Att se det samhälle vi lever i och göra något åt det

11 december 2012

Förstasidan, Nyheter, På plats, Politik


Från alla håll kommer de, rapporterna om att hatet växer. Hatet mot kvinnorna. Hatet mot invandrarna. Hatet mot hbtq-personerna. Rasism, fascism och antifeminism. Samhällets själ krymper i takt med privatiseringen av välfärden, privatiseringen av medkänslan, privatiseringen av det kollektiva ansvaret för att samhället ska vara till för alla, oavsett allt. I en sådan tid behövs ett Socialistiskt forum, kanske mer än vi ens kan begripa.

Stampar snön av skorna. Kliver in. Möts av ett myller. Knappt plats för fötterna. Det socialistiska hjärtat bultar, åtminstone härinne på ABF-huset i Stockholm.
Tittar i programmet. Svårt att välja, gör ändå röda ringar kring vissa seminarier som lockar lite extra. Hittar dörren till det första, sätter pennan mot blocket och börjar lyssna.

Det handlar om konstens roll i det politiska samtalet. Teater Tribunalens konstnärliga ledare, Frida Röhl, leder samtalet mellan skådespelaren Andrea Edwards, aktuell med SCUM-manifestet, och konstnären Gunilla Sköld Feiler. Båda har skapat konst som väckt starka reaktioner, väckt hat.
Andrea Edwards berättar om nätdrevet, om hotbreven, om alla kränkta män. Om ord som ”en död feminist är en bra feminist” i samband med länkar till de kvinnliga medarbetarnas adresser. Om brev från Nederländerna där det stod att hon skulle bada i blod.
Gunilla Sköld Feiler berättar hur det var 2004, då hon och maken Dror Feiler deltog i den stora utställningen Making Differences på Historiska museet i Stockholm, en utställning om folkmord och andra brutala händelser i historien och samtiden. Deras verk var en rödfärgad pool med en liten båt. På båtens segel stod namnet på en palestinsk självmordsbombare skrivet. Båten hette Snövit. En kantat av Bach spelades med textraden: ”Jag kommer att få skyla mitt ansikte i all evighet inför änglarna.”
Det som hände var att den israeliske ambassadören rev ned ett stativ i poolen och att bilderna sedan kablades ut i världen och skapade storm. Och hat. Istället för att se den kontext som konstverket ville klia på, Israel/Palestina-konflikten, valde väldigt många att bara se det som en skymf. Bland annat skulle Dror Feilers fingrar skäras av ett efter ett, eftersom han är musiker. Kritiker som skrev om verket blev mordhotade och skaffade sig livvakter.

Vad händer med den kritiska, politiska konsten när konstnärerna hotas på det här viset?
– Det händer något med en som människa, som i längden kan påverka en som konstnär om man inte dealar med det. Med att inte ha kontroll över de där tusentals människorna som vill döda dig, säger Andrea Edwards och berättar om hur hon fick samtala med en hatbrottspsykolog som menade att det finns tre sätt att reagera: freezer – handlingsförlamad, runner – inte ta ansvar, fly, göra en pudel, och fighter. Eftersom hon inte skulle ”dö mindre” om hon blev en runner, valde Andrea Edwards att bli en fighter:
– Jag har gjort ett oåterkalleligt val. Värre än så här kan det inte bli så nu kan jag stå för vad jag tycker. Det ger en väldig frihet. Jag har inget att förlora.
Hon är oerhört kritisk till media som inte verkar vara intresserade av att skriva om de hundratals kvinnor för vilka SCUM har varit avgörande, som inte skriver om VARFÖR texten verkar behövas idag, för så många.
Samtalet fortsätter. Det handlar om att media har tagit patent på verkligheten och väljer vilka debatter som syns. Att det är skrämmande.

