Krismoln över svensk industri – varslen duggar tätt

04 november 2012

Fokus, Förstasidan

Krismolnen hopar sig över svensk industri. Varsel om uppsägningar duggar tätt. SSAB,
Holmen i Hallstavik och Electrolux Mariestad har lagt stora varsel och en direkt fabriks­nedläggelse hotar Volvo Buss i Säffle. Många fler berörs genom att visstidskontrakt inte
förlängs utan bara löper ut. Tusentals bemanningsanställda har redan fått lämna
”kundföretagen” inom industrin och varslats av bemanningsföretagen.
Jan-Olov Carlsson kommenterar här den senaste tidens varsel.

 

Jan-Olov Carlsson. Foto: Liza Ahnland

Av varslen blir det inga nyheter i media eftersom otryggheten är själva grundidén. Samtidigt redovisar storbankerna lysande affärer. De senaste fem åren har de fyra storbankerna tagit hem vinster på mer än 400 miljarder kronor. En illustrativ och symptomatisk bild av läget i landet.

Det är inom de tunga exportberoende industrigrenarna stål, verkstad, bil och skog som nedgången märks tydligast. Alla indikationer pekar på en kraftig inbromsning: minskade frakter på järnväg, lägre belastning i logistikcentra, stoppdagar på allt fler fabriker. Få säger emot när det pratas om en lågkonjunktur den kommande perioden framöver.
Med säkerhet kan man förutspå att företagen kommer att panikbromsa när kassaflödena hotas. Intresset för en långsiktig strategi för att bevara produktionskapacitet och kompetens kommer att vara minimal. Omedelbara åtgärder kommer istället att riktas mot de rörliga kostnaderna, dvs. de anställdas löner. Frågan är inte om, utan med hur många procent arbetslösheten kommer att stiga den närmaste tiden.
Kraven har redan höjts för ett nytt krisavtal med kortare arbetstid och sänkt lön. Från IF Metalls sida, det förbund som vid den förra krisen tecknade ett krisavtal, är hållningen idag ett blankt nej till ett sådant nytt avtal. Det finns en insikt om att ett avtal är inget avtal, medan två avtal innebär att en sådan krislösning accepteras och permanentas.
Strategin är att tvinga statsmakten att bidra med åtgärder som finns i många andra europeiska industriländer, alltså någon form av permitteringsstöd. Att teckna om ett nytt krisavtal skulle underminera varje sådant försök. Regeringen skulle kunna ignorera kraven med hänvisning till att arbetsmarknadens parter har ”löst” problemet. Men att regeringen skulle vara intresserad av att ändra sin politiska inriktning just nu förefaller inte troligt.

Därför kommer vi för första gången att fullt ut kunna se konsekvenserna av förändringen i A-kassereglerna och nedgången i den fackliga anslutningsgraden. Arbetarklassen är allvarligt försvagad. Villkoren under en arbetslöshet kommer att vara sämre än någonsin tidigare för de generationer som nu befinner sig på arbetsmarknaden.
Ser man i ett lite längre perspektiv kan man säga att vi närmar oss en lågkonjunktur underifrån. Det skulle behövas en facklig och politisk samverkan för att vända utvecklingen, problemet är bara att det är en del av problemet. Så länge de fackliga organisationerna är och agerar osjälvständiga i förhållande till den socialdemokratiska rösttaktiken är framtidsperspektivet allt annat än ljust. Nya former för facklig kamp, inte minst i dess politiska innebörd, måste till för att nå andra krislösningar än den kapitalet erbjuder.

Utbredningen av bemanningsföretagen sker ojämnt. Fortfarande utgör branschen bara en liten del av arbetsmarknaden, men redan de cirka 2 procent av det totala antalet anställda har i grunden förändrat styrkeförhållandet mellan parterna. De flesta finns inom verkstadsindustrin, framför allt bilindustrin, och inom den lågavlönade tjänstesektorn. Idag är det arbetsgivarna som dikterar flexibilitetens villkor. Fackföreningsrörelsen säger sig vilja få till begränsningar, men på förbundsnivå sker inget i den riktningen.

Det lilla hoppet om förändring är att det växer allt starkare krav på åtgärder från lokalt fackligt håll. På förberedelsemöten inför avtalsrörelsen inom IF Metalls i de nordligaste avdelningarna framstår bemanningsfrågan som en av de allra viktigaste, eftersom den frågan har större betydelse för klassens styrka och sammanhållning än de direkta lönekraven. Ett annat positivt exempel är den fackliga organisering med lokala fackklubbar som börjar ske direkt inom bemanningsföretagen. En sådan ny klubb är på gång inom IF Metall avdelning i Göteborg.

Förra veckan rapporterades det om att slakteriet i Kristianstad varslade en del ur den egna personalen om uppsägning, medan de inhyrda från bemanningsföretaget fick vara kvar. Kryphålet i LAS har diskuterats, men finns kvar. Inom vissa avtalsområden har en kollektivavtalad företrädesrätt (KFF) förhandlats fram som ett försök att delvis täppa igen kryphålet. De tillsvidareanställda har då ett förstärkt skydd vid neddragningar och vid återanställningar.

Exemplet med Scans slakteri i Kristianstad pekar på en helt annan väg. Det kan bli modellen för en ännu snabbare omstrukturering. Så länge det är legalt och inget kraftfullt motstånd uppbådas kommer arbetsgivarna att söka de lösningar som lägger över allt ansvar om neddragningar och uppsägningar till bemanningsföretagen. På de arbetsplatser där inhyrda blir ett stående inslag försämras både arbetsorganisationer, utvecklingsmöjligheter och de allmänna villkoren. Lösningen på detta är gemensam facklig kamp och organisering. Att vända de inhyrda ryggen är att stoppa huvudet i sanden.

EU-direktivet om bemanningsanställda håller på att översättas till en ny svensk lagstiftning, lag om uthyrning av arbetstagare. Regeringen har lagt en proposition till riksdagen. I huvudsak handlar lagen om att alla ska ges samma rättigheter och villkor i arbetet. Eftersom Bemanningsavtalet inom LO reglerar detta sedan tidigare får lagen en effekt endast inom de bemanningsföretag som inte har kollektivavtal.
Men betydligt osäkrare är konsekvenserna av artikel 4. Den säger att alla hinder för uthyrning i lag eller avtal ska undanröjas. Det var en lätt exalterad verkställande direktör för Bemanningsföretagen, Henrik Bäckström, som i en debatt i Sveriges Radio förra veckan, uttryckte sin förtjusning över att med en ny lagstiftning ska diskrimineringen av de bemanningsanställda inte längre tolereras. Som en diskriminering ser han att tillsvidareanställda i ”kundföretagen” är skyddade mot uppsägningar så länge det finns inhyrda som kan gå istället.

Om Bemanningsföretagens tolkning får gälla, eller att det blir en dragning åt det hållet, då väntar en ännu större otrygghet. Inte bara bland de uthyrda i bemanningsföretagen, utan också bland de tillsvidareanställda i de företag där inhyrning pågår.

Jan-Olov Carlsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.