Dror Feiler: ”Vi har inget annat val än att fortsätta vår kamp för rättvisa, solidaritet och jämlikhet”

01 december 2012

Förstasidan, På plats

Ship to Gaza. Segelfartyget Estelle. Människorättsaktivister mot israelisk militär. Mänsklig solidaritet mot våld… vad har vi egentligen fått veta om det tredje försöket att nå Gazas hamn med förnödenheter och medmänsklighet? Inte mycket.
Därför tog vi hissen upp till fjärde våningen i ABF-huset i Stockholm och hittade en stol i ett fullsatt rum där Dror Feiler gav oss hela historien.

Det började i ett kök för tre år sedan. Med en samling människorättskämpar som funderade över vilken slags människor folket i Gaza måste tro att vi är eftersom vi ser det som sker men inte gör någonting. Människorna i köket ville bevara sin egen humanitet och satte igång. Ingen kunde något om båtar, men som Dror Feiler säger: ibland är det skönt att inte veta.
Han minns ansiktsuttrycken när han själv, tillsammans med religionshistorikern Mattias Gardell, presenterade idén i Almedalen 2009. Ingen trodde nog att det var möjligt.
Det är cirka 5 000 sjömil mellan Sverige och Gaza.

Men Ship to Gaza var igång. Onekligen. Allmänheten kunde köpa in sig på sjömil och snart hade nätverket möjlighet att inhandla en båt. Och 2010 utgjorde de en del av Freedom Flotilla. Minns ni den? Minns ni de nio dödade på Mavi Marmara? Minns ni stöddemonstrationerna? Minns ni förra året, 2011, då båtarna inte fick lämna Atens hamn? Utom en, till slut, som blev bordad, så klart.

Så kommer vi fram till 2012. Året då Ship to Gaza köpte Estelle, segelfartyget som Dror Feiler kallar ”the mother of all boats”, alla båtars moder. Byggd 1922 i Finland och senast använd för rättvis handel. Hela rummet skrattar gott när Dror Feiler berättar om sin reaktion när Mattias Gardell ringde upp honom i våras och frågade om han visste vad nya prinsessan hette: ”Tror du jag är rojalist?!”
I år gjordes saker och ting på ett annorlunda sätt. Istället för att segla rakt mot Gaza genomfördes en lång och krävande kampanj medan båten sakta tog sig längre och längre söderut:
– Estelle uppgraderades från att vara Ship to Gazas båt, till att bli svenska folkets båt, sedan norska folkets båt… i varje hamn vi kom till fick vi stöd. Det var vanliga människor som gav pengar till båten, det gör styrkan i den större, gör att alla känner sig delaktiga.

Dror Feiler berättar att bommen är gjord av en tall som en bonde kom med. Han berättar om en besättning som var lojal från maj till oktober, och om den enorma responsen från allmänheten:
– När vi kom till San Sebastian i Baskien, kom tio-tolv båtar och mötte oss, och borgmästaren mötte i hamnen.
Dror Feiler är noga med att understryka att det finns många som stödjer projektet som inte tillhör de självklara. Han tycker inte att det ska vara en höger/vänsterfråga utan att plattformen ska vara så bred som möjligt, eftersom han tror att det gynnar Gaza.
Och den viktigaste förnödenheten ombord på båten: Solidaritet.

Gaza och stranden är Palestinas enda öppna post till världen, menar Dror Feiler. De andra vägarna beror antingen på Israels dagshumör, eller Egyptens.
– Blockaden finns inte för att man är rädd för farliga saker. Den är ett sätt att visa överlägsenhet och överhöghet, att trycka ned det palestinska folket som man tyckte valde fel när de valde Hamas, säger han och tillägger att flera flottiljer kommer att gå, tills blockaden lyfts ”permanent och totalt”.

