I afton: undergång!

Lyssna på nyheterna en helt vanlig morgon och du får en alltmer hotande känsla av undergång att röra om med i tekoppen. Du får höra om alltfler som tar självmord i Grekland, på grund av krisen. Du får höra ekonomer som säger sakligt att det nu är risk för att tillväxten saktar in än mer, att finansministern varit för optimistisk, att katastrofen är om hörnet, om den inte redan är här. Och du tänker kanske att det inte borde vara minskad tillväxt som är katastrofen, utan allt det andra. Verkningarna av det kapitalistiska systemets galopperande dödsryckningar. Så du går på teater.

Du går på Dramaten. Du har gjort det förut. När det var ett samtal om klass. Och det var givande, och intressant, och du tänkte nog efter, men sedan dess har det flutit vatten genom slussarna och under broarna, och det är höst och novemberregn och på Tahrirtorget demonstrerar massorna igen, men den här gången är det tydligen bara värt notiser. Och i lördagsintervjuer pratar politiker om en privatiserad och självcentrerad framtid på ett sätt som gör att du blir så mörkrädd att du får svårt att sova.
Och det är meningen att du ska välja mellan två knappar att ha på jackslaget, välja mellan om du är Spara, eller Slösa. Och du tar både och, för det beror ju helt på vad de menar att du ska spara eller slösa med: Mat? Medmänsklighet? Pengar? Hjärterum? Rent hypotetiskt? Eller högst verkligt?
Också på programmet finns det två val, så du väljer det ena och hamnar i en strid ström av människor som mal dig genom tid och rum tills du dimper ned i en stol framför stora scenen och chefen för hela stället står där rakt upp och ned och hälsar oss alla så hjärtligt välkomna till Spelet om världens framtid, en del av Dramaten & De misslyckade konsumenternas afton, om samtidens absoluta krav på mätbarhet och vinst, med den inneboende frågan om vi alla håller på att förvandlas till de där skrämmande automatiska människorna som Oscar Wilde en gång satte pennan rakt i magen på; de som vet ”priset på allt – men värdet av inget”.
Och ridån går upp.

Musik och vilsna golfare i en galen dans, en narr som säger att vi ikväll utgår ifrån att vi lever i en brytningstid och att vi antar att vårt sätt att leva får konsekvenser vi inte vill se, att vi just nu går igenom psykologernas checklista för kris: förnekelse, vrede, köpslagande, depression och acceptans. Och så en märklig paneldebatt i teaterform där moderatorn Stefan Jonsson mycket teatralt tilltalar Lars-Göran Nilsson, vd för Seccredo – ett av Nordens ledande konsultföretag inom risk- och säkerhetsfrågor, Dominica Peczynski, som bland annat driver PR-byrån Mafioso i Stockholm, Lydiah Wålsten, projektledare för miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro, samt Carl Hall, som på Twitter beskriver sig som: ”Entreprenör som gått över till investerarsidan. Grundare till Alder riskkapitalfond inom miljöteknik och författare till boken Miljökapitalisterna.”
Du känner dig lite smått illamående. Världen snurrar kanske aningens för fort.
Deltagarna på scenen får dra spelkort och varje spelkort står för ett möjligt scenario som de ska göra satsningar utifrån. Smått bisarrt. Som svar på en femprocentig höjning av temperaturen i världen satsar Carl Hall på ”det starkaste förändringsverktyget vi har: kapitalismen”. Han snackar om en global koldioxidskatt och en fond för att köpa upp kolgruvor och oljefält och lägga ned dem. Det ger applåder. Men du har lite ont i öronen.
Dominica Peczynski ställs inför ett scenario där de unga har slutat shoppa på grund av en antimaterialistisk väckelserörelse på Facebook. Hennes lösning är att säga till ungdomarna att det drabbar dem de vill hjälpa: ”Köper du inte det här extra iPhoneskalet så blir den som tillverkar det arbetslös.” Hon säger att hon har slutat vara idealist, att det ligger i människans natur att producera och det alltid är bättre att ha ett jobb än att inte ha det, också om det råkar vara i en fabrik som brinner ner, utan fungerande nödutgångar Även om det sistnämnda är något hon tycker att vi måste ändra på.
Nu mår du till och med lite illa.

Lydiah Wålsten får hantera negativ tillväxt i hela världen, djup depression och en BNP som sjunker med tolv procent årligen. Hennes mantra är: ”vi måste skapa tillväxt” och hon föreslår, på fullaste allvar, en privatisering av världshaven och luften.
Nu har du svårt att andas och du hör som i ett tilltagande brus Dominica Peczynski säga: ”luften är fri” innan du återfår viss lungkapacitet och huttrande lyssnar på hur Lars-Göran Nilsson tar sig an ett scenario med hundra procents risk, med extrem marginalisering, religiös extremism och terrorvåld som slår till dagligen. Det enda du egentligen hör att han svarar är: ”Det första som försvinner är tryggheten.” Sedan bryter en man som suttit vid sidan av med ett ölglas i handen in och sluddrar om ödmjukhet och scenen tas över av beigeklädda, blonda kvinnor, golfarna, som talar om börsnoteringslistor innan ett sotsvart regn börjar falla över dem och det är dags för andra delen: en rättegång.

