Syrien: Tjugo månader av död

16 november 2012

Förstasidan, Nyheter, På plats, Politik

I tjugo månader har vi sett dem: bild, efter bild, efter bild av blodiga, söndriga kroppar. Lemlästade barn. Demolerade bostäder, sjukhus, skolor. Samtidigt: en alltmer passiv nyhetsrapportering om sammandrabbningarna mellan Assadregimen och den fria syriska armén, om våld och död, med den ständiga underliggande frågan: hur vet vi vad som egentligen sker, vad som är sant, vem som visar oss den rätta bilden? I tisdags fylldes ett rum på ABF-huset i Stockholm när den syriske exilpoeten Faraj Bayrakdar gav ett socialistiskt perspektiv på det som pågår.

Lokalen blir snabbt överfull. Temperaturen stiger. Stolarna tar slut och många får stå. Brandsäkerheten hamnar i farozonen. Den som eventuellt hade fått för sig att ett möte om Syrien, anordnat av Södersocialisterna och Socialistiska Partiets Stockholmsavdelning, inte skulle locka folk, att de tjugo månaderna av ständiga strider i Syrien skulle ha lett till något slags emotionell apati, även inom vänsterrörelsen, trodde fel.
Det högljudda sorlet tystnar när historikern Håkan Blomqvist välkomnar oss och presenterar Faraj Bayrakdar och Hannah Himo, också han vänstersinnad poet från Syrien, som fått hoppa in som tolk eftersom Nadia Driai, som skulle ha varit mötets andra deltagare, fått influensa.
Håkan Blomqvist berättar att Faraj Bayrakdar bland annat har skrivit boken Språkets och tystnadens otaliga svek, att han tillhört Syriens kommunistiska arbetarparti, och att han fängslades och torterades av regimen 1987. Att han frigavs först år 2000, efter internationella påtryckningar, och fick asyl i Sverige. Håkan Blomqvist frågar sig vad vänstern i Sverige sysslade med under den här tiden, medan vänstern i Syrien förföljdes. Kommer fram till att fokus snarast låg på inhemska frågor, och på Nicaragua, och Iran.
Inte förrän revolutionsvågen från Tunisien och Egypten nådde Syrien, öppnades ögonen för det förtryck som pågått under så lång tid.
Trots detta har många inom vänstern haft svårt att veta vilken fot de ska stå på, delvis beroende på att regimen länge framställts som antiimperialistisk, menar Håkan Blomqvist och beskriver slitningarna bara inom Socialistiska Partiet: ”det här med väpnad kamp, leder det inte bara till fördärv? Slutar det inte bara med att USA klampar in och gör det till ett Irak?”
Trots detta anser han själv att det egentligen är ganska enkelt:
– I botten handlar det om människors befrielse från förtryck. Läser man Farajs texter förstår man vilket fruktansvärt förtryck den syriska regimen utövar. De som inte revolterar mot ett sådant förtryck är krossade.

Faraj Bayrakdar ber om ursäkt för att alla inte fick sittplats, sedan börjar han berätta. Hanna Himo översätter:
– Ända från början av denna revolution har den syriska regimen försökt bevisa att det bara är beväpnade terrorister som gör uppror. Den hävdar också att den beskyddar minoriteter och att om terroristerna vinner så drabbar det dessa minoriteter. I själva verket har minoriteterna inte varit hotade under historien, inte förrän Assadklanen kom till makten.
Vi får en snabbgenomgång av den syriska historien från det franska mandatet och fram till idag, där kontentan är att minoriteterna alltid deltagit på lika villkor och ofta styrt landet:
– Jag kan ge hundratals exempel på att det syriska folket alltid valt någon som vill landets bästa, oavsett tillhörighet och religion.
Sedan berättar Faraj Bayrakdar om gnistan som startade revolutionen i just Syrien. Hur några skolbarn, mellan tio och femton år gamla, skrev slagord på väggar i staden Deraa, slagord som de snappat upp från Tunisien och Egypten. Hur säkerhetsstyrkorna grep dessa barn och hur föräldrarna blev bemötta av stadens överhuvud, en kusin till president Bashar al-Assad, när de frågade efter dem:
– Han sade: gå hem till era kvinnor och gör nya. Är ni inte män nog att göra nya barn kan mina män göra det.