Så, vad hände den där dagen i oktober, då Estelle bordades? En hel del. Det är en skrämmande, men också vacker historia Dror Feiler målar upp; en berättelse om gemenskap och förtryck och glimtar av hopp.
Det började klockan tio på morgonen den 20 oktober. Då meddelade israelisk militär att Estelle måste ändra kurs, att hon var inne på stängt område. När svaret från båten blev att det inte fanns planer på att vända eftersom det rörde sig om internationella vatten och om överlämning av förnödenheter till Gaza, sade militären att det kunde bli farligt för dem. Men besättningen menade att seglingen gick bra, det enda som skulle vara farligt, ansåg de, vore om det kom beväpnade militärer på båten.
Dror Feiler berättar att alla som vistades på Estelle fått skriva under på ickevåld. Ship to Gaza har varit väldigt tydliga med att i alla sammanhang tala om att de inte kommer att använda våld om den israeliska militären angriper.

Visa av tidigare erfarenheter var allting på båten förberett in i minsta detalj, kameror riggade, positioner intagna, det fanns en utförlig plan för hur minneskort skulle kunna räddas:
– Kampen är om bilden, vem som kan visa världen vad som hände.
När de israeliska militärerna bordade Estelle möttes de först av en grekisk riksdagsledamot som bad dem att inte komma ombord. Han blev fälld med elpistol. Alla andra som sade något blev också fällda med elpistol. Journalisten och författaren Maria-Pia Böethius utbrast: ” Jag skulle kunna vara er mormor”, men det hjälpte inte.
Planen fungerade ändå. Tanken med den var att fördröja övertagandet av båten så länge som möjligt. Det tog femtio minuter. Under tiden smugglades minneskort på hemliga vägar. Datorer stoppades i saltvatten när de tjänat sitt syfte. Och i styrhytten satt Dror Feiler insvetsad. Det tog tjugo minuter för militärerna att ta sig in. Under tiden drev Estelle mot Gazas kust. Kom så nära som Ship to Gaza aldrig kommit. För en segelbåt har ingen stoppknapp, och militären hade problem med seglen.

Kocken släppte ut tjugoen duvor. Tre av dem var tränade och hade minneskort fastsatta vid sig. På frågan om varför han släppte duvorna, svarade kocken: ”Ni tog båten, vi behöver ingen mat längre.”
Duvor mot vapen. Low tech mot high tech. Ickevåld mot våld.
Och den israeliska militären har inte kunnat publicera något komprometterande material, eftersom där inte finns något, eftersom alla ombord på båten betedde sig helt fredligt, och dessutom vägrade ta emot vatten och bröd från militärerna. Förtäring som Dror Feiler menar bara var till för att ge militären bilder att sprida som ett bevis på hur väl de behandlade aktivisterna.
– Vi bestämde hur det såg ut. Tyvärr har svenska medier valt att inte visa, inte skriva. Det har stått mer i finska och norska tidningar, säger Dror Feiler, som är medveten om att det kan ha att göra med att kampanjen pågick under så lång tid och att Ship to Gaza inte lyckades få medierna att inse nyhetsvärdet. Blockaden av Gaza är gamla nyheter.

När båten var tagen, fördes Dror Feiler bort en bit bort från de andra för kroppsvisitering. Då ställde sig flera upp för att kunna se vad som hände med honom. Militären sade åt dem att sätta sig men de vägrade. Och det var så det var, menar Dror Feiler, att gruppen bestämde sig och agerade tillsammans, för varandra. Militären kunde inte riktigt hantera det.
En smått komisk och mycket sorglig sak: militären försökte spreja över orden Ship to Gaza på Estelles skrov. Som om det skulle ha gått att sudda ut solidaritetshandlingen med lite färg.

Passagerare och besättning fördes till den israeliska hamnstaden Ashdod. Och från Ashdod till ett förhörscenter. Fingeravtrycken registrerades och utfrågningarna började. Dror Feiler skrattar när han berättar om hur militären krävde att få veta var pengarna kom ifrån och inte för sina liv kunde förstå svaret: svenska folket. Han försökte förklara svensk föreningspraktik för dem, men misslyckades.
Frågorna syftade till att få Estelles passagerare att säga att de ville bryta blockaden mot Gaza, men alla undvek det eftersom det skulle få konsekvenser för de tre israeliska fredsaktivisterna som var med ombord. Istället sade de att de ville följa lagen och resa på internationellt vatten, från en hamn till en annan.
Dror Feiler beskriver fängelset där de hamnade för natten, han gör det på ett muntert vis men säger sedan:
– Det är jävligt jobbigt att bli arresterad för ett brott man inte gjort. Kidnappad.

