Gruvmotståndets röster möttes i Stockholm: ”Slaget ska inte gå förlorat”

Stockholm. Det står en ung man i samedräkt och delar ut flygblad i vimlet. En och annan förbipasserande tillåter sig att stanna upp, fråga vad det rör sig om. Denna någon får till svar att det ska bli stor manifestation på Medborgarplatsen. En manifestation för Fast mark och Rent vatten, mot den ohämmade exploateringen av våra naturresurser till priset av människors möjligheter till liv och framtid. Nätverket Budkaveln bjuder in, och vi är alla välkomna att delta i kampen.

Lördagmorgon. Ett ännu sömnigt Slussen håller på att gnugga gruset ur ögonen. Blomsterhandlaren ställer fram hinkarna med tulpaner. Det är den 17 november. För lite mer än en månad sedan beslutade en grupp människor att denna dag skulle bli den stora manifestationsdagen mot den ohållbara gruvexploateringen. Sedan dess har en budkavle från Ojnareskogen vandrat genom landet, från plats till plats där gruvbolagens prospekteringar inte tar hänsyn till miljö och lokalbefolkning. Nu har den kommit till Stockholm, liksom busslaster av människor som vägrar acceptera det som regeringen låter ske utan att ens blinka. Från Kiruna har de kommit, från Jokkmokk, Tärnaby, Gotland, Öland, Vättern och Skåne. Nu är vi samlade, nu får beslutsfattarna höra upp, det här är ingen liten rörelse, det är en kraft att räkna med.

Ett stenkast från Slussen, i den massiva byggnaden som är Södra Latins läroverk ekar samtalen mellan väggarna i entréhallen, många kramar om varandra, det skrattas och utbyts erfarenheter. Många möts för första gången, andra har kämpat sida vid sida i Ojnareskogen under sommaren, en del känner till varandra genom nätverk som Urbergsgruppen och Ojnareskogen på Facebook, andra är nypåstigna i just den här rörelsen och känner kanske inte en själ. Men alla är vi här. Fullt hus. Och snart börjar dagens första seminariesjok: Gruvboomen – ett hot mot vår livsmiljö. Vi kliver in i aulan och ställer in oss på att lyssna.
Det är fokus på natur och vatten och på de människor som lever i de områden som gruvbolagen vill exploatera. Johan Elwing från Aktion Rädda Vättern är först ut och han kallar det för en historisk dag:
– Det är första gången vi visar ett tydligt nationellt motstånd mot minerallagen såsom den är skriven och så som den tillämpas idag. Går man utanför det här rummet tror många att den fungerar bra, att den ger jobbtillfällen. För ett år sedan var jag likadan.
Så berättar han om ett kanadensiskt gruvbolags prospekteringar på ett 540 hektar stort dagbrott invid dricksvattentäkten Vättern, om vilken miljökatastrof det skulle bli. Han talar om att brottas med ett systemfel, om en önskan att komma i kontakt med andra som gör det, och om ett telefonsamtal från en Ojnareaktivist:
– Det var Richard Hellgren som sa: vi ska starta ett nätverk, vill ni vara med? Sedan dess har budkavlen gått. Folk är rädda, oroliga, ledsna och förbannande. Den här kraften ska vi ta vara på.

Matti Berg från Girjas sameby berättar om de många prospekteringarna i Kebnekaise-Sjaunja obrutna fjällområde, om de hotade älvarna, en fjällvärld som kan komma att bli ett minne, och om den redan hårt trängda rennäringen:
– Om de här prospekteringarna blir verklighet så är det droppen som urholkar stenen, vi tål inget mer. Tar de ifrån oss de här markerna så tar de ifrån oss vår kultur och identitet. Det ska inte vara möjligt i en rättsstat som Sverige, det är inte värdigt.
Från nätverket ”Inga gruvor i Jokkmokk” kommer Tor Lundberg som talar om att det måste bli ett slut på det pågående vansinnet. I Jokkmokk vill brittiska Jokkmokk Iron Mines, tidigare Beowulf Mining, bryta järnmalm. Motståndet mot exploateringen slog ut på fullt allvar när företagets styrelseordförande, Clive Sinclair-Poulton, sade att där inte fanns någon lokalbefolkning.

