Empatilöshetens land?

10 november 2012

Förstasidan, Inrikes, Nyheter, Opinion, Politik


Vi har ett land här. Ett land som liknar ett sjunkande skepp. Ett land vars regering verkar ha endast ett mål i sikte: kostnadseffektiv vinstmaximering, till varje pris. Ett land som, på väg mot detta enda mål, styrs så vårdslöst att en snar och plågsam kantring tycks vara oundviklig. Det som styret uppfattar som det mest oviktiga i lasten har redan slängts över bord, såsom sympati och medmänsklighet. Landet heter Sverige. Här utvisar vi barn och förvägrar sjuka vård för att de inte har rätt papper. Välkomna. Här håller det på att gå rakt åt helvete med humaniteten.

November. Kallt regn. Den årliga minnesdagen för kristallnatten bara någon dag bort.
I ett litet rum på ABF-huset i Stockholm talar två läkare om att vård är en mänsklig rättighet som måste tillkomma alla. Det är Etikkommissionen i Sverige som bjudit in läkaren och författaren Astrid Seeberger och Tomas Flodin, läkare och ordförande i Sveriges läkarförbunds etik- och ansvarsråd.
Utanför det lilla rummet pågår var­dags­flödet. Arbetshetsen. Vid tunnelbaneuppgången en bit bort längs gatan, sitter en kvinna under några filtar med en burk framför sig. Hon ser ner i marken. Borta på Drottninggatan står en man på knä i regnet, med huvudet lutat mot händerna, sammanförda i en tyst bön. Portföljfolket forsar förbi dem båda i en strid ström, på väg någon annanstans. Klyftorna gapar enorma och demokratins ande gråter.
I det lilla rummet reser sig en kvinna i publiken upp och frågar: ”Vad händer i ett samhälle som accepterar att en grupp ställs utanför? När upphör ett samhälle att vara ett samhälle?”
Frågan är en reaktion på det vi har fått höra under kvällen. Det som måste läggas till allt det vi redan vet.

Det vi redan vet är att andra världskrigets så totala moraliska och etiska mörker gjorde att en konvention upprättades för att trygga de mänskliga rättigheterna. Rättigheter som helt uppenbart inte hade respekterats tidigare. Som ingen hade haft en tanke på att förunna till exempel de miljoner människor som drabbades av kolonialismens härjningar. Människor vars ättlingar idag flyr till Europa, från inbördeskrig, naturkatastrofer och fattigdom, konsekvenser av historien, den koloniala.
Vi vet också att det finns en barnkonvention som säger att vi alltid ska se till barnets bästa när ett beslut fattas. Ett beslut som påverkar barnet.

Vad värre är: vi vet att konventioner och fina formuleringar till trots, så har verkligheten en helt annan ton. Så pass annorlunda att Europa ställdes till svars av en tribunal i våras, och befanns skyldigt till brott mot de mänskliga rättigheterna när det gäller behandlingen av de människor som flyr hit, som söker asyl här och hoppas hitta en möjlighet till att leva ett liv.
Vi vet. Vi kanske redan var sådana som visste. Kanske har koll på det arbete som ständigt bedrivs av nätverk som Ingen människa är illegal och Aktion mot Deportation. Men även om vi visste så vet vi ännu mer nu eftersom Migrationsverket, till synes godtyckliga, utvisningar har hamnat i rampljuset även i de större medierna under en tid.
Det började med att vi fick följa dramat kring tvååriga Haddile när media fick upp ögonen för det galna utvisningsbeslutet och väckte allmänheten ur dess dvala. Efter de 175 000 namnunderskrifterna för Haddile fortsatte vi kanske att läsa om till exempel Khaled som skulle utvisas till Libanon, om Ali som skulle skickas tillbaka till Afghanistan där han blivit utsatt för gruppvåldtäkt och miss­handlad, eller om den ettåriga irakiska flickan som skulle utvisas ensam, trots att hela hennes familj fått uppehållstillstånd.