Sedan är det bara att springa till nästa seminarium: Var finns plats för systemkritiken? Johanna Palmström, chefredaktör för Bang, hälsar författaren Nina Björk och Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, välkomna. Serietecknaren Liv Strömquist är lite sen.
Samtalet ska utgå från Nina Björks senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. En bok hon skrev för att hon hade en känsla av att hon lever i en absurd värld som beskrivs som välfungerande, realistisk och rationell. En känsla av att det är något mystiskt med förhållandet mellan produktion, konsumtion och människa just nu.
Det produceras utifrån var det finns profit att tjäna, inte utifrån behov. Det kon­sumeras behovslöst, konsumtion för konsumtionens skull. Och så människorna: vi har inrättat ett liv där vi lever tillsammans som konkurrenter, inte medmänniskor, allting bygger på att vi ska konkurrera med varandra. Så menar Nina Björk.
Liv Strömquist smyger in och sätter sig, och båda får applåder.

Nina Björk säger att tillväxtsystemet är ett hot mot människans överlevnad. Boken är en kritik av absurditeten i det ekonomiska tänkandet och ett försök att visa HUR absurt det är. Detta att politiken har blivit ett jämförande av ekonomiska erbjudanden. Hon ber Vänsterpartiet att hålla huvudet kallt, trots sina fyra procent, och ha en tydlig kompass för sin politik. Och så kommer hon till kruxet med det demokratiska samhällets tro på människors lika värde:
– Därför har vi byggt upp det här att individen kan prestera sig bort från sin plats. För att vi inte ska gå under av schizofrenin i det hela.

Jonas Sjöstedt talar om kristider. När människor inte får utrymme och ansvaret för arbetslöshet och utanförskap läggs på individen. Det som berörde honom mest med Nina Björks bok var hur kommersialismen påverkar synen på varandra och oss själva. Hur den riktar allt fokus på egennytta och ekonomisk nytta.
– Ingen har tid med solidaritet, säger Nina Björk och menar att vi inte längre skäms som samhälle för att vi har barnfattigdom, att det istället är de fattiga som ska skämmas.
Jonas Sjöstedt oroas över hur vårt sätt att tänka har förändrats av kommersialiseringen av välfärdssystemet. Samtidigt: åtta av tio svenskar vill inte att välfärden privatiseras. Nina Björk undrar varför ingen driver den frågan fullt ut, Liv Strömquist håller med, rent populistiskt borde det ju vara hur bra som helst. Jonas Sjöstedt lovar att Vänsterpartiet ska driva den inför valet 2014. Också som ideologisk fråga: att större delen av samhället ska undandras från kapitalistiskt tänkande.
Hurra! Publiken applåderar.

Liv Strömquist menar att hela det politiska samtalet har flyttats så långt åt höger bara under det senaste året. Bara detta att Vänsterpartiet anses ha en extrem position. Och hon måste berätta att när hon kom till Stockholms centralstation var där en massa reklam som basunerade ut: ”Minska julstressen, köp en personlig shoppare!”.
Publiken skrattar men Liv Strömquist tillägger halvt på allvar, halvt på skämt, att det väl bara är en tidsfråga innan det blir skatteavdrag på det också. Att det är absurt.
Nina Björk vill poängtera att det inte är ATT vi köper som är problemet, utan hela det ekonomiska systemet; att våra pensioner, vår välfärd, vilar på konsumtion.
Jonas Sjöstedt vill ha arbetstidsförkortning, större offentlig konsumtion på privat konsumtions bekostnad, större fördelning i samhället och klimat som en avgörande faktor i statsbesluten:
– Det svåra är att vi lever i en genomkapitalistisk värld som vi måste bryta med hela tiden.
Nina Björk nickar och säger att vi har en hegemonisk borgerlig press i samhället, ett hegemoniskt borgerligt medvetande:
– Jag kan bli lite högtidlig och tänka att vi måste hålla den socialistiska lågan levande i dessa bistra köldtider, fast den är svag och fladdrande.