Marie Persson har i tre års tid kämpat för att rädda Rönnbäcken utanför Tärnaby där multinationella IGE Resources, via underbolaget Nickel Mountain, vill utvinna nickel på en yta som motsvarar Umeå stad. Klarningsmagasinen för det giftiga avfallsvattnet vill bolaget lägga på en ö mitt i Umeälven där ett läckage skulle få ödesdigra konskevenser. Marie Persson menar att människors liv och hälsa står på spel och att det är oerhört viktigt hur vi agerar i Sverige eftersom det är en del av en större internationell process:
– Det här pågår överallt. Sverige borde föregå med gott exempel när det gäller hur man ska behandla urfolk, miljö och lokalbefolkning. Jag träffade en miljöaktivist från Filippinerna som sade att om de multinationella gruvbolagen kan härja fritt i Skandinavien så finns det ingen som kan sätta gränser för dem.

Anita Ullman från skånska nätverket ”Heaven or (S)hell” beskriver åren av kamp mot Shells planer på att utvinna skiffergas i Skåne på ett område motsvarande fyra procent av Sveriges yta. Företaget ville använda sig av den mycket miljövådliga metoden ”fracking” som kräver miljontals liter vatten. Shell hade dessutom den dåliga smaken att göra reklam med hjälp av vatten på flaska.
2011 lämnade Shell området med den offentliga anledningen att det inte fanns tillräckligt med gas, men motståndarna kände sig inte som segrare:
– Det är minerallagen som måste ändras. Det är därför vi är här idag, säger hon och menar att det som sker inte bara gäller Sverige utan hela världen, den hänsynslösa prospekteringen pågår överallt.

Från Gotland kommer Naturskyddsföreningens ordförande Anncatrin Hjernquist och Christina Bohman Söderdahl från Bevara Ojnareskogen. I sju år har de kämpat för skogen och vattnet, mot Nordkalks planerade kalkbrott på en yta mostsvarande 300 fotbollsplaner. Så kom sommarens negativa beslut, Fältbiologernas protest och med den en allt större medial uppmärksamhet. Vi får höra om naturvärdena som skulle gå förlorade, om experternas och lokalbefolkningens oro för grundvattnet och färskvattentäkten Bästeträsk, om jäv, SGU:s kluvna tunga och avsaknaden av sakkunskap i Mark- och miljööverdomstolen. Och om de sjuttio inskeppade poliserna.
Christina Bohman Söderdahl säger att hon har lärt sig väldigt mycket under processen, framför allt vem folket kan lita på:
– Vi kan faktiskt bara lita på oss själva.

”Naturen är ett njutningens tempel och inte en roffares marknad”. Det är Gunnar Westrins motto. Han är fotograf, bor i Råneå och kidnappade en gång i tiden politikern Bengt Westerberg för att visa honom att Kalixälven inte var till för att byggas ut. Han var också med om att rädda Råne älv. Säger att han har varit aktivist sedan blöjåldern. Han berättar om den blomstrande fisketurismen vid både Kalixälven och Kaitumälven, om en framtid av tungmetallsläckage och försurning, om döda skogar och tomma älvar:
– Det här är så fantastiska marker att jag blir mörkrädd när jag tänker på vad gruvor skulle göra. Vi måste göra politik av det här, allt är politik.

Lisa Wanneby, som länge varit engagerad i Ojnarefrågan, är idag här för att prata om det som håller på att hända på Öland. Där vill Gripen Gas AB utvinna fossilgas trots att alla säger nej. Även här är det grundvattnet som hotas. Hon är mitt i den kampen just nu och rösten darrar en aning när hon talar.
– Ska vi gå in i framtiden med en vision om ett långsiktigt hållbart samhälle, eller ska vi luta oss mot domar i miljööverdomstolen, som slår fast att långsiktig hushållning med mark och vatten, är 25 år, säger hon i ett avslutande tal som handlar om vad vi har mage att acceptera, vad vi är villiga att låta utplånas för kortsiktiga ekonomiska intressen. Vattenförsörjningen på norra Gotland? Samernas liv och traditioner i Kebnekaise? Helt enkelt: vad vill vi lämna efter oss till kommande generationer?

