Netanyahu planerar ett ”Stor-Israel”

23 november 2012

Debatt, Förstasidan, Gaza, Kommentar, Nyheter

Attackerna mot Gaza ett led i att permanenta Israels kontroll över Gaza och Västbanken. Syftet att förverkliga det högersionistiska projektet om ett Stor-Israel. Netanyahu vill ha stöd inför det egna parlamentsvalet i januari.

Attackerna mot Gaza handlar inte alls primärt om Israels behov av att försvara sig mot palestinska raketattacker. Det premiärminister Netanyahu och hans regering är ute efter är att markera och ytterliggare förvärra det palestinska folkets prekära situation. I sin förlängning handlar det om att skapa grogrund för att förverkliga det högersionistiska projektet om ett Stor-Israel.

När detta skrivs har snart de israeliska missilerna regnat över det belägrade Gaza i en vecka och media meddelar att en vapenvila strax ska träda i kraft. Israel hävdar som vanligt ”rätten till självförsvar”, och att flyganfallen är ett direkt svar på palestinsk raketbeskjutning in i Israel. Sanningen är dock att det var flera incidenter vid Israels gräns mot Gaza, raketbeskjutningar och flyganfall 8-13 november, men sent på kvällen 13 november lyckades Egypten medla fram en vapenvila, en vapenvila som såväl Israel som Hamas och andra palestinska stridande fraktioner ställde sig bakom.

Bläcket på överenskommelsen hann dock knappt torka innan Israel 14 november i ett missilanfall mördade Hamas militära överbefälhavare, Mohammed Jabari, varefter man inledde en stor flygoffensiv mot Gaza. Till dags dato har långt över 100 palestinier dödats i denna offensiv, medan endast fem israeler dukat under av de palestinska raketkontraslagen – asymmetrin i denna Goliat-David-konflikt är som vanligt bedövande. ”Israel har sin självklara rätt att försvara sig mot den beskjutning som ägt rum, som krävt dödsoffer även på den israeliska sidan. Något annat vore otänkbart” (ledare i Göteborgs-Posten 20/11).

Som vanligt framställer Göteborgs-Posten det som en konflikt mellan två likvärdiga parter, vilket är signifikativt för hela västvärldens politiska etablissemang. Som vanligt suddas det ut att 1,6 miljoner palestinier i Gaza levt under ockupation och belägring ända sedan 1967 – och framförallt sopas det under mattan att staten Israels födelse 1948 var ett sätt för väst att skaffa sig ett stabilt brohuvud i arabvärlden, och att det hela vilade på att 800 000 palestinier fördrevs från hus och hem.

De raketer som Hamas och andra palestinska grupper skjuter in mot Israel har ingen som helst militär betydelse utan vållar enbart skada för civilbefolkningen. De bidrar till att högerregeringen Netanyahu kan piska upp en hat- och krigsstämning och försvårar en förening mellan judar och araber inne i Israel mot den rådande politiken. Trots att det förekommit demonstrationer på ett flertal orter, som exempelvis Nasaret och Tel Aviv, är fredskrafterna starkt tillbakapressade. Men, det måste understrykas, det är den politiska och militära ledningen i Israel som är belägrare och förtryckare.

Varför inledde då Netanyahu denna militära offensiv? Dels handlar det om att markera mot att palestinierna, under ledning av president Mohammed Abbas, 29 november inför FN:s generalförsamling kommer att ansöka om observatörsstatus i FN, något som skulle stärka legitimiteten i denna palestinska kamp för ett eget land. Dessutom ser Netanyahu det som ett sätt att positionera sig och vinna ökat stöd inför det egna parlamentsvalet 22 januari 2013. Därtill vill Netanyahu visa för USA ochden återvalde Barack Obama att Israel självsvåldigt bestämmer när palestinska områden ska attackeras och att krigshotet mot Iran långt ifrån skrinlagts.

Som vanligt har också USA ställt sig bakom sin skyddsling: ”I slutändan är det upp till Israels regering att fatta beslut om hur de ska uppnå sina militära målsättningar” (uttalande av Ben Rhodes, biträdande säkerhetsrådgivare hos Obama). Inte heller EU har pekat ut Israel som angripare utan man manar båda kontrahenterna till ”omedelbar vapenvila” och understryker behovet av att ”skyndsamt agera för en tvåstatslösning”. Här är det inte, till skillnad från när det gäller Iran eller Syrien, tal om några sanktioner, för när det kommer till kritan är Israel djupt införlivat i västvärldens ekonomiska och militära strukturer.

Det övergripande målet för Netanyahu, och den extremhöger med vilken han allierat sig, med aktioner liknande den mot Gaza, är dock att permanenta Israels kontroll över Gaza och Västbanken, att det palestinska motståndet genom militärt våld, belägring, nya bosättningar och murbygge ska bryta samman, och att palestinierna resignerat ska fly iväg eller låta sig underkuvas i av Israel kontrollerade enklaver. Det är drömmen om Stor-Israel som ytterst är högerns och extremhögerns politiska projekt – mot bakgrund av den turbulens som den arabiska våren ger upphov till i stora delar av Mellanöstern kan emellertid denna otäcka dröm ta en ända fortare än vad man kan tro.

Anders Karlsson

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.