Generalstrejk i Tunisien

17 december 2012

Förstasidan, Kommentar, Nyheter, Utrikes

 

För två år sedan tände tunisiern Mohammed Bouazizi eld på sig själv; han dog. Polisen hade förnedrat den unge studenten som då var arbetslös och försörjde familjen genom att sälja grönsaker på torget. Hans tragiska död tände en gnista som spred sig som löpeld över den arabiska världen. Ett folkligt uppror startade i Tunisien och landet skakades i sina grundvallar med den revolutionära följden att diktatorn Ben Ali tvingades göra snabb sorti.

Upproret gick vidare till Egypten där miljontals människor tog över den revolutionära stafettpinnen och trots USA:s aktiva stöd till den diktatoriska regimen tvingades även diktatorn Mubarak till historiens sophög. Ett mobiliserat folk hade segrat. Med en oavbruten revolutionär logik gick upproret vidare till Libyen där Khadaffi totalt missbedömde denna logik och mot en folklig protest satte han väpnade styrkor och det gick som det gick. Det folkliga revolutionära upproret genomsyrades av en inneboende permanent karaktär och bredde ut sig till Syrien och andra länder i regionen och på den vägen är det.

En cyklisk gång tycks ha uppstått i den arabiska våren. ”Dégage” (Stick!) var den revolutionära slogan som till slut fällde Ben Alis diktatur i Tunisien. För drygt en vecka sedan hördes återigen denna slogan på Silianas gator, 120 kilometer från huvudstaden Tunis gator. Den folkliga ilskan riktas nu mot den regering som leds av islamisten Hamadi Jebali. För exakt två år sedan förenades Ennahdas anhängare (Muslimska brödraskapet i Tunisien) och fackligt aktiva vänsteraktivister i kampen mot en diktatur som varade 23 år. Det var då det.

Idag har dessa krafter hamnat i total politisk konfrontation, inte bara i den konstituerande församlingen utan även bokstavligen på gatorna. Att det finns paralleller med det som sker i Egypten är många politiska bedömare eniga om. Skillnaden man kan urskilja är att den demokratiska revolutionen i Tunisien spred sig från landsbygden till städerna medan i Egypten var det upproriska urbana skaror som spred den vidare till resten av landet. Både Egyptens och Tunisiens regimer är idag trängda av ett växande folkligt missnöje. Liksom i Egypten pågår idag i Tunisien våldsamma sammanstötningar mellan anhängare till Muslimska brödraskapet och vänstersinnade fackliga aktivister.

Förra veckan gick Revolutionens skyddsförbund, en organisation knuten till Ennahda, till våldsam attack mot medlemmar i den tunisiska Landsorganisationen som hade ett hyllningsmöte till minnet av dess grundare som mördades för 60 år sedan. Resultatet blev hundratals svårt skadade. Den våldsamma attacken bör ses mot bakgrunden av att Landsorganisationen i staden Siliana hade organiserat fyra protest- och strejkdagar mot regeringen som inte lyckats uppfylla sina vallöften. Även polisen gav sig då mot fackets medlemmar. Facket lät sig inte skrämmas och kontrade genom att LO-sektionerna i Kasserine, Sfax, Tozeur och Sidi Bouzid manade till en generalstrejk för att möta fientligheterna.

Det var just i staden Sidi Bouzid som den unge studenten offrade sitt liv och därmed satte i gång den revolutionära process som än idag skakar och inspirerar andra i hela regionen. 2010, när det begav sig, ropade LO:s medlemmar på gator och torg ”Vi kräver regeringens avgång!” och ”Länge leve LO, landets största kraft!” Efter att Ben Alis diktatur hade fallit splittrades den politiska oppositionen till skillnad från LO som lyckades befästa sina vunna positioner. I Egypten var oppositionen organiserad i olika politiska grupperingar, i Tunisien var den helt förbjuden och därför sökte sig många till LO:s skyddande paraply.

Facket är idag en kraft att räkna med. När detta nummer av Internationalen går i tryck kommer LO:s 500 000 medlemmar att genomföra en nationell generalstrejk. Det blir tredje generalstrejken i landets historia. Ytterligare en fackförening som bildades i och med revolutionen har också anslutit sig till denna nationella protest. Liksom det Muslimska brödraskapet i Egypten vädjar nu Tunisiens president till lugn, men antagonismen tycks i nuläget vara fullständig. Ledaren för Muslimska brödraskapet i Tunisien beklagar sig idag över att LO har omvandlat sig till en ”radikal” opposition. ”Den har lämnat sin roll och har omvandlat sig till ett politiskt parti.”

Att facket har politiserats alltmer är bara en naturlig följd av den pågående dynamiska utvecklingen i området. Mohammed Bouazizis självmord 2010 var ett uttryck för en protest mot ett förtryckarsystem i förfall som i sin tur är en bricka i en världsomspännande kapitalism som inte kan alstra annat än en permanent kris. En permanent kapitalistisk kris och en permanent revolutionär process – en samlevnad är på sikt inte möjlig.

Alex Fuentes

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.