Revolutionen är lika naturlig som livet självt

12 november 2012

Förstasidan, Krönika

Den arabiska våren gjorde så att ordet revolutionen blev något självklart igen. Den revolutionära våg som svepte genom Nordafrika tvingade till och med borgerliga politiker och media att börja använda ordet revolution som något positivt. Inte till en början kanske; men tillslut kunde USA och EU inte försvara Ben Ali och Mubarak längre, och i Libyen gick till och med NATO in för att ”hjälpa” revolutionen, även om det väl snarare handlade om att ta över den efter egna intressen.

Revolution är annars vanligtvis ett negativt ord i borgerligt språkbruk. Helst vill man inte ens använda ett så radikalt ord överhuvudtaget, för folk ska inte tro att det är möjligt att förändra samhället genom att revoltera. Den ryska revolutionen, den kinesiska, den jugoslaviska, den kubanska, den vietnamesiska och iranska revolutionen – 1900-talets stora folkresningar då miljoner och åter miljoner människor tillsammans förändrade historien – har alltid förtalats och förringats av borgarna som ”kupper” ledda av blodtörstiga fanatiker. (Att många av dessa stora revolutioner så småningom tyvärr också urartade i diktaturer och nytt folkförtryck har gynnat den borgerliga historieskrivningen, men det förringar inte deras ursprungliga progressiva innebörd.)

Men borgarna glömmer då att deras egen klass också kom till makten genom blodiga revolutioner. De stora borgerliga revolutionerna från slutet av 1700-talet, med den franska som praktexempel, svepte bort de absoluta monarkierna och den ekonomiskt ineffektiva feodalismen.
USA, det mest reaktionära av de västerländska länderna i vår tid, var en gång i tiden den mest progressiva av världens nationer med sin stora revolution 1776 och kriget 1861–65 mot slaveriet. Thomas Jefferson, som skrev den amerikanska självständighetsförklaringen, hade en närmast anarkistisk syn på staten och proklamerade att varje ny generation har rätt, eller kanske till och med skyldighet, att göra revolution.
Och långt före de framgångsrika stora borgerliga revolutionerna på 1700- och 1800-talet, utkämpades den engelska revolutionen, då Oliver Cromwell och hans parlamentariska armé krossade monarkin och högg huvudet av kung Charles 1649 och utropade republik. Men Cromwell var före sin tid och efter hans död återinfördes monarkin, om än i försvagad form.

Men revolutionen är så mycket mer än bara politisk och social. Biologin, livet självt, är också revolutionärt. Darwins evolutionslära känns kanske snarare reformistisk än revolutionär, då livets utveckling beskrivs som små små knappt märkbara förändringar som långsamt sker i den köttsliga massan under tusentals år. Men det är en ofullständig syn på darwinismen. För när nya arter uppstår sker det genom ett plötsligt språng, en revolution, eller transmutation, som Darwin kallade det.

Den tyske marxisten Karl Kautsky har i sin bok Den sociala revolutionen (1902) beskrivit själva födseln som en blodig revolution: ”Födelseakten är ett språng. Med ett slag blir nu af ett foster, – – hvilket är en del af den moderliga organismen, delar dess blodcirkulation, näres af den, icke känner någon andning, – ett själfständigt mänskligt väsen med egen blodcirkulation, som andas och skriker, mottager sin egen föda och afsöndrar den genom tarmen. Analogin mellan födelse och revolution inskränker sig emellertid icke blott till det plötsliga i händelsen”, fortsätter Kautsky: ”Om vi granska närmare, så finna vi, att denna plötsliga förvandling är vid födelsen inskränkt till funktionerna. Organen utveckla sig blott långsamt, och först på en viss höjd af utvecklingen blir det där språnget möjligt, som plötsligt frigör deras nya funktioner. Sker språnget innan denna utvecklingens höjd uppnåtts, så blir resultatet icke början till organens nya funktioner, utan upphörandet af alla funktioner, den nya varelsens död. Däremot kunde organens långsamma utveckling i moderlifvet fortgå hur länge som helst, de kunde dock aldrig börja sina nya funktioner utan förlossningens revolutionära akt. På en viss höjd af organens utveckling blir denna oundviklig.”

Ofta behövs en tändande gnista för att sätta fart på revolutionen, som den tunisiske gatuförsäljaren Mohammed Bouzizis självmord som blev början på den aktuella arabiska resningen. Men revolutionen går inte att agitera fram hur som helst, den kommer när tiden är mogen. Som den blott 26-årige Trotskij förklarade inför den tsaristiska domstolen när han ställdes inför rätta som ledare för 1905 års ryska revolution, som efter ett halvårs kamp krossats av staten: ”Massornas uppror, ärade domstolsledamöter, görs inte, det verkställer sig självt. Det är resultatet av sociala relationer, inte resultatet av en plan.”
Revolutionen fortsätter, lika naturlig och självklar som livet självt.

Per Leander

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.