När folk fick höra vad som hänt gick de ut på gatorna i protest. Demonstrationerna spred sig snabbt, lika snabbt började regimen skjuta skarpt, menar Faraj Bayrakdar och ger sig in i ett resonemang som handlar om att regimens massmedier hävdat och hävdar att de förföljer beväpnade styrkor, inte demonstranter. Han menar att regimen inte räknade med den nya generationen, den som vet hur de ska använda sina mobiler, som började dokumentera och kommentera det som hände, det de var med om. Som gjorde att regimen tappade sin totala kontroll. Den där kontrollen som till exempel gjorde att omvärlden inte fick reda på massakern i staden Hamah 1982, då regimen mördade 25 000 människor.
Idag är det inte möjligt att helt lägga locket på, och därför håller inte regimens ord om terrorister:
– Kastar regimen splittergranater på folk så kan det dokumenteras. De skjuter splittergranater in i folksamlingar. Det är 5 000 spikar i varje granat, skulle det bara drabba terrorister?
Faraj Bayrakdar menar att nära 150 städer och byar just nu beskjuts av regimen och att Assad är först i historien med att använda tunnor med sprängämnen och splitter som släpps över städer och orsakar fruktansvärd förödelse. Han berättar också att om det någon gång kommer in något, som till exempel mjöl, i de blockerade städerna, så beskjuts folket när de köar för att få tillgång till förnödenheten:
– Den beskjuter de som står i brödkö, de beskjuter skolor där folk sökt skydd, sjukhus.

Faraj Bayrakdar förklarar att den syriska regimen alltid är ”exakt och noggrann med att säga tvärtemot sanningen”. Att ordet ”säkerhet” betyder ”förskräckelse”. För att belysa detta berättar han om när han själv anklagades i säkerhetsdomstolen för att vara emot Baathpartiets principer: förenandet av arabvärlden, frihet och socialism. Han valde att bemöta anklagelserna med ”svart komik”:
– Jag sade att: ja, jag är emot förenandet av arabvärlden, för att jag är arab, jag är emot friheten för att jag älskar mitt fängelse, och jag är emot socialismen just för att jag är kommunist.
Han beskriver hur hans sex bröder råkade ut för liknande anklagelser och säger sedan:
– För den syriska regimen är alla som inte är anhängare av dem, terrorister.

Så är det dags för frågestund. Håkan Blomqvist inleder med att fråga hur motståndet organiseras i de lokala koordinationskommittéerna. Faraj Bayrakdar säger att det syriska folket såg revolutionerna i Tunisien och Egypten och lärde sig av dem:
– I varje kvarter förenade sig ungdomarna i samordningskommittéer för att gå ut och demonstrera med enhetliga rop och banderoller.
Han berättar också att fredag blev demonstrationsdag och att kommittéerna bestämde sig för ett namn för varje fredag. Att det blev just fredag berodde på att moskéerna, där majoriteten av syrierna deltog i fredagsbönen, var de enda platserna där det gick att samlas, allt annat var förbjudet. Då hade regimen ännu inte börjat bomba moskéer och kyrkor:
– Så kristna och sekulära gick till moskéerna och så började demonstrationerna när bönen slutade.

Ju längre tid som har gått, ju mer förstörelsen härjat i landet, har samordningskommittéerna fått andra uppdrag, berättar Faraj Bayrakdar. Uppdrag av humanitär karaktär.
FN uppskattar att omkring 36 000 människor fallit offer för konflikten hittills. Faraj Bayrakdar säger att han vet att det är betydligt fler. Röda korset rapporterar om två och en halv miljon internflyktingar och en och en halv miljon som flytt landet. Också de siffrorna är förmodligen högre. Många vågar inte skriva upp sig på listor eftersom de är rädda för vad som kommer att hända om regimen inte faller.
Kommittéernas nya uppgifter består bland annat i att skaffa förnödenheter och mediciner och att dokumentera dödandet med ljud och bild. Faraj Bayrakdar berättar att det finns en sajt på Internet där det går att sätta in pengar och sedan få ljud- och bildbevis på vad pengarna gått till:
– De gör ett enormt arbete, framförallt för Syriens barn. Dessa barn som har hört bomber i tjugo månader, som kommer att behöva stor psykologisk hjälp. De har bland annat hållit kalas för barnen så att de ska kunna glömma en liten del av det som händer.

