Sista veckan för Obama?

03 november 2012

Fokus, Förstasidan, Nyheter, Utrikes

 

 

 

 

 

 

Det första som sticker i ögonen är att det var flera decennier sedan ett amerikanskt presidentval var så klart baserat på hudfärg. Nio tiondelar av dem som tänker rösta på Romney är vita och en ännu större del av de svarta som tänker rösta kommer att rösta på Obama.
Men detta är ett faktum som döljer mer djupgående skillnader inför valet. Jag skulle säga att en social höger, med amerikanska mått mätt, står mot en hysterisk höger. Det är två partier som historiskt alltid försvarat den amerikanska kapitalismens imperialistiska intressen som står mot varandra, men deras väljarbas är helt olika och därmed måste de hålla skilda profiler även om de båda partierna i grunden försvarar samma system.

Vad som därför kommer att bestämma utgången av valet är ekonomiska, sociala och ”moraliska” frågor i det amerikanska samhället. Ett är helt säkert: det är inte Afghanistan, den arabiska våren, ”hotet” från Iran eller någon annan utrikesfråga som blir avgörande. De kommer inte ens att ha något inflytande alls bland den stora massan av väljare den 6 november.

När Bill Clinton vann presidentvalet myntade hans kampanj den vinnande repliken – ”it’s the economy, stupid” – i valet 1992 mot George Bush den äldre. Striden mellan Obama och Romney kommer också att i stor utsträckning bestämmas av den ekonomiska krisen och hur olika samhällsskikt uppfattar var ansvaret för utvecklingen ligger.
När Barack Obama vann 2008 var den ekonomiska krisen redan ett faktum. Bostadsbubblan hade brustit och tiotusentals familjer redan förlorat sina hem. Bankerna och vissa försäkringsbolag stod på ruinens brant. Men den ”riktiga” ekonomin som producerar varor och tjänster hade inte ännu drabbats av nedgången. De hopp om förändring som Obamas kampanj ingett omfattade även stora delar av den så omtalade ”vita medelklassen”, bland vilka Obama fick inte mindre än 43 procent av de lagda rösterna.

Finanskraschen upplevdes som en ideologisk katastrof av det republikanska partiet. Den fria marknaden som i sin nyliberala avreglerade form skulle leverera ständig tillväxt och framför allt höga vinster visade sig vara mer krisbenägen än någonsin förr. Många politiska kommentatorer förklarade republikanerna i kris och att det skulle ta decennier för partiet att hämta sig. I stället sopade partiet mattan med demokraterna i kongressvalet 2010 och uppträder inför nästa veckas val som en segerrik erövrare. Hur kunde det ske?
En stor del i förklaringen hittar vi i den krispolitik som Obama slog in på omedelbart efter inmarschen i Vita huset. Det var som upplagt för att föra en för amerikansk standard radikal politik till förmån för de väljare som i Obama såg ett hopp om bättre sociala försäkringar, mer trygghet på arbetsmarknaden och höjda löner för de sämst lottade. Det hade också kunnat övertyga den vita ”medelklass” (egentligen vanliga lönearbetare) som gett Obama sin röst att de också hade något att vinna på en upprustning av den offentliga servicen och de sociala skyddsnäten.
I stället valde Obama att till varje pris rädda bankerna från konsekvenserna av deras giriga lånepolitik och spekulation i värdepapper med riskfaktorer som ingen kunde beräkna. I en viss mening kan man se det som ett sätt att betala tillbaka Wall Street för det finansiella stödet till Obamas valkampanj. Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, UBS och Morgan Stanley tillhörde de tjugo största bidragsgivarna inför valet 2008 trots att Obama högtidligt proklamerade att ”jag har inte gjort kampanj för att hjälpa Wall Streets högdjur”.
Valet av ministrar visade också att hoppet om en ny politik var alltför högt ställt. Tunga representanter för Wall Street stegade omedelbart in i administrationens kommandorum. Bushs försvarsminister Robert Gates fick fortsätta ostört. Höjdaren från Wall Street, Timothy Geithner, tog plats som finansminister och Lawrence Summers, som var den finansiella avregleringens arkitekt, utsågs till presidentens ekonomiske rådgivare. Valet av team i Vita Huset visade att presidenten inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om förändring, i alla fall inte den förändring som hans folkliga väljarbas såg fram emot.