Så är det dags för manifestation. På trappan till läroverket står Lars Guttorm Blind från Tuorpons sameby i Jokkmokk och håller i ett plakat med texten ”Rör ej våra marker”:
– Det känns spännande att vi får vara här idag. Att våra röster kan bli hörda. Vi kämpar, slaget ska inte gå förlorat.
På Medborgarplatsen samlas allt fler. Maria Tranvik, en av dem som under sommaren skyddat Ojnareskogen med sin kropp, berättar att de fältbiologer som är kvar har flyttat inomhus sedan inhibitionsbeskedet kom. Nu bor de i Fårösund och arbetar förberedande med den nationalpark som de hoppas ska bli verklighet i skogen. De planerar också att åka runt på en turné till alla de områden där gruvbolagen prospekterar. Hon tror dagens kraftsamling gör det lättare för folk runt om i landet att visa sitt motstånd:
– Om tillräckligt många är med och vi syns tillräckligt mycket, då tror jag att det går att påverka regeringen. Demokrati är ju byggd på folket, så det måste gå.
En bit bort står Lars Fors och Rosemarie Rausch. Lars Fors är bördig från Kiruna och han tycker att det är huvudlöst att allt ska grävas upp ur markerna. Rosemarie Rausch håller med:
– Nu får det vara slut på förstörelsen av moder jord! Jag är så trött på att de tänker kortsiktigt och bara på pengar. Det finns ju andra värden, som gemenskap. Det är väl det att krisen inte har gått oss in på bara benet här än. Men varför protesterar vi inte mer?

Medan vi samtalar har Medborgarplatsen fyllts av hundratals människor, somliga med banderoller och plakat. Latinamerikagrupperna är med. Det påminner om vikten av att göra kampen internationell.
Ljudet riggas och snart bildas en tät ring kring musikern Max Mackhé och hans band, samt den för dagen skapade ”hockeykören”:
– Välkomna hit allesammans! Vi ska spela en låt som jag skrev i vintras när jag satt och var väldigt arg. Jag reser ganska mycket. Jag har bott i Jokkmokk, bor i Nordnorge, kommer urspungligen från Jämtland, och på alla dessa platser så ska de bygga gruvor, i alla fall så tänker de sig det. Så vart ska vi ta vägen någonstans?
Så får vi låten Tsumbaráigi! – a letter from a local people. Den är full av ilska och styrka. Hjärtat fylls, ögonen med.
– Vi är här för att manifestera mot den gruvpolitik som råder idag och som drabbar hela landet, från norr till söder, både människor och natur. Vi är många tillsammans och det ger en mycket större kraft att förändra, inleder Anncatrin Hjernquist.
Gunnar Westrin sågar Fredrik Reinfeldts ord om att bergen är för Sverige vad oljan är för Norge. Talar om att ekologin får ge vika för ekonomin. Han välkomnar beslutsfattarna att komma och se vad det är som går förlorat.

Så är det dags för överlämnandet av budkavlen som ska vidare till Västergötland och tas emot av Jan Lindholm från Skaraborgs Naturskyddsförening. Där protesterar de mot uranprospekteringar. Det är uppenbart att media är på plats den här gången, fotoblixtarna smäller av titt som tätt.
Ingen från miljödepartementet ville komma och ta emot det öppna brevet, resolutionen från folket, ingen hade tid. Senare får vi veta att Lena Ek är på tryffelsafari på Gotland, ironiskt nog. Men det vet vi inte nu. Nu lyssnar vi till överlämningen, och sedan på brevet som läses upp av Nisse Karlström, gotländsk fårägare, renägaren Anna Kajsa Rikko, och Rune Olsson från Ödeshög vid Vättern.
Regeringen uppmanas i brevet att lyssna på befolkningen, skärpa minerallagen och inte gå de utländska storbolagens ärenden. Ord som ”Gruvnäringspolitiken får inte lämna ett Sverige efter sig som är utplundrat på mineraler och oersättliga naturvärden” får intensiva applåder som fortsätter när Ojnareaktivisten Orvar Lorimer Olsson får ansvar för att brevet ska nå regeringen. Sedan berättar May-Britt Öhman, forskare vid Uppsala universitet, om sitt forskningsområde: säkerhet kring dammar. Hon beskriver gruvdammar som sopstationer:
– När gruvan upphör står de kvar i tusentals år. Och vatten rinner hela tiden. Tänk på läckaget i Talvivaara. Vatten rinner och dammar brister, det är den enkla slutsatsen av vår forskning.

Lisa Wanneby avslutar med ett tal om kampen för Ojnareskogen och om alla de människor hon träffat som kämpar för sina respektive områden. Det är ett tal om eldsjälar:
– I sommar i Ojnareskogen, så har jag träffat eldsjälar i alla åldrar. Och alla har vi tillsammans brunnit, och vi brinner för våra platser, som är värda skydd, och omsorg för kommande generationers välfärd.
Applåderna kommer. Det blir mer Max Mackhé och hockeykör. Vi skrålar med i refrängen så högt att det borde höras ända till Rosenbad. Det ligger en laddning i luften. Henrik Blind, som startade nätsidan ”What local people?”, har kommit från Jokkmokk och är mycket nöjd med dagen hittills:
– Man blir så enormt peppad när man står bland alla kloka människor som har ett längre tidsperspektiv än bara 25-30 år. Det som jag tycker är en styrka, är att vi, trots att vi kommer från så många olika håll, med så olika förutsättningar, vill samma sak. Det har ju historiskt visat att det kan flytta berg: folks vilja. Det känns häftigt att få vara med om en ny folkrörelse som bildas. Nu har vi träffats och nu är det bara att köra. Engagemang kan man inte ta ifrån folk.