Vi kanske inte heller har kunnat blunda för utvisningen av Zahra, som blev misshandlad av sin man, och av hennes son, som hjälpte henne att komma till en kvinnojour. Kanske inte kan låta bli att undra vilken logik som ligger bakom att den före detta maken får stanna och ha vårdnaden om dottern.
Kanske förstår vi inte heller Migrationsverkets beslut att utvisa Naira Balayan till Armenien, utan sin son, eftersom ”anknytningen inte anses som stark”. Kanske har vi väldigt svårt att ta till oss den formuleringen. Vi förstår möjligen inte heller att det måste till artiklar i Aftonbladet för att få Migrationsverket att backa och förklara sig beredda att ompröva beslutet.
Eventuellt har vi också läst om utvisningen av Karina som lurades till Sverige som sexslav och blev gravid med en svensk sexköpare. Om att hon i hemlandet Kazakstan ingenting har kvar annat än fruktan för polis och hämnd från dem som sålt henne.

Kanske har vi dragit djupt efter andan när vi läst allt detta. Läst om fall efter fall som visar hur Migrationsverket splittrar familjer, utvisar föräldrar och låter barn stanna, utvisar barn och låter föräldrar stanna. Hur verket även splittrar enskilda människor som redan gått sönder och utvisar dem till länder där de riskerar tortyr och död.
Kanske har vi andats ut när vi läst om någon enda som fått stanna, som till exempel syskonen Raul, 6 år, och Billur, 8 år, som slapp utvisas tillsammans med sina psykiskt sjuka föräldrar till Azerbajdzjan.

Varje ”fall”, varje människa, är ett öde. Varje utvisning en tragedi. Och i dagens Sverige är dessa öden så många, så ofattbart många. För här har vi ett land som, i relativ tysthet och som enda land i världen, massdeporterat irakier. Här har vi ett land som tvångsutvisar och förföljer papperslösa, sätter asylsökande i fängelse, ser på när 15-åringar syr ihop sina munnar och när barn går in i apati för att de inte klarar av att hantera att leva i den omänskliga situation de försatts i av det svenska samhället, av de folkvalda politikernas beslut. Alltså av oss.
Här är ett samhälle som inte bara utvisar människor med hjälp av formuleringar som skulle vara skrattretande om de inte var så vidriga, utan också tillåter sina poliser att misshandla de utvisade när utvisningsbeslutet verkställs, utan konsekvenser för dem som misshandlar.
Ett samhälle som sparkar på dem som redan ligger. Sparkar hårt.

Det gör förmodligen mycket ont i knäna på mannen som oupphörligen lutar sitt huvud mot händerna i regnet på Drottninggatan. Om han är papperslös har han inga rättigheter här. Välkommen till Sverige. Här uppmanas läkare att diskriminera en hel grupp människor. Att vägra vård.
Uppe i det lilla rummet talar Tomas Flodin om det. Han talar om att tvingas bryta mot läkaretiken som säger att alla har rätt till vård. Alla. Han talar om en nedtystad utredning. En utredning som 2011 överlämnades till en glad Göran Hägglund, men som omedelbart avfärdades av Alliansen. Som finns att ladda ner på Socialdepartementets hemsida men som aldrig kommit till användning. Den heter: Vård efter behov och på lika villkor – en mänsklig rättighet och fastställer att papperslösa självfallet har rätt till vård.