Liv Strömquist ser hur konsten, hur kulturen överhuvudtaget, har politiserats de senaste åren:
– Det är ett symptom på att sakerna inte kan och får diskuteras i det politiska rummet.
För att nyliberalismen råder. För att klassklyftorna ökar och, som Jonas Sjöstedt säger, människorna är totalt utbytbara på arbetsmarknaden. Det skapar rädsla. Skapar det hänsynslösa samhället. Där produktionsvinsterna inte har tagits ut i ledig tid, såsom det en gång var tänkt. Nina Björk saknar dessutom en utopisk diskussion i feministdebatten, tycker feminismen har blivit en liberal rättighetsrörelse som sätter den ekonomiske mannen i fokus för vad som bör vinnas: lika lön för lika arbete, fler kvinnor i bolagsstyrelserna:
– Om man inte tycker att den ekonomiske mannen är mänsklighetens bästa produkt så känns det lite lamt.
Istället tycker hon: lika lön för olika arbete. Liv Strömquist sticker in med att hon gärna vill gå ännu längre och slopa bolagsstyrelserna överhuvudtaget. Nina Björk säger: ”Ingen kvinnokamp utan klasskamp och ingen klasskamp utan kvinnokamp”. Säger att högerpolitiken har gjort kvinnor fattigare, och alltså även barn. Att vi måste se resursfördelning som en feministisk fråga, globalt. Jonas Sjöstedt inflikar att inkomstskillnaderna har ökat med fyrtio procent sedan Alliansen tog över Sverige.
– Fyrtio procent, men det är ju skitmycket! Nu blir ju till och med jag upprörd över lika lön! Men det måste ni ju säga!, utbrister Nina Björk.
– Det gör vi ju, säger Jonas Sjöstedt, samtidigt som författaren fortsätter att tala om hur den borgerliga politiken drabbar jämställdheten, och att män är betydligt miljöfarligare än kvinnor.

Enligt Liv Strömquist är det för att högern har fått så mycket makt som vänstern måste sitta och hålla fast i frågor som tidigare var självklara. Att det är därför det måste skapas en folkrörelse. Hon önskar nästan att Miljöpartiet inte hade bildats, så att miljörörelsens radikalisering hade kunnat fortsätta istället.
Slutsatsen: att det är helt nödvändigt att byta regering, och att byta system. Nina Björk är glad över att Jonas Sjöstedt är så tydlig med att han är vänster:
– Vi måste våga kallas för idioter och flummare, utopister och kommunister och fortsätta prata artigt om att en sänkt levnadsstandard kanske krävs för att klara klimathotet. Inte fjäska liksom!

På fjärde våningen är det trängsel redan en kvart före nästa seminarium. Väl inne i rummet blir det överfullt och luften tar slut i ett andetag. Men det är inte trångt om saligheten. Hit verkar alla ha kommit för att de vill förändra, trots den torra titeln: Hur samlar vi en bred rörelse i frågan om vinster i välfärden inför valet 2014.
Uppradade framför havet av människor sitter Kristin Linderoth (S), Sanna Tefke från Välfärd utan vinst, Jonas Sjöstedt (V), David Eklind Kloo från Handelsanställdas förbund, Sköld Peter Matthis från Socialistiska läkare, och Maria Sundvall från Gemensam välfärd. Samtalsledare är Theo Bodin, ordförande för Socialistiska läkare.
En gedigen panel. Som tar avstamp i Caremaskandalen 2011, och i Svenskt Näringslivs reaktion när LO-ombuden meddelade att de skulle verka för en non-profitprincip. Avstamp i när kampen för och emot vinstintresset intensifierades, helt enkelt. Intensifierades något enormt. Och nu: en unik möjlighet inför valet. Här har vi en fråga som alla förstår: ska vi ha vinster i välfärden, eller ska vi inte ha det?
Och, dessutom: ska vi fånga tillfället att enas?
Det ska talas styrkor, svagheter och strategier. Kristin Linderoth menar att styrkan också är svagheten: att vi är så många och från så olika håll.

