Är en militärkupp möjlig i Ryssland?

02 december 2012

Analys, Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Militärparad i Moskva. Foto Per Leander

 

Under november har de högsta cheferna i den ryska försvarsmakten bytts ut, och i skuggan av de folkliga protesterna som fyllt Moskvas gator det senaste året står nu två höga ryska officerare åtalade för planer på att störta president Putin. Per Leander frågar sig om missnöjet mot Putin skulle kunna leda till en militärkupp i dagens Ryssland.

Rysslands försvarsminister Anatolij Serdjukov avsattes nu i november efter anklagelser om korruption, och med honom sparkades ett dussin av hans närmsta medarbetare inklusive vice försvarsminister Aleksander Suchorukov. I samma veva lät Putin även sparka den ryske överbefälhavaren general Nikolaj Makarov. Men det rör sig om interna politiska strider i regimtoppen, snarare än att Serdjukov och Makarov skulle vara mer korrupta än någon annan eller utgöra ett militärt hot mot president Vladimir Putins administration.

Däremot står just nu två höga ryska officerare inför rätta anklagade för att ha planerat militärkupper för att själva att ta makten i Ryssland. Det rör sig om två separata fall. Den ena är den pensionerade spetznatz-översten Vladimir Kvatjkov, känd ultranationalist, som står åtalad för den så kallade ”armborstskuppen” som avslöjades 2010. Kvatjkov ska ha organiserat en nationalistgrupp kallad ”Folkfronten för Rysslands befrielse”, som beväpnade med armborst skulle ta över en stridsvagnsbas vid militärförläggningen i staden Kovrov 27 mil väst om Moskva, varefter kuppmakarna tänkte köra in med stridsvagnarna till huvudstaden och störta regeringen.

Vladimir Kvatjkov har tidigare stått åtalad för ett mordförsök 2005 på den nyliberala politikern Anatolij Tjubajs, den hatade arkitekten bakom Jeltsins chockterapi och marknadsreformerna som ledde till enorm fattigdom för majoriteten av befolkningen under 90-talet. Kvatjkov hyllades därför som en Robin Hoodlik hjälte både från höger och vänster, men han varken erkände eller förnekade sin inblandning i mordförsöket på Tjubajs och blev frisläppt.

Den andra officeren som står åtalad för planer på militärkupp är överste Leonid Chabarov som sitter arresterad sedan 2011. Leonid Chabarov, som var en av de högsta befälhavarna för de sovjetiska styrkorna i Afghanistan, misstänks nu för att ha förberett ett myteri på en militärförläggning i Rysslands fjärde största stad Jekaterinburg vid Uralbergen. Bland annat skulle säkerhetspolisens lokala huvudkontor stormas av kuppmakarna, poliserna avrättas och stadens kraftverk sprängas. Genom att ta makten i Jekaterinburg skulle kuppmakarna skära av de europeiska och asiatiska delarna av Ryssland från varandra.

Efter det senaste årets framväxande missnöje och proteströrelse mot president Putin, kan det vara intressant att fråga sig hur militären förhåller sig till regimen, om officerarna stödjer presidenten eller om Putin skulle kunna störtas genom en plötslig militärkupp. Ryssland har genom historien upplevt flera militärkupper, men samtliga har misslyckats.

Redan tsar Peter den store utsattes för ett kuppförsök 1698 i det så kallade Streltserupproret. Streltserna var sedan medeltiden en privilegierad grupp ryska yrkessoldater, mycket konservativa och ortodoxt uppfostrade, varför de blev allt mer kritiska till Peters västerländskt inspirerade reformer och försökte störta honom. Men kuppen misslyckades och Peter lät avrätta streltserna på Röda torget. Streltserupproret var, precis som de flesta militärkupper i historien, ett reaktionärt försök att stoppa en modernisering av samhället.

Ett historiskt mera progressivt kuppförsök genomfördes mot tsaren Nikolaj I i det så kallade Dekabristupproret 1825. Det var i samband med Nikolajs kröning till tsar som en grupp liberala officerare svurit sig samman och inspirerade av Franska revolutionens ideal om frihet och broderskap försökte störta tsarismen. Upproret krossades dock av tsaren, ledarna avrättades och de andra rebellerna förvisades med sina familjer till Sibirien.

Ryska revolutionen 1917 kan inte beskrivas som någon militärkupp, varken februari- eller oktoberrevolutionen, även om soldaterna, det vill säga arbetare och bönder i uniform, var den drivande kraften. Men militärkupper leds av en grupp sammansvurna officerare, ofta utan att alltför många soldater blir inblandade. Vid ryska revolutionen var det istället
soldaterna som sköt sina officerare och störtade tsaren. Det förekom dock ett försök till en militärkupp i Ryssland 1917 mellan februari och oktober, då den reaktionäre generalen Kornilov försökte ta makten i augusti. Men Kornilovs militärkupp misslyckades eftersom han hade för svagt stöd bland soldaterna, som istället slöt sig till Lenin och bolsjevikerna.

Efter Lenins död 1924, när maktkampen bröt ut mellan Stalin och Trotskij, är det troligt att Trotskij i egenskap av ledare för Röda armén, om han hade velat, skulle kunna ha störtat Stalin genom en militärkupp. ”En militärkupp mot Stalins politbyrå var alltjämt fullständigt möjlig”, skriver till exempel bolsjeviken Victor Serge, och menar att: ”Om Trotskij hade valt att slå in på denna väg skulle armén och även säkerhetspolisen GPU ha kunnat säkra folkets stöd. Jag vet att Trotskij efter att ha funderat på saken avvisade tanken på att använda styrkorna av respekt för en oskriven lag, som säger att inom en socialistisk regim är det otillåtet att tillgripa medel som normalt används vid uppror mot fienden.”

