Ett nystan av paralleller och en liten fingervisning om vart vi är på väg

02 december 2012

Förstasidan, Krönika, Nyheter, Politik

Paralleller. I slutänden handlar allting om paralleller. Att se dem, dra dem, följa det mönster de bildar, eller nysta upp dem om någon försökt trassla till dem för att vi inte ska förstå hur saker och ting egentligen hänger ihop.
Här är ett nystan: Absolut Vodka, rasism, kvinnoförtryck, borgerlig kulturpolitik, kapitalistisk kommersialism, och megapartymusikgruppen Swedish House Maffia.
Jag ska trassla ut det för er, eller, jag lovar i alla fall att försöka.

Går längs Drottninggatan i Stockholm en lördagkväll. Julpyntet är redan på plats och det vänliga novembermörkret jagas på flykten av skyltfönster efter skyltfönster av överflöd. Plötsligt stannar vi upp, det är för att vi inte tror våra ögon. Utanför en mastigt tjusig port med höga dörrar står en samling människor, alla vita i skinnet och ordentligt klädda för vädret, utom en. En ung, svart kvinna iklädd minimala hotpants och skyhöga klackar, står uppställd som en skyltdocka utanför ingången. I ena handen håller hon ett koppel som leder till en slimmad greyhound. Kvinnans ansikte är hårdsminkat och munnen lyser vit, tankarna går inte att hejda, de springer omedelbart till den debatt som rasat kring Stina Wirséns Lilla Hjärtat, kring rasism och stereotyper. De springer också raka vägen till kvinnoförtrycket, till objektifieringen och kvinnan som lite extra pynt på männens värld. Helt enkelt: ”den andre” och ”den andra”.
– Det är ett event för Absolute Vodkas nya lansering, Absolut Greyhound. Det är sammankopplat med Swedish House Mafia som ska spela sen. Vi är bara inhyrda, säger en kvinna som också håller i en greyhound, men som har kläder på sig och inte står på parad. Hon har koll på hundarna, det är allt.
Samtidigt som vi står där och häpnar över den bubblande, illaluktande soppan av förtryck och kommersialism, går författaren och debattören Katrine Kielos förbi. Hon som i våras kom ut med boken Det enda könet, om patriarkatet och följderna av nationalekonomins människosyn, om den ekonomiske mannen och ett samhälle där vi väger de gamlas blöjor.
Vi ser efter henne och tänker på hur otroligt det är med synkronism, innan vi går vidare själva, diskuterande vår kokande ilska hela vägen till Slussen. För att lugna oss står vi en stund och tittar på vattenmassorna som väller ut i mörkret, alldeles intill kvällströtta måsar och skyndande fotgängare.

Nästa dag blir vi ombedda att skriva på ett upprop. Det är den anrika och egensinniga dansgruppen Vindhäxor som har fått sitt kulturbidrag indraget. Uppropet kallar beslutet för ett övertramp, kräver att Kulturrådet river upp det och gör om sina bedömningsgrunder så att de i kommande beslut ”följer en objektiv konstnärlig bedömning i relation till publik, press och arbetsområdet i övrigt”.
Vindhäxor utforskar dansens gränser, de får strålande recensioner, publiken kommer. MEN, de är inte marknadsanpassade, inte anpassade till Alliansens upphottade kulturpolitik – den som bygger på att det som redan säljer är det som ska få bidrag. Där den kreativa processen får stryka på foten för PR och konsumtionstänkande. Kultur, idag, ska sälja, inte vara en samhällsförändrande kraft. Helst ska den inte förändra någonting, utom tjockleken på plånboken.

