Endast tomten är naken…

21 december 2012

Förstasidan, Krönika, Nyheter

Jul, jul, strålande jul, och så vidare, tänker jag halvhjärtat och ögnar nätinlägg efter nätinlägg i alla märkliga debatter där till och med försvaret för det vettiga och sansade blir smått absurt eftersom resonemanget tvingas gå ner på knä för att överhuvudtaget komma i kontakt med de patetiska gnyende personer som har tagit betäckning under julpynt, pepparkaksgubbar och bortklippta Disneyfilmsekvenser, för att inte utsätta sig för de farliga samhälls- och svenskfientliga krafter som kräver så konstiga saker som att ingen i ett demokratiskt samhälle ska behöva utsättas för kränkande behandling.
Ögnar och ögnar dessa debattinlägg som, oavsett sida, mer än allt annat, och trots allt försvarsjulpynt den lindat in sig i, klär av den paranoida rasismen och sexismen så att den står alldeles naken och stirrar slokörat och storögt på alla dem som gått ner på knä för att, om möjligt, nå fram med lite sunt förnuft och lite mer verklighetsbaserad verklighetsuppfattning.

Gläns över sjö och strand, stjärna i fjärran, och så vidare, och så vidare, Österland och blabla, mumlar jag och springer i djupsnö och snöstorm som slår hagel i ansiktet på mig, allt för att känna mig levande och för att mota bort den molande tanken på att det liksom känns som jävligt mycket akut läge när det gäller samhällsutvecklingen just nu.
Att vi liksom inte har råd att vila en sekund, på så många plan, vi som vill åt ett annat håll. Att det liksom krävs så otroligt mycket för att lyckas vända skeppet innan det tar in alldeles för mycket vatten och vi kantrar och går under allihopa, hen och hon och han och hela köret. Hur mycket julpynt vissa än har trasslat in sig i. Gläns över sjö och strand och nej jag tänker inte svara en gång till på frågan om att ”det kanske ändå hade varit bättre om det inte hade blivit revolution i de där länderna i ”arabvärlden”, med tanke på hur det ser ut nu, och så”.
För det kan väl vem som helst räkna ut att om en revolution är på gång, så är det allra mest troliga att den behövs och att det inte finns någon återvändo till det som var, till diktaturen, även om diktaturen var mer välordnad och såg bättre ut, utifrån. Eller?

Det strålar en stjärna förunderligt blid, nej, nej, nej skriker jag och slår näven i bordet: åt helvete med blid! Jag kräver förändring! Jag vägrar sitta här och vara blid och vek och vänta på bättre tider som om de där tiderna kom automatiskt, av sig själva. Jag vill ha ett reellt hopp om framtiden nu! Och precis just då dimper en vän ned i min minimala kökssoffa i mitt lilla friggebodhem och även om han nynnar på jingle bells så kan han berätta sannsagor från USA, för han har varit over there och träffat Irakveteraner mot kriget, och plötsligt sitter jag där med en liten blek gnista av hopp igen medan han förklarar att det allra mest fantastiska är att dessa veteraner, flera av dem under trettio, inte bara är emot kriget, de går längre.
Genom sina insikter om vad krig är för ett jävelskap, har de fortsatt överträda allehanda tankegränser, blivit feminister och antirasisiter, mot sexism och förtryck av alla sorter. Min lilla gnista av hopp fladdrar och flämtar och hämtar upp sig, blir lite större, som ett litet irrbloss i bröstkorgen när jag frågar min vän hur i hela fridens namn vi ska kunna ändra på hela det här stora, tunga systemet och han svarar att vi bara behöver börja med några enkla reformer.

Han säger: ”Det här är citerat från minnet. Det här går att läsa i den brittiske författaren George Orwells brev till den amerikanska tidningen Partisan Review, under andra världskriget”. Och så berättar min vän att Orwell såg hur England gick mot ett mer planlagt ekonomiskt system eftersom det gagnade möjligheterna att vinna kriget. Han såg också att en revolution var väldigt nära, om bara tanken på att den måste vara en strid med folk på barrikaderna lämnades åt historien.
Istället för folklig kamp skulle Orwells revolution bestå av tre reformer. Den första skulle vara att nationalisera viktiga delar av ekonomin, vilket han ansåg var möjligt under krigstid eftersom det är lättare att vinna ett krig om jordbruk och industri nationaliseras. Hans förslag var planekonomi med sänkta löner och alla i arbete.

Reform nummer två skulle vara att göra det olagligt för alla att tjäna mer än tio gånger så mycket som den som tjänar minst. Stor reform då, i det så enormt klassklyftepräglade England, fortfarande stor reform idag, överallt egentligen.
Min vän sörplar på sitt te och säger att det är få som skulle kunna ha något emot en sådan reform och att den skulle sopa bort en stor del av klassantagonismen och snobberiet.
Reform nummer tre skulle vara att reformera skolsystemet, att alla skulle ha tillgång till samma utbildning.

Stilla natt, heliga natt, allt är frid, inte alls, mal det i mitt bakhuvud när jag fyller på tekopparna, ångan snirklar sig mot trätaket och min vän andas in och fortsätter.
Orwell menade, och min vän sitter där uppkrupen i soffan och menar, att om samhället genomgick de tre reformerna, som självfallet är kontroversiella, men troligen lätta att få omfattande stöd för, så har vi genomgått en ganska total socialistisk revolution. ”Och så har vi en ganska total socialistisk stat, så där”, säger min vän och knäpper med fingrarna i luften. Innan han tillägger att Orwell, då, mitt under brinnande krig, var hoppfull och trodde att reformeringen skulle ske inom loppet av två år. Nu har det gått över sextio och vi kan väl alla vara överens om att Orwell kanske var aningens optimistisk i sin kalkyl.

Last christmas I gave you my heart, förra julen gav jag dig mitt hjärta, poppar upp i skallen när jag har lämnat av min vän på centralstationen. Jaja. Det är för att den går på repeat och gurglar ut ur alla julstinna affärer, inte för att min hjärna skulle ha hakat upp sig på julsånger. Min hjärna bojkottar julsånger, den har slopat julpynt och har inte bakat en enda pepparkaksgubbe än så länge i år, bara krånglat upp adventsstjärnan och hoppats i tysthet att lampan inte ska sätta eld på pappret.

Emma Lundström
som tycker att currypiroger är det allra mest självklara på julbordet, liksom tofubollar och brysselkål.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.