och därigenom skapade ett monster som senare vände sig mot sin egen skapare.
Mitt eget liv i Gaza började påverkas av Hamas när jag nådde puberteten. Hamas aktivister antydde då för min pappa att jag inte längre var någon liten flicka, och att det började bli dags för mig att täcka håret och klä mig som det anstår en muslimsk kvinna. Jag vägrade. Som av en händelse började oanständigt klotter dyka upp på fasaden till vårt hus. ”Er dotter är en hora” var en av de mildare förolämpningarna. Men min pappa stödde mitt beslut. Jag stod på mig ända fram tills Hamas deklarerade att de skulle kasta syra i ansiktet på varje kvinna som vägrar att bära hijab. Så under hela min gymnasietid tvingades jag bära den muslimska huvudduken offentligt. När den palestinska myndigheten skapades i Gaza 1994 lättade Hamas grepp över Gaza tillfälligt, och jag tog av mig sjalen på huvudet. Förhoppningsvis kommer jag aldrig mer att behöva bära den.
Men det största problemet för människorna i Gaza är naturligtvis den israeliska belägringen. Blockaden har tagit ifrån Gazas invånare deras grundläggande mänskliga rättigheter. Den hindrar import och export, och förhindrar folk från att resa in och ut ur sitt eget land. Den skiljer människor från deras jordbruksmark och fiskevatten. Blockaden är en form av kollektiv bestraffning som gör det omöjligt för människor att försörja sig, säkra livsmedelsförsörjningen, få medicinsk vård, utbildning, drickbart vatten och kulturutbyte. Belägringen gör att Gazas befolkning är helt utlämnade åt Hamas, som i dag styr allt från tunnlarna till Egypten, fördelningen av utländskt bistånd, och bestämmer hur kvinnor ska klä sig offentligt. Jag skulle säga att det främsta skälet till att Hamas fortfarande sitter vid makten är just blockaden.

 

Varför tror du att Israel attackerade Gaza denna gång?

–Officiellt motiverade Israel sitt angreppskrig med att det handlade om självförsvar. Men Israel är ett i allra högsta grad militariserat samhälle med 7,5 miljoner invånare som har tillgång till stridsvagnar, pansarfordon, artilleri, flotta, stridshelikoptrar och flygvapen. Gaza är ett litet ockuperat territorium bestående av 1,7 miljoner invånare som saknar tillgång till tunga vapen.
Och i själva verket var det civilbefolkningen i Gaza som fick betala priset för den israeliska attacken, snarare än Hamas.
Så vad var då den verkliga orsaken till attacken mot Gaza? Jag skulle säga politik: Hamasledaren som mördades i Gaza var redo att underteckna en vapenvila omedelbart. Klart att det handlade om det kommande valet i Israel. Varför skulle Netanyahu annars trappa upp konflikten med ett förhandlingsvilligt Hamas? Offren här är människorna i Gaza, och mannen som bär det huvudsakliga ansvaret för detta våld är Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Detta hände strax innan det israeliska valet, och Netanyahus stöd var sämre än väntat. Det verkar som om han försökte använda kriget för att få stöd från väljarna. Det sista Netanyahu vill ha är fred, eftersom fred inte är på agendan för det nuvarande israeliska ledarskapet. Hamas är ett verktyg som Netanyahu kan använda sig av för att underblåsa hat och rädsla och för att få stöd för den israeliska krigspolitiken.

Globala medier, som BBC och CNN beskriver ”konflikten” som ett ändlöst krig. I Hollywoodproduktioner och västerländsk populärkultur svartmålas araber rutinmässigt. Hur skulle du som dokumentärfilmare beskriva medias bild av Palestinafrågan?