Till skillnad från den ekonomiska utvecklingen i Europa upplever USA inte ett återfall i negativ tillväxt, vilket brukar definieras som en recession om det sträcker sig över minst två kvartal. Finanskrisen i USA följdes av en kraftig recession under andra halvåret 2008 och första kvartalet 2009. Därefter har tillväxten legat över noll igen, till skillnad mot i Europa där svångremspolitiken skapat en ny och allt djupare recession i en rad länder och nu hotar hela den europeiska kontinenten.
Sedan andra kvartalet 2009 har den amerikanska exporten ökat med 40 procent, mest tack vare dollarns fall i förhållande till euron, den japanska yenen och den kinesiska yuanen. Hushållens skuldsättning har också minskat, konsumtionen sakta återhämtat sig och till och med antalet nybyggen har börjat stiga igen. Den enorma injektionen av nytt kapital i ekonomin har haft verkan, om än i mindre omfattning än vad som kunde väntas sett till stimulansens omfattning. Dessutom har den nya rovdriften på olja och gas i USA kraftigt sänkt de amerikanska företagens energikostnader.

Ändå är den allmänna uppfattningen i bland den arbetande befolkningen att krisen är djup och att inget blivit bättre sedan recessionen 2008-9. ”Jobless recovery” kallas det. Företagen har börjat återhämta sig men anställer inte ny arbetskraft i ett tempo som syns i minskad arbetslöshet. Närmare tre miljoner arbeten försvann i tillverkningsindustrin mellan 2007 och 2009. Sedan början av 2010 skapar ekonomin i genomsnitt 138 000 nya jobb i månaden, med en ökning av antalet jobb även i tillverkningsindustrin.
Men det är inte mer än vad som behövs för att kompensera för antalet personer i befolkningen som kommer upp i arbetsför ålder. Alltså ligger arbetslösheten kvar på en nivå som den amerikanska arbetarklassen inte upplevt sedan trettitalet, där bland annat var tredje person utan arbete är långtidsarbetslös.

Obama började sitt presidentskap med att ärva en ekonomisk kris som USA inte upplevt sedan det mörka trettitalet. I den amerikanska opinionens ögon var det Wall Street och dess giriga bankirer som bar ansvaret för katastrofen i bostadskraschen och den påföljande recessionen med rekordarbetslöshet. Ursinnet mot finansens höjdare var genuint och Obamas seger speglade detta.
På mindre än tre år har republikanernas chefsideologer lyckats förvrida uppfattningen om orsaken och ansvaret för krisen bort från Wall Street och finansen och lägga det på den statliga administrationen, ”big government” i Washington. Det har kunnat ske tack vare två faktorer, bland andra.

Barack Obamas akututryckning för att rädda bankerna med hundratals miljarder dollar av statens pengar gav den hysteriska högerns ideologer chansen att framställa demokraterna som Wall Streets springpojkar och samtidigt spela ut storfinansens ideologiska trumfkort – den amerikanske småföretagaren. Det är ingen tillfällighet att miljardären Romney talar i parti och minut om den heroiske småföretagaren som bara har en fiende, nämligen den statliga administrationen. Två av landets absolut rikaste personer, bröderna Koch, spenderar miljoner och åter miljoner på att bygga under myten om småföretagaren som skapar jobb, reder sig själv utan federala sjukförsäkringar och fackliga organisationer.
För det andra går det tyvärr inte att bortse från en faktor som många godtrogna liberaler trodde var borta för gott – rasismen mot färgade amerikaner. Till huvuddelen är det teaparty-rörelsen som i ett envetet medialt trummande framställer Obama som ”socialist”, ja till och med ”kommunist”, inte född i USA, och så vidare. Utan att öppet spela på traditionell rasism blir andemeningen densamma. Parollen ”det är dags att välja en vit till Vita huset” som syns vid ”tepåsarnas” offentliga möten är det öppna uttrycket för den underförstådda rasism som driver den hysteriska högern.

De flesta av oss trodde nog att bottennappet var nått med George W Bush. Men de senaste två åren har visat att det inte var så. Rasism och extrema, oftast religiösa, värderingar är på stark frammarsch. Det har skett förr i USA:s historia. Den republikanska högern är tillbaka i en ideologisk offensiv som nästan kan jämföras med femtitalets mccarthyism. Då liksom nu uppfattas USA:s internationella hegemoni hotad. Då av Sovjetunionens framväxt som kärnvapennation. Nu som en jätte på ekonomisk glid, hotad av nykomlingar som Kina och Brasilien med flera. Nu liksom då handlar det om en ideologisk offensiv som bara den amerikanska högern har hemligheten till.

Romneys/Ryans program ger uttryck för en naken socialdarwinism. Klarar de svaga i samhället sig inte är det inte statens eller kollektivets roll att stiga in och hjälpa till. Nej, låt dem gå under, det är en naturlig process. Det ska räcka med individuella bidrag till hjälpverksamhet. Lite moral ska ju en mormon med miljoner på banken kosta på sig.
Så inom en vecka får vi svar på rubriken – är det Obamas sista vecka vid makten? Kastas han ut är han ensamt ansvarig för ett nederlag som framstod som otänkbart för två år sedan.

Benny Åsman

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.