Vikten av att inte vara överens

11 november 2012

Förstasidan, Kommentar, Kultur, Opinion

Vad betyder egentligen ord om tolerans och mångfald? Vad betyder det att vilja ladda en stereotyp illustration med ny mening? Vad betyder det att plocka bort och sedan ställa tillbaka Tintin? Vad betyder våra olika positioner i samhället? Emma Lundström har plöjt sig igenom debattvågorna i ett försök till att förstå. 

Ett samhälle har så många blinda fläckar. Så många fläckar som snabbt blir till blossande utslag om bara någon tillåter sig att klia lite på dem. Som strukturellt förtryck, vardagsrasism och reproducerandet av stereotyper med inneboende förtryckarmekanismer.
Som förträngd historia och den privilegierades avsaknad av förståelse för sin makt. En makt som kan tyckas osynlig för det mesta men som hela tiden ligger där och skär sig mot alla ord om ett jämlikt samhälle där alla deltar på lika villkor, skriver historien på lika villkor, har rätt att definiera sig och sin samtid på lika villkor. En makt som, om den plötsligt blottas, skaver så pass mycket för den som besitter den, att försvarssköldarna åker upp per automatik.

I ett land där vi alla ska vara så överens om det mesta, där DN verkar anse sig ha monopol på att veta vad opinionen tycker och vill ha, där Sverigedemokraterna vinner röst efter röst och Sveriges Radio kräver att reportrarna har skydd om de ska bege sig ut i den ”farliga”, invandrartäta förorten Rinkeby, är det djupt uppfriskande när debatten plötsligt slår ut i full blom och faktiskt vräker sig upp mot trygghetsbarriärerna likt stormvågor.
Som i fallet Tintin, och fallet Lilla Hjärtat.

När Behrang Miri, konstnärlig ledare för barn- och ungdomsbiblioteket TioTretton på Kulturhuset i Stockholm, ville flytta Tintinalbumen från en avdelning till en annan, eftersom han tycker att de visar stereotypa bilder av icke-européer, blev det storm. Censur!, ropade vissa. Helt rätt!, ropade andra. Ilskan och irritationen frustade från alla håll och ingen verkade ägna någon särskilt stor tanke åt att det är upp till varje bibliotek att göra ett urval, välja vilka böcker som ska finnas, och inte finnas. Bibliotek innehåller aldrig ett helt objektivt sortiment böcker. Ett objektivt sortiment böcker finns inte. Lika lite som de journalister som hävdar total objektivitet, är objektiva. Vi är alla anstrukna av ett eller annat, alla påverkade av vår tid, våra vänner, vår familj, helt enkelt av de värderingar som omger oss.

Det är just detta att vi är så inbäddade i vår egen kontext som sätter krokben för oss.
I det vita medelklasshuvudstadssverige handlar detta i många fall om en uppfattning som är smått bisarr: att ”vi”, som svenskar, per definition, inte kan göra etiskt fel. Således: om illustratören Stina Wirsén tycker att hennes figur Lilla Hjärtat, i den nyligen utkomna tecknade barnfilmen Liten skär och alla små brokiga, är en positivt laddad hjältinna ”inspirerad av bildtraditioner från Afrika, Karibien och Asien”, och alls inte en så kallad Pickaninny – en rasistisk nidbild av svarta barn som spreds i USA i början av 1900-talet och som fortfarande förekommer – ja, då är det så, enligt stora delar av den svenska kritikerkåren, eftersom Stina Wirsén är den hon är och eftersom hon själv säger att hon vill främja tolerans och mångfald.
Men vad betyder hennes ord om att ”vi borde samtala om tolerans och se mångfald som en rikedom” när hon samtidigt ber kritikerna att ”fokusera på att arbeta mot den verkliga rasism som präglar vårt samhälle”?

För det första är det ett ganska så svårsmält avfärdande av seriösa resonemang om vithetens härskartekniker och rasism som bottnar i okunskap, historieblindhet och en tro på det egna omdömets suveränitet.
För det andra har just orden ”tolerans och mångfald” använts så pass flitigt av liberala politiker för att täcka över hur det verkligen ser ut, att de urholkats fullständigt och mest bara framstår som floskler utan mening.
För det tredje: Att Sverker Lenas skrev i DN att kulturdebatten kastade sig över ”en mångfaldsengagerad bilderboks­konstnär med större frenesi än den hittills ägnat Jimmie Åkesson, murarna runt Fort Europa, svensk boendesegregation eller diskriminering på arbetsmarknaden”, är ytterligare ett bevis på kulturkritikelitens lomhördhet. Det handlar snarast om vilken debatt som DN väljer att se och publicera, än om vilken debatt som verkligen förs bland dem som nu också kritiserar Lilla Hjärtat.
Att hävda att blicken måste vändas mot de stora sammanhangen, mot Fort Europa och boendesegregationen, istället för att bekymra sig om en stereotyp illustration, är ungefär detsamma som att hävda att det är viktigare att kritisera Frankrike för att de massutvisar romer, samtidigt som rasistiska kommentarer om romers klädedräkter ignoreras på hemmaplan.

Alltså. Vad har vi? Jo. Vi har en het debatt. Vi har vissa debattörer som gjort bort sig rejält, som Jonas Thente i sin bokblogg där han beskriver kritiker av filmen som ”akademiutbildade kärringar”, och så har vi andra debattörer som kommit med välgrundade argument som håller hela vägen. Som Ylva Habel, forskare och lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, som bland annat skrivit att ”Det är mycket svårt att rubba den spridda uppfattningen att svensk vithet är en mer objektiv, moralisk, oegennyttig och nykter variant än på andra platser i världen. Om det är tänkt att vita beslutsfattare och kulturaktörer även i fortsättningen ska leda diskussionerna om meningsinnehåll och avsikter, så kommer vi att se en utveckling där mångfald hanteras i enlighet med en separatistisk logik. Kulturinstitutionerna kan då ges fortsatt mandat att i enskildhet gissa sig till hur de mörka massorna därnere på bästa sätt ska gestaltas.”

Vi har också ett samhällsklimat som mest strävar efter nöjda konsumenter och gärna undanber sig kritiskt granskande samhällsmedborgare. Och i den här texten har vi, till syvende och sidst, en fråga: vem har rätt att bestämma vad som är rasistiskt och inte? Svaret kan egentligen bara vara ett: de som utsätts för rasismen.
Frilansskribenten Oivvio Polite skrev i Expressen att: ”Rasistiska bilder och rasistisk praktik är intimt sammanflätade. Den bild som Wirsén återanvänder i Lilla Hjärtat uppfanns som ett verktyg för att avhumanisera svarta barn. En process som var nödvändig för att vita människor skulle kunna behandla svarta människor som boskap.”
Att avfärda den kritiken är bara dumt. Liksom att vägra se det samhälle vi har. Ett samhälle av utestängande förnöjsamhet, etablissemangsryggdunkande och blinda, kliande fläckar av rädsla och ignorans.

Text och illustration: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.