När Stalin befäste sin makt under slutet av 1930-talet genom den stora terrorn, var en av de första instanser han gick lös på försvarsmakten, just för att han var rädd för Trotskijs gamla armé. Tiotusentals officerare avrättades, inklusive 3 av 5 marskalkar, 60 av 66 armékårschefer, 136 av 199 divisionschefer och samtliga 8 amiraler.

En riktig militärkupp skakade dock Sovjet och hela världen i augusti 1991, då en grupp sammansvurna stalinistiska militärer och KGB-agenter försökte avsätta den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov och satte honom i husarrest. Kuppmakarna tog verkligen makten och höll den under några dagar, men förlorade den sedan när de folkliga protesterna blev för stora. Militärerna tyckte att Gorbatjovs demokratiska reformer hade gått för långt och var rädda att de skulle innebära slutet för Sovjetunionen. I praktiken blev det istället militärkuppen som ledde till slutet för Sovjetunionen, för även om kuppen misslyckades, så lyckades Gorbatjov aldrig återfå makten utan det blev istället Boris Jeltsin som tog över och upplöste Sovjetunionen.

Under Jeltsins tid skedde inga militära uppror för att försöka störta honom, men ett par mindre myterier. Som till exempel i Bessarabien där den sovjetiska 14:e armén vägrade att åka hem till Ryssland efter Sovjetunionens upplösning och istället upprättade en egen liten stat känd som Transnistrien och som existerar än idag med en halv miljon invånare som ”den sista sovjetrepubliken” vid floden Dnestr på gränsen mellan Moldavien och Ukraina.

Jeltsin lät bomba parlamentet 1993

 

På sätt och vis genomförde dock Jeltsin själv en sorts militärkupp mot demokratin i oktober 1993, då han skickade stridsvagnar för att spränga det motsträviga parlamentet som försökte hindra presidenten från att stifta lagar som gjorde att han skulle bli alltför allsmäktig. 187 parlamentsledamöter dödades, men runt 2000 demonstranter dödades också i gatustriderna mot Jeltsins trupper runt parlamentet och TV-tornet. (se Roy Medvedev Kapitalism i Ryssland?)

Under 1990-talet skrämdes både ryssarna och vi i väst att stödja ”demokraten” Jeltsin mot hotet från vänster i form av Ziuganovs kommunistparti och hotet från höger i form av ultranationalisten Zjirinovskij. Men varken Ziuganov eller Zjirinovskij tog vara på de möjligheter som fanns att försöka störta Jeltsin under det ekonomiska kaoset och missnöjet som rådde under hans styre och fiaskot i Tjetjenienkriget. Vid fuskvalet 1996 då kommunisterna troligen fick flest röster, valde Ziuganov att lägga sig mot Jeltsin utan att protestera mot det uppenbara fusket. Och Zjirinovskij blev snart en högljudd ”oppositionspolitiker” som aldrig kritiserar makten men hela tiden kritiserar den övriga oppositionen.

– Tanken på en militärkupp i Ryssland idag är befängd, säger Igor Korotjenko, Försvarsmaktens presstalesman, till nyhetsbyrån RIA, trots att två officerare nu står åtalade för sådana planer.
– Men majoriteten av officerskåren stödjer Putin, säger Igor Korotjenko, och det är nog sant eftersom Putin nu för första gången sedan Sovjets fall har börjat rusta upp den eftersatta ryska försvarsmakten och även höja officerarnas löner. Den aktuella omstruktureringen i försvarsledningen ska också ses som en del i den processen snarare än en uppgörelse med opålitliga ministrar och generaler. Den nye och till synes väldigt självsäkre försvarsministern Sergej Sjojgu har redan presenterat sin nya stab och talar öppet om fortsatt reformarbete.

Men alla är inte säkra på att Putin har ett så starkt stöd bland militären.
– En stor del av officerarna är medlemmar av Kommunistpartiet, påpekar Ivan Sjtjegolojev, militäranalytiker vid den socialistiska tankesmedjan IGSO (Institutet för globaliseringsstudier och sociala rörelser) i Moskva. Ivan Sjtjegolojev menar att Putin i första hand förlitar sig på säkerhetspolisen.

Sovjetunionen var aldrig någon militärdiktatur, utan en polisstat. Det var inte militären utan säkerhetspolisen (NKVD,
och senare KGB) som utgjorde Kommunistpartiets viktigaste redskap för att kontrollera folket, inklusive militärerna. På samma sätt är det idag KGB:s efterföljare FSB som är Putins viktigaste maktredskap.
– En militärkupp i Ryssland är inte omöjlig, men för det behövs en mycket större ekonomisk och social oro än vad vi har idag, säger Ivan Sjtjegolojev, och tillägger:
– Men ett uppror skulle troligen börja underifrån bland soldaterna snarare än bland generalerna.

Per Leander

Många officerare är medlemmar i Kommunistpartiet och kritiska till Putin. Här vid en demonstration i Moskva på Segerdagen 9 maj. Foto Per Leander.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.