På Södra Latin plockas det flygblad och informationsfoldrar, det äts gotländska äpplen och dricks vatten från Kalixälven. Eftermiddagens seminariesjok sker inför en fullsatt aula. Författaren och debattören, Göran Greider, kallar oss väckarklockor. Påminner om Elin Wägners bok Väckarklocka och vikten av att minnas alla miljökämpar genom historien:
– De miljöpolitiska väckarklockorna måste idag placeras en bra bit bort från det sovande politiska etablissemanget, så att det inte ska kunna stänga av dem.
Han talar om att ta ett kritiskt steg ut ur den civilisation som alltmer inriktar sig på konsumtion och tillväxt. Att det var vad som skedde i Ojnareskogen i somras. Att motståndet måste ägas av social mångfald, att det är helt avgörande, eftersom de olika perspektiven då fogas till varandra. Att möten mellan väldigt olika människor skapar ett tankens uppvaknande.
Han talar också om hur miljö- och klimatfrågorna trängts ut ur den politiska sfären.
– De måste tillbaka in i politiken och det är vår uppgift att se till att det sker, säger han och kräver en applåd, som han naturligtvis får.
Göran Greider är glad över kedjereaktionen av engagemang. Kontakten som har skapats. För honom har ordet Ojnare fått ett både poetiskt och politiskt värde och det händer att han går omkring och säger det högt för sig själv om och om igen som ett slags mantra för de viktiga frågorna det har blivit symbol för.

Vi får musik av den samiska artisten Sofia Jannok. En rad i texten, i översättning från samiskan, lyder: ”Vart tar vi vägen när markerna blir trängre”. Vi får Hans Lööf, professor i nationalekonomi vid KTH, som ger oss exempel på hur gruvindustrin ödelagt platser. Hans yrke är att studera ekonomisk tillväxt och slutsatsen han drar i dagsläget är att gruvbolagen tänker alldeles för mycket på kortsiktiga vinster, vilket leder till långsiktiga kostnader för kommunerna.

Det blir mer musik. Sedan talar Peter Westman, naturvårdschef på Världsnaturfonden om alla de jordklot som egentligen krävs för den överkonsumtionen som länder som USA och Sverige gör sig skyldiga till. Bo Olofsson, professor i miljögeologi, säger att han alltid blir involverad i alla konflikter när det gått åt helvete. Han talar om giftiga läckage från olika gruvor, om att det egentligen rör sig om en lagstiftningsfråga eftersom företagens skyldighet att göra egenkontroll inte efterlevs, just på grund av självkontrollen. Han tycker inte att miljölagstiftningen i sig är dålig, men han ser brister i tillämpningen när domstolarna dömer olika utifrån samma material. Han plockar isär Nordkalks argument för att få bryta just i Ojnareskogen och pulvriserar dem. Sedan säger han att Mark- och miljööverdomstolen inte kan ha läst en enda rad av vad han skrivit i sitt expertutlåtande, trots att de baserar sitt beslut på det.

Sametingets ordförande, Stefan Mikaelsson, har fått skära ned sitt anförande eftersom tiden blir alltmer knapp. Han talar om skogsavverkning och gruvors påverkan på naturen och på det samiska livet. Han avslutar med att citera den samiske poeten Paulus Utsi:
– Så länge vi har vatten där fisken simmar. Så länge vi har marker där renen betar och vandrar. Så länge vi har marker där det vilda kan gömma sig, har vi tröst på denna jord. När våra hem har blivit förstörda, och våra marker är ödelagda, var ska vi leva då?