Sanna Tefke tycker inte att det är en svaghet, hon menar att alla organisationer jobbar på det sätt de är bäst på. Jonas Sjöstedt anser att det organisatoriska bara är en praktisk fråga. Han vill säga tack och hej till Carema i de kommuner där vänstern styr. Med åtta av tio väljare i ryggen i just den här frågan, tror han att det går att skapa opinion inför valet.
David Eklind Kloo säger: ”Låt oss förflytta makten från kapitalet till demokratin.” Han tycker att det är en poäng med att vara olika, att vissa organisationer har mer bredd, andra spets. Menar att frågan är tydlig, att det som pågår nu är en avart: att göra vinst på skattepengar som är till för välfärden. Tror på att göra frågan lokal, visa på fritidsgårdar som får stänga, äldreboenden som privatiseras.

Sköld Peter Matthis berättar om hur Vietnamrörelsen växte fram. Någon ber om att få fönstren öppnade, det är så ont om luft.
Maria Sundvall menar att det är lätt att vaggas till sömns av att åttio-nittio procent av svenska folket inte vill ha vinster i välfärden. Att det kanske är därför det inte finns någon rörelse med stort R. Och framförallt ingen rörelse bland dem som är mest berörda: brukare och personal:
– Jag tror att vi kan åstadkomma väldigt mycket. ”Ta välfärden tillbaka” är ett bra tema inför valrörelsen. Det finns konkreta frågor och jättemånga möjligheter att skapa en bred rörelse.
Jonas Sjöstedt är enig:
– Vi behöver inte enas, vi kan tala med varandra och driva samma fråga. Den viktigaste länken är en utomparlamentarisk rörelse.
Kristin Linderoth förtydligar sin ståndpunkt:
– Jag menar att det är deprimerande att vi är så överens, att det är en slags kompromiss. Det behövs en diskussion om varför valfrihet och frihet är fiender. Men alla trängs i nått slags mittenvänsterträsk.
Skratt i rummet innan hon fortsätter:
– Det här måste syfta framåt, till den större frågan: vad vi ska ha välfärden till. Om vi tar tillbaka det som sålts ut och gör välfärden till feministisk strategi igen, då tror jag att vi har en potentiell styrka.
Sanna Tefke får berätta om varför nätverket Välfärd utan vinst bildades förra hösten:
– Vi upplevde att det var ett stort politiskt vacuum. Det kokade vid varje köksbord, på varje arbetsplats, men det fanns inget forum för att pysa ut ilskan.
Hon tycker att nätverket har lyckats bra och hon önskar sig att alla som stödde LO:s non-profitbeslut skulle delta i en stor manifestation: en och en halv miljon människor på gatan krävandes välfärd utan vinst.
– En sak som vi kan göra är att skapa forum och mötesplatser för att diskutera de här frågorna, säger David Eklind Kloo och lyfter bland annat fram en välfärdskonferens som Gemensam välfärd ska hålla i februari:
– Vi vill alla motverka kommersialiseringen av välfärden på olika vägar, så låt oss prata om saken.

Jonas Sjöstedt håller med och understryker återigen att det måste bli en valfråga 2014. Att om ännu ett val förloras så kan det få förödande konsekvenser. Han talar om tvångs-LOV. Och om något som har förvånat honom: att den nya lagstiftningen som innebär att det är möjligt för medborgarna att tvinga fram folkomröstningar, inte används mer. När han föreslår att använda den i fem kommuner som är särskilt utsatta, så rungar applåderna.
– Det är ett trumfkort för Moderaterna att de har lyckats krångla sig ur den gamla tvångströjan och lyckats saluföra att de kan sänka skatten OCH behålla välfärden, säger David Eklind Kloo.
– Det räcker inte med att byta regering, utan vi måste också byta politik, menar Maria Sundvall. Sedan uppmanas alla att resa sig upp och ”plocka äpplen” ett tag, det är ju trots allt läkare som arrangerar, våra arma kroppar får inte försakas helt.