Nästa morgon meddelade militären att de rapporterat till Sverige att alla mådde bra. En konstig formulering tycker Dror Feiler, att vara frihetsberövad är inte att må bra. Han säger också att svenska konsulatet gjorde minsta möjliga, betedde sig korrekt men kallt. Han tror att det berodde på tafatthet och snäva ramar.
De fick i alla fall träffa sin advokat, Gaby Lasky, inriktad på människorätts- och yttrandefrihetsfall. Men det hjälpte inte när ett gäng poliser kom och hämtade Dror Feiler, satte på honom hand- och fotfängsel och låste in honom i en liten bur i en bil som sedan förde honom till förhör. Ett hyfsat korrekt förhör, enligt Dror Feiler, till skillnad från nästa utfrågning, utförd av säkerhetspolisen. De visste att han nyligen hade varit i Chile och att han hade delat rum med en kvinna som var med på samma turné, trodde att de skulle knäcka honom genom att hota med att tala om det för hans fru.
Det låter skrattretande. Men att vara fängslad till händer och fötter och behandlas som en kriminell är förstås ingen lek.

Berättelsen fortsätter. Hela rummet verkar sitta på helspänn inför nästa etapp.
Klockan fem var det dags för rättegång. Dror Feiler stod bland annat anklagad för landsförräderi, att medvetet ha hjälp fienden, uppviglat till revolt, och för att vara allmänt farlig. Till hans stora förvåning var domaren bra. Hon frågade militären om han var israelisk medborgare, svensk medborgare, eller båda. De kunde inte svara på det. Hon frågade om de hade tagit honom på internationellt vatten, innanför skyddszonen, eller på territoriellt vatten. Det visste de inte exakt. Då utbrast domaren: ”Vad gör den mannen i min domstol?! Han är svensk medborgare som ni har tagit på internationellt vatten, han ska inte vara här.”
Domaren avfärdade alla anklagelser utom den allmänna farligheten, och det tycker Dror Feiler känns ganska bra, han är gärna lite farlig:
– Även ”uppvigla till uppror” skulle ha känts bra.

Militären ville fortsätta förhöra honom i fjorton dagar, men domaren sade nej och gav dem till klockan ett följande dag. Hon bannade dem dessutom för att ta upp domstolstid i onödan.
Dror Feiler blev förd till ännu ett fängelse. Ett för grovt kriminella. Eftersom han aldrig blivit utskriven från fängelset där han tillbringat föregående natt och därför inte kunde skrivas in på ett annat, blev det två timmars funderingar kring hur det skulle lösas, tills någon kom fram till att det var bäst att slå av datasystemet och ta bort den tidigare registreringen.
Dror Feiler hamnade i en cell utan ljus, med brits och filt stela av torkade vätskor och en galen man som skrek hans namn om och om igen. Efter två timmar fick han komma till samma cell som de tre israelerna och de roade sig med att smida omfattande och storartade planer på framtida projekt för att ge eventuella avlyssnare något matnyttigt:
– Så nu har de jättemycket att göra, vi skapar arbetstillfällen!

När Dror Feilers åttionioåriga mor kom till fängelset på morgonen fick hon veta att han inte var där. Klockan ett bad han om att få släppas fri, eftersom det var vad domaren slagit fast. Men när han frågat ett par gånger undrade de om han ville att de skulle bryta av tänderna på honom.
Klockan tre fördes han återigen till domstolen. Domaren sade åt dem att släppa honom, att han redan borde vara fri. Han hann bara gå några meter innan de arresterade honom för att vistas olagligt i Israel och förde honom tillbaka till första fängelset. Där väntade de andra:
– Jag blev rörd när jag insåg att svenskar, kanadensare och norrmän hade vägrat åka hem så länge jag inte kommit tillbaka. Vi är tillsammans, vi är en grupp. Vi ger inte upp, vi stödjer varandra.

