Sossarna och kapitalet sitter i samma båt

05 november 2012

Analys, Förstasidan

Oktobernumret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden har som tema sammanvävningen av de ekonomiska och politiska makteliterna. I flera artiklar diskuteras framför allt hur den
socialdemokratiska partitoppen de senaste decennierna har blivit allt mer integrerad i
och påverkad av näringslivet.

 

Länge har bilden av Sverige varit att det är ett land som styrs av två tydligt åtskilda makteliter, skriver sociologen Gergei Farkas från Stockholms universitet. Å ena sidan en politisk elit i form av det socialdemokratiska partiet med stöd av arbetarrörelsen och fackföreningarna, och å andra sidan en ekonomisk elit i form av näringslivet och dess representanter.
”Traditionellt har uppfattningen varit att den svenska elitens bägge poler levt parallella, men i all väsentlighet åtskilda liv”, skriver Gergei Farkas, som efter att ha genomfört en forskningsstudie i svenska kommuner, kan visa på att så är inte fallet.
”De sociala kontakterna mellan eliter verksamma inom olika elitsfärer, exempelvis mellan politiker och den ekonomiska maktens aktörer, är så intensiva att slutsatsen måste bli att svenska kommuner styrs av en sammanhängande och socialt mycket välintegrerad elit, snarare än två eller flera separata eliter”, skriver Gergei Farkas och fortsätter:
”I en medelstor svensk kommun innebär det i praktiken att en grupp centrala politiker, högt uppsatta kommunala tjänstemän, inflytelserika företagsledare och andra representanter för näringslivet är så tätt sammanlänkande genom intensiva kontakter i tjänsten likväl som genom omfattande informella vänskapsband att de gemensamt utgör en distinkt maktelit.”

”Idag är rörelsen mellan näringslivet och den politiska toppen vår tids stora folkvandring” menar Tidens Felix Antman Debels och Daniel Suhonen. I den gemensamt författade artikeln Hur kapitalet fick partibok, visar de på hur näringslivet och moderata tankesmedjor de senaste åren har påverkat det socialdemokratiska partiets högervridning.
Inför valet 2010 hade Svenskt näringsliv och den moderata PR-byrån köpt upp de socialdemokratiska politikerna Niklas Nordström, Carl Melin, Fredrik Fällman och Evelina Tokarczyk för 5 miljoner kronor för att få dem att driva Socialdemokraterna mer i linje med den politik som Svenskt näringsliv önskade, det vill säga forsatt satsning på kärnkraft, sänkt förmögenhetsskatt och försvar för RUT.
Framför allt arbetade de uppköpta Prime-sossarna hårt med att få S att bryta med V och Mp, enligt de riktlinjer som dragits upp av Svenskt näringsliv.
”I arbetarmaterialen från Prime talades med infiltratörernas språk om Angreppssätt socialdemokratin,” skriver Felix Antman Debels och Daniel Suhonen: ”Socialdemokratins interna diskussion under valrörelsen skulle styras av Prime. Rörelsen skulle påverkas genom artiklar, rapporter, böcker och seminarier. Planen är daterad den 19 juni 2010 och följdes till punkt och pricka. Niklas Nordström stod i SVT:s valvaka och Carl Melins vallokalsundersökning presenterades på DN debatt den 21 september 2010. Men slutsatserna att Socialdemokraterna förlorat på motståndet mot RUT och samarbetet med V var formulerat av Prime och Svenskt näringsliv redan i juni och var den analys som Svenskt näringsliv betalat Prime-sossarna för att predika i S. Primes valanalys dominerade förklaringen till valförlusten.”
Trots att infiltratörerna avslöjades av Aftonbladet i december 2010 blev det inte den skandal det borde ha blivit. S-ledningen vidtog inga åtgärder mot de betalda agenterna och ledningen undvek helt att kommentera att partiet hade blivit kapat av Svenskt näringsliv, skriver Felix Antman Debels och Daniel Suhonen.

Bara ett par månader senare kunde en annan borgerlig infiltratör i S avslöjas av det socialdemokratiska ungdomsförbundets tidsskrift Tvärdrag, som i april 2011 visade att socialdemokraten Per Borg, som ansvarade för partiets utredning om framtidens välfärd, den så kallade Borgkommissionen, i själva verket jobbade för moderaten Peje Emilssons holdingbolag Magnora.
”I och med avslöjandet blev det tydligt att Borgkommissionens slutsatser var kalkerade av Peje Emilssons affärsvision för sitt äldreomsorgsföretag Silver Life” skriver Felix Antman Debels och Daniel Suhonen, och fortsätter: ”När partier står i vägen för näringslivets intressen kan näringslivet försöka ändra partiernas ställningstaganden. Eftersom näringslivet inte själva kan agera öppet blir tillgången till välkända företrädare inom partiet avgörande. Särskilt avgörande blir det när konflikten mellan höger och vänster inte går mellan blocken utan inuti partierna och när mycket står på spel. Välfärdstjänsternas befrielse från reglering och skattenivåer handlar om miljarder varje år. Då är några välbetalda politiska dubbelagenter en billig investering för det företag som likt Peje Emilsson vet vilka man ska fråga.”

