Ge Ivar Lo-priset till Susanna Alakoski

08 december 2012

Böcker, Förstasidan, Kultur

Någon som trodde att arbetarlitteraturen var död? Tänkt om! Gay Glans har läst Susanna Alakoskis nya bok Oktober i Fattigsverige och ser förnyad energi i ett allt kyligare klassamhälle.

Nu har det hänt igen, att ytterligare en stark bok som skärskådar klassamhället har nått bokhandelsdiskarna. Med Oktober i Fattigsverige avfärdar Susanna Alakoski alla påståenden om att arbetarlitteraturen dog med Ivar Lo-Johansson. Alltsedan Ivar Lo-Johanssons död 1990 har jag läst ett flertal nekrologer över arbetarlitteraturen. Argumentationen har varit varianter på temat att den är tendensiös och skriver läsaren på näsan. Det mest hårresande argumentet har varit avfärdandet av arbetarklassen som klass i IT-samhället. Så fel de hade då och så fel de har idag.

Arbetarlitteraturen inte bara lever, den har fått förnyad energi allteftersom klassamhället har brutaliserats i det alliansledda Sverige. Den är så livfull att den har pressat borgerliga kritiker till ett erkännande av dess värde med Alakoskis Augustpremierade roman Svinalängorna som förträffligt exempel.

Men Alakoski är inte ensam. Kristian Lundbergs Yarden från 2009, belönad med Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2010, vibrerar fortfarande av aktualitet. Johan Jönson är mindre känd, men en oerhört drabbande poet för sina läsare. 2010 gjorde Jenny Wrangborg en stark debut som poet med Kallskänken. Alla skriver de om fattigdomens helvete och klassamhällets brist på moral.

Oktober i Fattigsverige är den senaste i raden av uppskakande svenska romaner som tar avstamp hos de mest utsatta i Reinfeldts Sverige. Lågmält men skoningslöst demaskerar Alakoski klassamhällets brutalitet. Hon ruskar om mina egna olustiga minnen av skamkänslor av att ”bara” vara ett arbetarbarn på 50- och 60-talet. Känslor som jag, liksom Alakoski, har kämpat med i hela mitt liv. Känslor av att inte duga, att inte räcka till.

Att termen arbetarlitteratur kritiseras för att vara otidsenlig kan jag förstå i den meningen att det inte är ett heltäckande begrepp i nyliberalismens tidevarv. Men dess moderna representanter blottlägger, liksom på Ivar Lo:s tid, klassamhället och dess inverkan på våra liv. De tecknar en smärtsam bild av fattigdomens konsekvenser för alla som tvingas genomlida den. Detta oavsett om du är man eller kvinna, vilken etnisk tillhörighet eller sexuell läggning du har. Klassamhället undkommer ingen, inte ens folket på solsidan eftersom de ideologiskt måste legitimera varför de har så mycket, när andra har så lite.

Alakoski nöjer sig inte med att beskriva fattigdomen under sin uppväxt. Det gjorde hon förtjänstfullt i Svinalängorna. I Oktober i Fattigsverige går hon längre än så och synar med hjälp av egna erfarenheter vår tids fattigdom. Och hon ser viktiga skillnader. Om en mor blev ensamstående efter en skilsmässa hade samhället ett ansvar gentemot henne och barnen. Istället för att kastas ut i hemlöshet fick de förtur till en lägenhet. Idag räcker det, som Alakoski skriver, att bryta benet för att hamna på gatan.

Författare som saknar Alakoskis erfarenheter, som har växt upp i medel- eller överklassen, lär inte ha en chans att skriva en bok som denna. För det krävs en författare som in i minsta kroppscell har upplevt fattigdomens helvete. Men också en författare med stora analytiska och stilistiska kvalitéer. Allt detta har Alakoski. En värdigare pristagare till 2013 års Ivar Los personliga pris än Susanna Alakoski finns inte.

Gay Glans

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.