Nu kommer den avgörande frågan: vad kan vi göra, rent konkret? Publiken får vara med och Håkan Blomqvist, från Välfärd utan vinst, ställer sig upp. Han vill ha några gemensamma, kraftfulla försök till opinionsbildning.
– Om vi kunde samla aktivistgräddan för välfärden, fläska på ordentligt och få många att haka på. Det kunde skapa momentum. Som det är nu har vi inte initiativet, de försöker lägga rabarber på frågan, säger han och berättar om en stor konferens på Clarion hotell kommande vecka, där tjänsteföretagens organisation, Almega, med stöd av Svenskt Näringsliv, tar sig an välfärden ur ett vinstmodellsperspektiv. Det ska bli aktion mot mötet. Håkan Blomqvist säger att vinsten idag är marknadsanhängarnas hjärtefråga:
– Man får bygga en riksdag med vinst, varför får man inte driva en riksdag med vinst?
Skratt och applåder.

Jonas Sjöstedt är medveten om att frågan kommer att hårdna. Motsatta sidan hävdar att det är den nya ”löntagarfondstriden” och han menar att de kommer att satsa miljarder, allt de har, för att vinna. Berättar att Svenskt Näringsliv granskar varenda kommatecken Vänsterpartiet skriver i frågan:
– De var säkra på att de vunnit, det är de inte längre. Och deras svagaste punkt är riskkapitalisterna och skattesmitarna.
Kristin Linderoth säger att vi måste värna utrymmet att gå längre politiskt:
– Vilka förslag vi än lägger fram kommer de att säga att det är socialisering.
Lördagsintervjun med Urban Bäckström nämns flera gånger. En kvinna vill ha en pamflett att dela ut eftersom hon ofta hamnar i samtal om ämnet, på stan, i affären:
– Det finns ett sådant sug bland folk att prata om det här.

Arne Johansson, också han från Välfärd utan vinst, talar om en gala i kombination med en stor folklig manifestation. Ett upprop. Ett år innan valet. Han kommer med en konkret inbjudan till de andra att träffas och diskutera ett sådant initiativ helt förutsättningslöst.
En ung man som presenterar sig som psykologpraktikant på BUP i Stockholm berättar att den privata verksamheten fyllt kvoten och därför inte tar in fler barn, fast det finns många som behöver. Det skulle innebära mindre pengar och mer arbete. Samma sak för en vän till honom som på tandläkarpraktiken där han arbetar får höra att de inte ska jobba mot barn eftersom det inte ger vinst.
Maria Sundvall menar att det inte går att få någon inom psykiatrin som vill prata offentligt om vinsterna:
– Idag kan man förlora jobbet om man inte passar in i systemet.
David Eklind Kloo blir nedslagen när han hör Svenskt Näringsliv tala om den nya löntagarfonddebatten:
– Vi försöker rädda något som gått förlorat. Vi måste få in det offensiva: vad vill vi göra med välfärden, utom att ta den tillbaka? Hur ska vi förvalta bankerna när vi har socialiserat dem?

Tiden för seminariet är mer än slut. Alla väller ut i korridoren där det finns mer luft.
Nedför trapporna. Förbi alla bokbord och pamfletter och samtalande människor. Ut i snövärlden. Andas.
Det totala intrycket av dagen: samhällsklimatet är skrämmande, mer än skrämmande. Och det finns inte en minut kvar till att luta sig tillbaka och hoppas på att någon annan fixar oss en humanare framtid. Den kapitalistiska tvångströjan måste klippas upp, samhällskroppen befrias, och rösterna ljuda starka mot allt vad fascism, rasism, kvinnohat och vinstintresse heter.
Omedelbart.
Nu.

Text och foto:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.