Dror Feiler är noga med att poängtera att i jämförelse med det palestinska folkets situation är det han utsattes för ingenting. Det är ju för att sätta fokus på palestiniernas tillvaro som Ship to Gaza vill utmana den israeliska ockupationsmakten. När vi sitter där på fjärde våningen, trygga från allt vad krig heter, är vapenvilan färsk efter den åtta dagar långa attacken mot Gaza. Dror Feiler har siffror på minst 162 döda och tusen skadade.
– Det fortsätter som vanligt, USA lägger sitt veto i FN, blockaden fortsätter. Israel vill inte prata med Mahmoud Abbas, men när det kommer raketer, då talar de, det ger inget bra budskap till palestinierna, säger han och tillägger att ingen förtjänar att dö på grund av en dålig regering:
– Vi är skyldiga att arbeta för en rättvis fred. En orättvis fred är nästa krigs moder.

Tiden har runnit iväg. Dror Feiler uppmanar oss att ställa svåra, elaka och utmanande frågor. Vad hade de på båten, undrar någon. Jo, bland annat fyrtio ton cement, sexhundra fotbollar, rullstolar, barnmorsketrattar, mediciner, barnböcker. Det är oklart om något av det har nått fram till Gaza. Senast Dror Feiler hörde något om Estelle låg hon kvar i Ashdod:
– Jag har varit lite orolig för att en felriktad missil från Gaza skulle sänka henne, säger han med ett halvt leende.
Någon annan undrar om inte framtida projekt blir svårare och svårare. Dror Feiler har omedelbart ett svar:
– Det kan hända, men vi har inget annat val än att fortsätta vår kamp för rättvisa, solidaritet och jämlikhet.
Han nämner olika projekt som arbetar för Gaza just nu och menar att de alla tillsammans har en chans att lyckas.
– Även om vi misslyckas måste vi fortsätta, säger han och citerar Nobelpristagaren Samuel Beckett: ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better”, Har du någonsin försökt? Har du någonsin misslyckats? Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

Frågor kommer om den politiska situationen i Israel just nu och Dror Feiler talar om den israeliske inrikesministern som sade att de skulle ”bomba Gaza tillbaka till medeltiden”, och om Ariel Sharons son som tycker att de ska följa USA:s exempel och göra som i Nagasaki.
– Nittio procent av israelerna stödjer attacken på Gaza. Därför är det viktigt att vi som inte bor där gör något. Min mor brukar säga: kan inte ni hjälpa oss för vår lycka. Vi är fast i en ond cirkel, säger Dror Feiler, som förstår raketerna från Gaza, men menar att det självfallet är idiotiskt av Hamas, både moraliskt och juridiskt. Detta att skjuta på civila när det är militären som attackerar.
– Jag tycker att folk har rätt att kämpa med vapen i hand mot ockupationsmakt, det är i enlighet med internationell rätt. Men då ska man inte rikta vapnen mot vanliga människor.

Återigen blir det tal om varför det är så tyst i media. SVT har avböjt att visa Ship to Gazas material med hänvisning till att det skulle innebära partiskhet. Förra året tyckte norsk TV att det var säkrare att följa med den israeliska militären istället för med aktivisterna. Logiskt, men hur var det med partiskheten?
Blir det någon resa nästa år, undras det i publiken. Dror Feiler ler och säger att en riktigt magiker inte avslöjar sina tricks på scen:
– Blir det det så är jag säker på att du får reda på det.
Tydligen har Dror Feiler många gånger fått frågan ”varför Ship to Gaza, varför inte Ship to Syria?” Han älskar den:
– Ja! Starta! Jag hjälper dig! Försök inte hindra människor från att göra en god sak, gör en god sak till.

Han säger att det är ockupationen som har gjort att palestinierna röstar på islamisterna, menar att de inte var särskilt religiösa när han var yngre. Att skäggen har ökat:
– Det beror på att de har svikits av allt, att det enda som är kvar är islam. Det vi kan visa dem är att människor hjälper varandra. Människovärde, inte religion. Människovärde är det bästa motståndet mot islamistiska rörelser.
I Stockholm är det ljummet för att vara i slutet av november. Vi drar några djupa andetag. Det är det vanliga gatulivet. Inga militärer, inga raketer, inga döda kroppar och fritt fram att gå åt vilket håll vi vill.

Text och illustration:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.