Narren meddelar att katastrofen har inträffat, att den möjligen är ekonomisk, ekologisk, social eller moralisk, hon vet inte så noga. Stefan Jonsson är domare. Det som ska fastslås är orsaken och vem som bär skulden. Vittnen kallas. Författaren Jesper Weithz säger att utsläppen av fossilt bränsle fortsatte, trots varningar från forskare, att det ekonomiska system vi hade skapat krävde det av oss, att ägarna, ledningarna, politikerna krävde det av oss. Och skulden?: ”De som satte kortsiktiga vinster framför förnuftet, framför livet om man så vill. Kapitalismen segrade sig till döds och tog naturen och oss med sig i fallet.”
Andreas Cervenka, ekonomijournalist på SVD, menar att vi förväxlade en förmåga att skapa pengar ur tomma intet, med tillväxt. Han talar om en skuldmyntfot istället för en guldmyntfot: ”Vi skuldsatte våra barn, barnbarnsbarn, och deras barn. Vi var alla delaktiga i ett galet spel med monopolpengar och det som hänt är en systemkrasch.”

Du blir en aning förvånad när prästen och samhällsdebattören Helle Klein talar hyfsat vettigt om årtionden av nyliberal ekonomi som urholkat medmänskligheten. Om politiker som låtit marknaden härska fritt och om kortsiktig vinstmaximering som har fått gå före långsiktigt demokratibygge. Du orkar knappt lyssna på den konservative debattören, Roland Poirier Martinsson, när han talar om skillnaden mellan värden och värderingar. Men du spetsar öronen ordentligt när företagsekonomen och samhällsdebattören Agneta Stark kliver fram och talar om ett finansiellt system som från början var skapat för beskedliga uppgifter men som föll i sken utan att någon satte in bromsar av förnuft. Ansvarsskyldiga: ”Vi som inte satte stopp för ekonomins övermakt över demokratin.”

Skådespelet fortsätter. Du känner att du har tappat en viss sans och inte riktigt vet vilka ord som verkligen betyder något. Speciellt när en man som tillverkat åtta mynt med texten ”Vår horkarl till kung” står åtalad och erkänner sig skyldig, och mynten beskrivs som det enda som till slut hade ett verkligt värde”, eftersom de redan från början erkände att de var en förfalskning”.
Världen har gått under men narren upplyser oss om att vi i tredje delen får en ny chans. Två ungdomar i punkig skrud kräver en vision om framtiden och Anna Borgeryd, disputerad i krishantering, får i uppgift att tala om försörjning. Hon beskriver hur vi har pressat oss till en levnadsstandard som inte fungerar och att spelet vi spelar nu inte ens är markandsekonomi eftersom det resulterar i kostnader som ingen kan betala: det hotar liv. Hon tycker att vi ska låta systemekologerna ta fram en hållbar plan för framtiden.

Författaren och samhällsdebattören, Göran Greider, uppmanas att tala om arbete, men han börjar med att dra i en annan tråd, i den ”underbara känslan av befrielse efter katastrofen, befrielse och lättnad”.
Han föreställer sig att alla är väldigt glada, att han ser ut över ruinerna av Pentagon och att vi nu återgår till ”urkommunismen, till Sydafrikas stränder”. Den kapitalism vi har lämnat bakom oss, var bara ”en dröm om produktion”.
Vi flyter en stund på små postkapitalistiska moln medan Rebecka Carlsson talar om lycka. Att lycka inte är att köpa saker vi inte behöver, för pengar vi inte har, för att imponera på människor vi inte bryr oss om: ”Jag har lärt mig att bra relationer är det viktigaste för om man vill vara lycklig. Vi människor blir lyckliga av att ge. Vi ska själva, tillsammans, skapa en ekonomi med tid och plats och rum för kärleksfulla relationer.”
Och du tänker på de där relationerna så att du missar det mesta av vad den liberale debattören Fredrik Segerfeldt säger om den liberala revolutionen. Poeten och dramatikern Helena Granström hör du däremot när hon pratar om varför vi behöver konsten: ”Så länge vi har en kultur som ersätter närvaro med symboler för närvaro, liv med symboler för liv”
Bland annat. Och som en påminnelse om att allting är så mycket större och mer ofattbart än vi anar.

Gudrun Schyman behöver ingen presentation. Hon kan tala på både in- och utandning och hon får dig att sätta dig rakare i stolen när hon talar om kärleken. Att det var den som gjorde att vi överlevde katastrofen. Gjorde att vi såg samband och sammanhang och inte lät oss förvillas av kortsiktighet och vinst. Den kärlek som får oss att växa som människor och älska utan reservation: ”Jag är med dig för att jag vill, inte för att du kräver”.
Kärleken som ger oss tillgång till vår fulla kapacitet som människor.
Och så är det plötsligt slut. Tack och adjö. Ta på dig kappan och halsduken, ta på dig tankarna och frågorna, ta på dig den kritiska blicken och modet och viljan att förändra, och låt dig föras bland människokropparna ut, ut, ut i novembernatten där du kippar efter andan när du spanar efter katastrofen, tittar upp mot rymden och känner hur du bara är en liten, liten del i ett oändligt universum där stjärnorna lyser fast de har slocknat och kärleken kan försätta berg och kanske, kanske förändra världen så att den slipper gå under för våra händer.

Text och foto:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.