Hitler skulle utplåna Lenins stad från jordens yta

19 november 2012

Böcker, Förstasidan, Kultur

 

Den nära tre år långa belägringen av Leningrad är en av världshistoriens värsta krigsförbrytelser. Tyskarnas blockad, som ledde till att nära två miljoner av stadens invånare gick under, var en del av nazisternas utrotningskrig i Östeuropa. Per Leander har läst en ny bok om Leningrads svåra nöd och kampen för överlevnad.

Begravningsplatsen Piskarevskoje i norra Sankt Petersburg består av massgrav efter massgrav i form av gräsbevuxna plättar enbart markerade med årtal: 1941, 1942, 1943, 1944. Det småregnar när jag är här och från högtalare runt om i parken strömmar sorgemusik vilket förstärker den dystra stämningen. Det är svårt att inte bli berörd av denna plats där en stor del av de 750 000 civila som dog, huvudsakligen av svält, under nazisternas 900 dagar långa belägring av Leningrad, ligger begravda. Till dem tillkommer över en miljon ryska soldater som stupade när de försvarade staden mot nazisterna.

”Andra belägringar i modern tid, som Madrid eller Sarajevo, pågick längre, men ingen av dem skördade mer än en tiondel så många offer. Ungefär 35 gånger fler civila dog i Leningrad än under blitzen mot London, och antalet offer var fyra gånger fler än det sammanlagda antalet döda vid bombningarna mot Nagasaki och Hiroshima” skriver  Anna Reid i sin bok Belägringen av Leningrad.

Hitlers plan för Leningrad och dess invånare formulerades klart och tydligt i ett direktiv till armégrupp Nord i september 1941: ”Führern är fast besluten om att utplåna staden Petersburg från jordens yta. Efter att Sovjetryssland besegrats föreligger inget skäl att detta stora urbana centrum skulle finns kvar. I detta krig har vi inget intresse av att behålla ens en del av denna stora urbana befolkning.”

Hitlertysklands invasion för att erövra lebensraum i öst var inget annat än ett utrotningskrig där de folk som redan bodde där, slaver och judar, skoningslöst skulle förintas. Många av de ryssar och ukrainare, som ibland till en början välkomnade tyskarna som befriare från Stalins tyranni, skulle snart bli varse om att nazismen var långt mycket värre än stalinismen.

Leningrad, ”Rysslands fönster mot Europa”, var en av de storstäder som drabbades värst av nazisternas skoningslöshet, trots att tyskarna aldrig lyckades inta staden. Men Stalins inkompetens i krigsfrågor och den sovjetiska byråkratins korruption förvärrade också det lidande som folket utsattes för. ”Men det går inte bara att vara kritisk”, skriver Anna Reid: ”Inget ransoneringssystem kunde ha räddat Leningrads hela befolkning: antalet munnar var helt enkelt för många och maten inte tillräcklig. Inte heller var systemet ett fiasko: mat samlades in och distribuerades och folk stod i kö under omständigheter som man kunde ha förväntat sig skulle ha orsakat fullständig samhälleligt sammanbrott.”

Men efter kriget var det förbjudet att i Sovjet uppmärksamma leningradbornas svåra öde så länge Stalin levde, eftersom det gav en negativ bild av ”den store ledaren”. Först 1960 öppnades Piskarevskoje-kyrkågorden som en offentlig minnesplats, sju år efter Stalins död. Men också i väst saknades intresse att uppmärksamma det ryska folkets otroliga lidande under kriget (27 miljoner sovjetmedborgare gick under), nu när Sovjet skulle framställas som Västvärldens nya ärkefiende i kalla kriget.

En av de tyska krigsförbrytare som organiserat blockaden av Leningrad, nazigeneralen Franz Halder, friades av amerikanarna vid Nürnbergrättegångarna och fick ett välavlönat chefsjobb på den amerikanska militärens forskningsenhet, där han etablerade den länge rådande myten om ”det rena Wehrmacht” som påstods ha varit ovetande om krigsförbrytelserna, Förintelsen i koncentrationslägren och vars officerare och soldater skulle tvingats ut i kriget mot sin vilja av Hitler.

Anna Reids bok är läsvärd och ger en bred helhetsbild av Leningrads belägring, men den är skriven för en västerländsk publik med alla fördomar mot ryssar som det automatisk medför. Och medan hon fördjupar sig i vittnesskildringar ur den ryska intelligentians brev och dagböcker (däribland poeten Anna Achmatova) känns det som att den stora massan leningradbor, de vanliga ryssarna, förblir anonyma.

Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.