–Efter den 11 september, och även dessförinnan, har den generella mediebilden av araben varit negativ: om han är man så är han en terrorist eller en hustrumisshandlare. Om hon är kvinna avbildas hon som ett offer i burka. Efter ”kommunismens” fall behövde västvärlden en ny fiende. På samma sätt som den israeliska underrättelsetjänsten Mossad skapade Hamas, skapade CIA Usama bin Ladin och al-Qaida.
I början av den andra intifadan skapades den typiska berättelsen i israeliska och internationella medier om den palestinska mamma som skickar sitt barn till en israelisk checkpoint för att bli martyr. Detta var, och är, en snedvriden bild av verkligheten. Det finns ingen mamma i världen som är gravid i nio månader bara för att pressa ut en ny martyr. Och de flesta palestinska barn som kommer till demonstrationer och protester för att kasta sten på de israeliska soldaterna med risk för att dödas eller fängslas i åratal, gör det utan föräldrarnas vetskap. När jag gjorde samma sak som tonåring hade mina föräldrar ingen aning om det, och de skulle säkert ha försökt stoppa mig om de hade vetat vad jag gjorde. Precis som föräldrar över hela världen älskar palestinierna sina barn och försöker skydda dem så mycket som de kan.
För varje mamma är det en tragedi att förlora sitt barn. När ett palestinskt barn dödas av israelerna, blir modern naturligtvis chockad och oförmögen att tänka klart eller agera ”normalt”. Alla kvinnor i grannskapet besöker ”martyrens” mor för att visa respekt för den döde och försöka trösta mamman. I Palestina säger de sociala koderna att en mor inte ska visa svaghet i en sådan situation, utan ska försöka låtsas vara glad och stolt över att hennes son eller dotter blivit en martyr och dött i kampen. Detta avspeglar inte på något sätt de verkliga känslorna hos kvinnan vars barn blivit dödat. Och jag vet vad jag talar om här: detta hände min farmor. Under 1940-talet, innan staten Israel och Nakban, dödades en av mina farbröder av sionistiska terrorister i en bombattack på en marknad i Akkā. Min farmor kom aldrig över denna förlust. Och hennes sons död var enda anledningen till att familjen flyttade från Akkā till Yāfā, bara att försöka fly smärtan.

I mitt hemland Pakistan upprördes många människor av den israeliska aggressionen, samtidigt som landets medier snudd på ignorerade attacken mot Gaza. I tidningarna hamnade den på andra eller tredje nyhetssidan, medan TV-kanalerna sände Gaza-rapporterna som femte eller sjätte inslag i TV-nyheterna. Denna nyhet var ganska osexig för kommersiella medier. Var nyhetsvärderingen annorlunda i arabiska medier?
–I arabiska medier var attacken mot Gaza huvudnyheten. Det var förstasidor och direktsändning som gällde, det mesta var bra journalistik. Men efter vapenvilan försvann Gaza från rubrikerna. Det kändes lite som: ”inga lik – ingen nyhet”. Min huvudsakliga kritik mot de etablerade arabiska mediernas täckning är att de fokuserade lite för mycket på raketerna, flyganfallen och bilder på döda barn. De kunde gott ha uppmärksammat de överlevande mer. Berättat om deras vardag och deras psykiska lidande. Kriget lämnade ett söndertrasat Gaza med bombade fabriker och förstörd infrastruktur, men det togs inte upp i medierna för då hade de redan dragit vidare till en ny konflikthärd. En annan sak som slagit mig är hur mycket den islamistiska agendan påverkar de arabiska medierna. Allt fokus var på Hamas, knappt alls på de andra palestinska fraktionerna som också kämpade i Gaza. Och vapenvilan framställs som en stor framgång för Hamas. Sanningen är att både Israel och Hamas misslyckades.
För mig var det väldigt upprörande att Hamas två dagar efter vapenvilan förklarade att de respekterar 1967 års gränser. Jag tycker det är osmakligt att erkänna staten Israel, och de facto ge upp kravet att alla de palestinier som flydde eller fördrevs från Palestina under kriget 1947-1949 ska få återvända till sina hem.
I de sociala medierna finns det gott om liberaler som häcklar vänstern för att den hela tiden tjatar om Palestina. Andra kritiker undrar varför just Palestina får en så stor uppmärksamhet även i de fall när endast ett fåtal människor dödats, samtidigt som folkmord i Afrika går nästan obemärkt förbi. Hur reagerar du som palestinier på sådan kritik?
–På ett sätt kan jag förstå kritiken. Vi bör visa solidaritet med alla människor som lider och kämpar runt om i världen. Palestinska liv är naturligtvis inte mer värda än afrikanska. Men som media-arbetare kan jag förstå att Israel/Palestina-konflikten med sina tydliga konfliktlinjer, ur ett dramaturgiskt perspektiv är mer ”sexigt” än något krig i ett okänt land i Afrika som framstår som obegripligt. Sen har ju också USA tydligare intressen i Mellanöstern än i Afrika. Om till exempel Obama vill säkra sitt omval så måste han vifta på svansen för Israel-lobbyn. Av historiska och geopolitiska skäl får Israel/Palestina-frågan ofta mer uppmärksamhet såväl från politiskt högerhåll, som från vänstern.

Farooq Sulehria
Översättning: Marco Espvall

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.