Bekas – om att inte vara helt ensam

01 december 2012

Film, Förstasidan, Kultur

Vissa filmer är det så svårt att skriva om. Så svårt att förklara VARFÖR alla faktiskt verkligen borde köpa den där biobiljetten och stuva in sig i mörkret på någon biograf, vilken som helst där filmen går, och bara SE den.
Karzan Kaders prisbelönta långfilm Bekas är en sådan film.
Bekas spelades in i irakiska Kurdistan under 2011 och handlar om två pojkar som putsar skor, har en viss hang up på Superman och tänker sig till Amerika. Det är tidigt 90-tal. Saddam Hussein styr och Michael Jackson lever.
Men det säger ju egentligen ingenting.
Vad säger någonting då?
Kanske att föreställa sig detta: att vara sex år och tänka på att behöva putsa 50 000 par skor för att få ihop pengar till ett falskt pass. Att vara uppfylld av längtan efter föräldrar och tillhörighet. Uppfylld av trötthet, drömmar och kärlek.
Eller att föreställa sig vardagsvåldet som drabbar de barn som inte har någon vuxen som kan försvara dem. Drabbar dem som kallas ”gatubarn” men som är BARN, ingenting annat än BARN – med lika många tårar inom sig som vilket annat barn som helst med en tryggare omgivning.
Bekas. Alla sovplatser på tak, all smuts och allt detta ständiga ihoplappade av hoppfullheten. Betydelsen av vattnet. Betydelsen av orden, och betydelsen av att ha en bror.
Bland annat.
Men framförallt detta: att om du bara har en person i hela världen, så blir du väldigt ensam om den personen överger dig, eller tvingas överge dig. Bekas förmedlar det så starkt att det hugger hårt i hjärtat och tårarna tillåter sig att falla som ett slagregn.
Det går helt enkelt inte att skriva om allt, men det går att göra ett försök.

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.