I somras hade Aftonbladet Kultur en rubrik som löd: ”Festkungarna får 100 000 av Stockholms stads kulturkronor”. Och det är här vi kommer till nystanets kärna, till den sista luddiga biten av tråden. För det var ju Swedish House Mafia som fick de där pengarna. Från Stockholms Kulturråd. Ett ”hederspris”, för att de ”med sin musik placerat Stockholm på världskartan”. Samma Swedish House Mafia som nu uppenbarligen har slagit påsarna ihop med Absolut Vodka och lanserar en låt med samma namn som den nya produkten: Greyhound. Och för den skull måste en ung kvinna stå och frysa samtidigt som hon naturligtvis har i uppdrag att se så sexig ut hon bara kan, hållandes en mager hund som undrar vad den har med saken att göra.
För att det är det som säljer?

Det finns alltså inga pengar till dansgrupper som Vindhäxor, många av de, ofta samhällskritiska, fria teatergrupperna hotas på samma sätt, eller står redan inför fullbordat faktum. I den kulturpolitik som nu råder finns inte pengar till lokalhyror och produktionskostnader för kulturarbetare som går på knäna ekonomiskt, samtidigt som de, fantastiskt nog, lyckas ge oss många viktiga verk.
Som Aftonbladet mycket riktigt påpekar, är 100 000 kronor bara en krognota för vissa, medan det för andra gör hela skillnaden.
Swedish House Mafia har privatjet. Det kan ju ge en fingervisning.

Parallellerna. Ett nystan av många. Följ en annan tråd och du kommer till privatiseringar av bibliotek. En tredje och du hamnar i en allt trassligare härva av stadigt ökande klassklyftor, segregation, hemlöshet, arbetslöshet, utanförskap. Ännu en och du kommer till ett samhälle där locket har lagts på, kritiken kvävts och förtrycket fått fritt spelrum i den kapitalistiska karusellen där falsk valfrihet är melodin och där politikerna för en oändlig monolog om tillväxt till varje pris. Ett samhälle som för dig, för oss, bara leder till ångest, rädsla och fördärv.
Nere i Europa är gatorna fulla av folk som ropar högljutt. Det är politik.
I Sverige hör vi om blöjvägning, om korruption och lögner, om privatiseringar och nedskärningar, vi upprörs över hur unga kvinnor säljs på gatan, hur barn utvisas ensamma, rakt i döden, och vi reagerar på bildbevis som visar att Sverigedemokraterna faktiskt är så rasistiska som de hela tiden varit. Det är politik.
Men vi har inte gått ut på gatorna. Ännu.
Kanske imorgon.

Emma Lundström
som tycker om att veckla ut en garnhärva, vira den till ett stadigt nystan och börja sticka.

 

Istället för boktips: Frispel
Jaha. Vad vill ni ha? Recept, rekommendationer, tråd? Vi kan erbjuda lite av varje. Vi har ett omfattande sortiment. Första, andra och tredje hands. Knappar, blixtlås och hårnålar. Höstmörker, mångator och förvåning. Välkomna! Vi tar inte kreditkort, vi tar inte pengar i handen. Ni köper, vi betalar! Ursäkta kaoset, det är världen som vill in. Vi bygger om. Vi har försökt hålla måttet men måttet har blivit rågat. Vi har mått! Alla storlekar! Vilken storlek vill du ha, en liter, två? Ett jordklot, fyra? De kan lysa också! Och kommer i många färger. Varsågod. Håll till godo. Håll tyst! Öppna mun! Fråga inte så mycket. Vad vill du ha? Har du det du behöver? Hör av dig! Kom tillbaka. Vi har bröd! Vi har långkalsonger. Ylle. Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske. Och glöm för gudsskull inte bort att borsta tänderna. Det är avgörande. Två gånger om dagen. Minst. Tandtråd. Vänta! Gå inte än! Det är så kallt ute. Vi har öronmuffar. Vi har saffransbullar. Hör du ropen? Har du ont i huvudet? Har du någon diagnos? Vill du ha en? Vill du ha kärlek? Läs en bok. Skriv ett brev. Gå hem. Ät müsli. Gråt så mycket du bara orkar. Nu stänger vi butiken. Du kan sova på soffan. Gomiddag.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.