Men avslöjandet att Peje Emilsson och Magnora köpte agenter från S för att driva socialdemokratin åt höger och öppna upp för vinster i välfärden, innebar inget stopp för forsatt rekrytering. Tvärtom kunde Peje Emilsson helt öppet i början av 2012 värva Stefan Stern, som var biträdande partisekreterare och vice gruppledare för S i riksdagen under Mona Sahlin, att bli ny toppkonsult för Magnora.
Stefan Stern skrev en debattartikel i DN den 11 januari, undertecknad med titeln ”tidigare statssekreterare (S)”, där han förklarade att Socialdemokraterna inte fick säga nej till vinster i välfärden. Då kommer S att förlora valet 2014, hävdade Stern, trots att majoriteten av S:s väljare (och alla andra väljare också för den delen) faktiskt är emot vinsterna i välfärden.
På samma tema skrev den gamle S-politikern Widar Andersson på DN debatt (24 /7), att Socialdemokraterna kommer förlora valet om man säger nej till vinsterna i välfärden. Han undertecknade artikeln som ”tidigare riksdagsledamot (S)”. Vad han inte skrev under var att han fått betalt för att skriva artikeln från Academedia, den Wallenbergsägda friskolekoncernen.
Just nu rasar debatten om privatiseringarna av vården och vinster i välfärden både i samhället och inom socialdemokratin.
Majoriteten av socialdemokraternas väljare och gräsrotsmedlemmarna, samt hela LO, är emot vinsterna, men partiledningen står fast. Stefan Löfvens första uttalande om saken blev: ”Förbud tror vi inte på” (Svd 2/2). Men han och de andra sossarna, som driver på i partiet för fortsatta privatiseringar och vinster för vårdkapitalismen, är styrda av borgerliga tankesmedjors propaganda och i vissa fall till och med betalda borgerliga agenter, påpekar Felix Antman Debels och Daniel Suhonen.

Medan näringslivet infiltrerar Socialdemokraterna, går också allt fler tunga socialdemokrater över till att bli näringslivets PR-konsulter och talepersoner.
”Ju smutsigare en verksamhet är, desto större behov har företaget av en politiker av högsta klass, helst socialdemokrat, som kan staten men samtidigt är villig att pantsätta sitt förtroendekapital mot framtida kritik” skriver Felix Antman Debels och Daniel Suhonen och ger exempel på hur en stor del av förra socialdemokratiska regeringen nu helt har gått över till näringslivet.
Statsministern Göran Persson blev konsult åt JKL. Näringsminister Björn Rosengren blev Stenbeckdirektör. Justitieminister Thomas Bodström blev styrelseledamot i friskolekoncernen Pysslingen och började försvara privatskolor. Finansminister Pär Nuder gick över in i det Wallenbergstyrda riskkapitalbolaget EQT som bland annat är storägare i friskolekoncernen Academedia. Och ytterligare en gammal socialdemokratisk finansminister, Erik Åsbrink, anställdes av den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.
Socialdemokrater som blir uppköpta för att propagera för kapitalets intressen är inte enbart ett svenskt fenomen. Internationellt nämns labourledaren Tony Blair som först i egenskap av politiker drev på för invasionen av Irak 2003, och därefter har berikat sig som rådgivare för västerländska företag som nu investerat i landet efter kriget. Ett annat exempel är den förre socialdemokratiske tyske rikskanslern Gerhard Schröder som idag är konsult åt ryska gasbolaget Gazprom, efter att först i egenskap av politiker ha hjälpt ryssarna att få tillstånd att dra en gasledning från Ryssland till Tyskland.

”Gränsen mellan socialdemokratins ledarskikt och näringslivets elit suddas ut”, skriver också Tidens Emma Almgren i artikeln Rörelsen och kapitalet: ”Det borgerliga blocket och näringslivet har alltid levt i en naturlig symbios, vilket också ligger i linje med deras politiska inriktning. Men även Socialdemokraterna har fått se några spekulativa övergångar från politik till näringsliv sedan nittiotalet.”
Vi blir inte längre förvånade.
”Fram till mitten av sjuttiotalet drev både socialdemokratin och fackföreningsrörelsen en aktiv utjämningspolitik. Från femtiotalet till 1975 halverades nästan lönegapet mellan statsministerns lön och industriarbetarnas”, skriver Emma Almgren, och visar att så inte längre är fallet: ”Sanningen är att klyftorna vidgas, och att de började göra det under socialdemokratisk regim.”
Nu låtsats den politiska eliten inte ens längre att de lever som vanligt folk. Istället jämför sig gärna demokratiskt valda representanter med näringslivet och vill ha liknande löner och levnadsstandard som företagsledare.

Per Leander

 

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.