Lars-Ante Kuhmunen jojkar en bön till större krafter för att skydda renbetesmarkerna. Matti Berg berättar att han under dagen blivit alltmer förbannad och upprörd över vad som håller på att ske. Han talar om de enorma summorna som går till satstningar på infrastruktur för gruvnäringen, summor som är astronomiska jämfört med vad Kiruna kommun satsar på besöksnäringen, en näring som är långsiktig och stadigt växande.
– Det är svårt att kämpa mot de här stora väderkvarnarna som vält mörka moln över mitt land. Men vi har ju samlats här ikväll, en fantastisk mängd människor, och det har gjort mig hoppfull, mitt i den här ilskan.
Lars-Ante Kuhmunen sjunger igen och sedan agerar Göran Greider konferencier. Bjuder upp Anncatrin Hjernquist som blivit mindre naiv i och med kampen för Ojnareskogen:
– Naturen är ett signum för vårt land. Vi trodde att det var självklart att vi var överens om att det här var viktigt, att Sverige var bra. Men i den här processen har jag blivit mer och mer medveten om att det faktiskt bara är pengar som styr många gånger. De internationella storbolagens pengar. Att snälla Sverige är korrupt har jag lärt mig, att vissa domare inte fattar hur man ska tolka vissa lagar. Att de inte lyssnar på Naturvårdsverkets experter, utan på bolagets köpta experter.
Hon hoppas innerligt att Högsta domstolen tar sitt förnuft till fånga:
– Jag är optimist. Jag tror att vi klarar det. Naturen behöver oss. Vi är naturens försvarsadvokater, vi som sitter här idag.

Tiden håller på att rinna ut. Men Niila Inga från Laevas sameby hinner berätta om de prospekteringsplaner som hotar samebyns hela existens. Liksom de andra känner han trots allt större hopp efter dagen. Och, allra sist ut: Fältbiologernas Alva Snis Sigtryggsson, årets miljöhjälte. Göran Greider kan inte låta bli att fråga om hon träffat kungen än, med tanke på att denne vägrade dela ut priset till henne. Det skrattas en hel del. Men, kung och miljöpris i all ära, Alva Snis Sigtryggsson vill hellre fokusera på att hon främst är här som representant för Fältbiologernas nystartade gruvnätverk. Det ger rungande applåder.
Göran Greider undrar om också hon fått starkare känslor av hopp:
– Definitivt! Det här halvåret har varit kanske det mest hoppfulla i hela mitt liv. För några veckor sedan fick jag en fråga av en journalist som ringde upp, och den frågan var: men hallå, är ni inte lite besatta?
Det skrattas högt bland åhörarna innan hon fortsätter:
– Det sade jag inte då, men jag tänkte på allt det jag varit med om. Och jag tänkte på alla dem som kommit med grönsaker och bullar till vårt läger, jag tänkte på pensionärerna som satte sig framför maskinerna och sade att vi har bott här så länge vi kan minnas och vi tänker fortsätta med det. Jag tänkte på alla dem som byggde kojor med barnen på avverkningsplatser medan maskinerna stod och värmde upp runt hörnet, och på alla dem som har gått igenom rättsprocess efter rättsprocess, år efter år, medan Ojnareskogen bara var notiser i Gotlandstidningarna. Jag tänker på alla de fältbiologer, fyrtio stycken, som kom ner några dagar efter att den här domen hade fallit, och gav upp sina sommarplaner för att de visste att nu får det fan vara nog, nu var det viktigt, nu gällde det. Och då så slog det mig att det finns på något sätt inget vackrare än just besattheten. Och är det just de här människorna som säger ifrån, och som har fått nog, som är besatta, då är vi besatta.

Jubel och applåder för Alva Snis Sigtryggsson. Sedan blir det Povel Ramels Underbart är kort med Sofia Lilja och pianisten Harald Pettersson innan vi måste skynda ut ur aulan. Det är meningen att skolan ska stänga prick klockan åtta. Den vänlige vaktmästaren låter ändå några av oss stanna och städa upp, diska ur koppar och hitta kvarglömda saker. Utanför skolans väggar pågår den lördagsfestande staden för fullt. Det lyser i alla stängda affärer. Tankarna kan inte låta bli snudda vid alla dessa jordklot som vi verkar tro att vi har tillgång till.
Nästa morgon samlas en grupp representanter från de olika platserna för att planera vidare. Rörelsen har bara börjat. Nu fortsätter den.

Text och foto:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Gruvboomen: Fritt fram för utarmning!

Vad sker i Cajamarca?

HD ger andrum för Ojnareskogen

Budkavlen från Ojnareskogen till Kebnekaise: ”Tillsammans är vi starka”

Möte om Ojnareskogen i Visby: ”Misshandlad natur slår tillbaka”

Efter Högsta Domstolens beslut: Oklart läge för Ojnareskogen

Grundvattnets liv och Högsta Domstolens ord

Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.