Vacker – vem bestämmer det?

04 november 2012

Förstasidan, Krönika

I ärlighetens namn får det vara nog nu. Med objektifieringen. Med skönhets­idealshetsen. Med att kvinnor ska vara VACKRA. Med hela skiten. Piedestalerna. Rankningarna. Att värdesätta, poängsätta, placera på skalor.
Det är bara STOPP. Århundraden av för långt och nu inte en milimeter till. Hör ni det? Inte en.

Hör upp! För nu kommer jag att skriva något förmätet. Något som kvinnor inte får skriva. Nämligen: att jag är medveten om att det finns de som har tyckt att jag är vacker.
Ha! Vaddå?, tänker ni kanske. Fortsätter möjligen sarkastiskt i tankebanan: stackars henne då, vad jobbigt …
Men. Att som kvinna tala om att det inte kommer som en överraskning varje gång en man säger att hon är VACKER, är tabu, är ni medvetna om det? Det innebär att förhäva sig, att göra sig sårbar: vad tror hon? Herregud, som hon ser ut!
Eftersom vacker för de flesta omedelbart kopplas till UTseende. Och det ligger i sakens natur att jag, varje gång en man säger det till mig, borde säga TACK, tack så hemskt mycket. För vänligheten, ynnesten. Eftersom en kvinna inte i sig själv och av sig själv bör känna sig vacker. Eftersom det nu en gång är bestämt så att det är upp till mannen att definiera henne som antingen eller, upp till honom att bedöma om hon håller måttet.
Vacker. Ett så trasigt ord vid det här laget. Om det inte gäller en solnedgång. Eller en blåsippsäng, eller en väldigt fin känsla inombords.

När jag var nitton och gick på en folkhögskola använde några fotografielever mitt ansikte i ett projekt om ikoner. De skulle skapa en Mona Lisabild. Och jag skulle hålla exakt samma profil som hon, le precis som hon.
Jag log. Fan vad jag log. Det där lilla, lilla leendet. Inombords förvirrad över att de ville använda just mig till bilden. Jag var ju ingen Mona Lisa. Jag var ju bara JAG. Jag som sprang för livet med ständigt för lite fett i hjärnan. Jag med håriga ben, mustasch och för stark vilja, för tydliga gränser och åsikter. För lite kvinnligt, vimsigt vacker och mystisk, för svår att använda som spegel eftersom min ilska ständigt lyste igenom glaset.

Men det hjälpte alltså inte att det var så jag kände mig. Att jag själv inte på minsta sätt kunde se mig som vacker utifrån den allmänt rådande bilden av vad det är att vara VACKER. De stunder då JAG kunde se mig som vacker var i handlingar, i tankar, i musklernas rena, avskalade effektivitet när jag sprang.
Och ändå, trots mitt ramverk, mina bakut­sparkar, var det absolut mest storartade en man kunde tänka sig att säga till mig just detta: att jag var vacker. Vacker som en saga. Vacker som en prinsessa. Vacker som en existensberättigad: du duger för mina ögon, alltså får du finnas till. Men så fort du inte duger är du förbi. Kvinna.

Kände jag mig vacker för att männen sade det till mig? För att de kunde förmå sig till att tycka att jag var vacker trots att jag inte följde normen? Att de kunde tycka att det var lite spännande udda?
Nej! Det var klister i deras ord. Klibbigt klister. Farligt eftersom vi människor oftast inte kan få för mycket av det vi egentligen inte behöver. För visst har jag fallit till föga för frestelsen att tacka och ta emot, att införliva bilden av mig själv som enbart utseende i min självbild. Och jag kan tänka mig vad ni sitter och tänker nu: ska det vara så himla farligt? Kan det inte få vara något fint med de där orden? Måste hon komplicera allt så mycket? Och jo, det måste jag. För det handlar naturligtvis inte om att jag inte njutit av somligas ord om vackerhet. Självfallet inte. Men då har det varit ord från människor som lärt känna mig först, som baserar sitt omdöme på hela mig, inte på en föreställning om mig som kvinna.
Varför jag skriver, vad detta handlar om, är alltså inte själva ordet, utan strukturen, könsmaktsordningen. Förtrycket.

I samma veva som Mona Lisafotograferingen, drog en blivande Slitzfotograf ner mig i sitt knä på en fest och höll fast mig mot min vilja. Ingen hjälpte mig att komma loss. Komma fri. Ingen. Det var ju bara på skoj. Och jag fick väl skylla mig själv. Jag såg ju tydligen ut på ett sätt som gjorde att han vill dra ner mig i knäet. Jag var helt enkelt kvinna.
Det är ganska länge sedan jag var nitton. Närmare bestämt tretton år sedan. Men har det blivit ett dugg bättre? Nej, det har det tamejfan inte. Inte på långa vägar. Kvinnors värde bedöms fortfarande efter utseendet. Bedöms av männens utifrånblickar. Vi förvägras om och om igen rätten att definiera oss själva. För även om vi, åtminstone många av oss, om och om igen bestämmer oss för att inte bry oss ett skit om de där blickarna, inte bry oss om hur vi uppfattas, hur vårt utseende klassificeras, så är det ibland som förgjort att hålla bedömningarna ifrån sig. Trots att det blir lättare och lättare med åren.
Men, oavsett vilken ålder vi har, oavsett var vi befinner oss i livet, så förväntas vi fortfarande bli evigt tacksamma för varje positiv kommentar om vårt yttre. Som att det är det enda som räknas. Och som att denna enda kommentar, detta enda ord, skulle vara nyckeln till våra själar och våra kroppar.

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.