Men pengarna som kommer in räcker inte. Givmildheten hjälper inte mot en tunna splitter och sprängämnen. Mot verkligheten i de städer där 60 procent av byggnaderna är förstörda.
– Det behövs en världshjälp. Syrien förväntar sig stor hjälp av civila organisationer i västvärlden, säger Faraj Bayrakdar som inte tror att västvärldens regeringar kommer att göra något, de värnar sina intressen.

Det kommer frågor om imperialistiska komplotter och om salafistiska extremister. Faraj Bayrakdar menar att det självfallet finns många analyser och att regimen hela tiden påstått att det finns en världskonspiration mot den. Själv anser han att om det är någon som är utsatt för en konspiration så är det det syriska folket, eftersom ingenting görs för att få slut på det som sker. Påståendet att Saudiarabien och Qatar skulle ha skickat tiotusentals beväpnade salafister avfärdar han som nonsens:
– Vi vet mycket väl vilka som är med i den fria syriska armén, många av dem är utbrytare från den vanliga armén. Efter ett år har det så klart börjat smyga sig in vissa andra, bland annat några från al Qaida. Men vi vet att det inte är fler än 300 personer.

En ung kvinna, från Kommittéen för en arbetarinternational, som precis har kommit från Libanon vill tacka och visa solidaritet, samtidigt vill hon tillägga att hon inte håller med om att minoriteterna inte är rädda, och att det inte räcker med att stödja revolutionen, att det också måste till ett demokratiskt, politiskt program:
– Det måste finnas ett arbetaralternativ som enar massorna och som inte låter fanatismen få fritt spelrum.
En annan kvinna menar att hon rest i Syrien under 2011 och inte sett några stridigheter. En man ifrågasätter den syriska flaggan med de tre röda stjärnorna på. Faraj Bayrakdar kan bemöta båda två. Kvinnan verkade främst ha varit i de städer där säkerhetstjänsten håller till och där stridigheterna alltså hålls på behörigt avstånd. Flaggan är från självständigheten och symboliserar att folket vill tillbaka till fria val och demokratisering, till att få välja sin president.
När det gäller minoriteterna upprepar Faraj Bayrakdar att det syriska motståndet hela tiden har sagt att de är ett, oavsett klan och religion. Han menar att det är regimen som försöker få den alawitiska minoriteten att tro att deras existens hänger på att regimen behåller makten.
De som är rädda för muslimska fanatiker och därför stödjer Assad, tycker han bör veta att Assad stödjer sig på Iran. Han säger också att en del av motståndsrörelsen är emot utländsk inblandning, medan han själv anser att inblandningen är sorgligt liten. Han önskar bland annat att FN skulle göra mer för att skydda flyktingarna.
Den inblandning som nu finns är till stöd för regimen och kommer från Ryssland, Kina och Iran. Faraj Bayrakdar har sorg i rösten när han säger att ryska Mig-plan bombar syriska folket samtidigt som det internationella samfundet inte ens vill införa flygförbud. Men en liten stund senare, när kvällen går mot sitt slut, är tonen en annan:
– Folket i Syrien har brutit rädslans barriärer och är inte rädda för att gå emot Assadregimen längre.

Som avslutning läser Faraj Bayrakdar delar av en dikt med namnet Från fängelsets speglar. Applåderna fyller rummet och sedan stiger sorlet snabbt till öronbedövande höjder igen, det utbyts tankar och idéer, insamlingsbössor fylls med pengar som ska gå till Frihetens barn – de syriska samordningskommittéernas hjälparbete för föräldralösa och drabbade barn i Syrien. Dessa barn som lyssnat till bomber i tjugo månader. Dessa barn som egentligen allting handlar om, eftersom de är det uppväxande släktet, de som har sin barndom nu och som borde få uppleva något annat än krig, rädsla och död.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.