Papperslösa alltså. De som, på migrationsverkssvenska, ”håller sig undan från verkställighet av utvisningsbeslutet”, som inte har kunnat bevisa att det rör sig om ”särskilt ömmande omständigheter”, som inte har kunnat lägga fram sin berättelse på ett för Migrationsverket tilltalande sätt, inte under flykten lyckats samla på sig bevis på att de faktiskt flytt. Och alltså inte har fått uppehållstillstånd. Inte har de papper som behövs. Som kan vara mellan 10 000 och 40 000 personer i Sverige idag.
Människor som landets regering alltså anser inte har rätt till vård. Något som Tomas Flodin inte kan smälta. Att gällande lagstiftning kräver att läkarna ska diskriminera. Att migrationspolitik blandas ihop med vårdetik. Att papperslösa, om de trots allt får vård, ska betala hela kostnaden. De som inget har ska alltså betala för vård som de ofta får för sent, när det redan har gått för långt.
Tomas Flodin talar om vanföreställningen att det skulle kosta för mycket att ge de papperslösa vård. Jämför med restaurangmomsen som kostade fem miljarder. Säger att Moderaterna gick i taket och vägrade acceptera utredningen. Moderaterna, Sveriges ledande parti, företagspartiet, som basar över företaget Sverige; ett företag som inte har något till övers för fattigdom och utanförskap, som vänder bort sin glasartade blick från igensydda munnar och slitna knän, och från en mamma som dör av cancer för att hon inte fått vård i tid – som helt enkelt inte hade papper, eller pengar.

Astrid Seeberger har haft hand om dialyspatienter som blivit utvisade trots att det inte funnits tillgänglig dialysvård i hemlandet. Det betyder att Sverige skickar dem rakt in i döden. För även om det finns dialysvård i länder som till exempel Sudan, så dör dialyspatienter i regel efter tre månader, eftersom de då har sålt allt de har och inte kan betala längre.
Astrid Seeberger berättar om den 13-årige pojken som inte kunde tala om för handläggaren på Migrationsverket vad han varit med om innan flykten. Pojken som försökte strypa sig två gånger och sedan blev ett av de apatiska flyktingbarnen. Hon visar sedan en liten film från Migrationsverket, en tecknad film om att söka asyl. Tonfallet är glättigt, bakgrundsmusiken likaså. Budskapet: det är bara att göra precis det vi ber om och berätta precis som det är, så ska allt gå bra. Då kanske du får stanna.
Men hur lätt är det för en traumati­serad tonårspojke att berätta om en gruppvåldtäkt för vilt främmande människor och inför en tolk? Hur lyckas han med att på ett för Migrationsverket giltigt vis förklara att hans rädsla är ”välgrundad”?

Rätten till hälsa finns inte inskriven i grundlagen. Trots att det är en mänsklig rättighet. Trots att Sverige har hög svansföring när det gäller mänskliga rättigheter utomlands. Inom landet har vi ingen svansföring alls. Svansen är kapad sedan länge. Det är bara regeringen och Migrationsverket som tror att den finns kvar. Som har mage att tala om tjusiga saker som ”produktionsplan” och ”kvalitetsuppföljning” i samma andetag som de avfärdar liv, och som har gjort en ”fördjupad migrationsöverenskommelse” med Miljöpartiet, en lam överenskommelse som fortfarande inte ger papperslösa tillgång till vård på lika villkor.
– Det är viktigt att vi ställer frågan: hur är det med det ekonomiska tänkandet i det här landet? Det pågår en glidning till oetiskt, omänskligt handlande, säger Astrid Seeberger och Tomas Flodin håller med:
– Att agera oetiskt och omoraliskt får konsekvenser för hela samhället. Det blir inget bra samhälle om man räknar kronor och ören på det sättet som regeringen gör.
En man i publiken frågar hur vi ska stå emot marknadskrafterna som driver ut vår välfärd. Astrid Seeberger säger att vi måste förstå hur motståndarna tänker, samtidigt som vi högljutt måste ifrågasätta ”kostnadseffektiviteten” och marknadstänkandet. Med argument som motståndaren förstår, alltså med siffror.
De talar båda om att det finns en stark längtan i det här landet, en längtan efter det goda samhället. Efter ett samhälle som är rimligare än det samhälle som vi har idag. Det här samhället som har blivit så förbannat kallt, som kanske alltid varit förbannat kallt. Men som borde kunna bli varmare.
– Det lönar sig för ett samhälle att vara empatiskt, säger Tomas Flodin.
Hör ni det Alliansen? Det LÖNAR sig.

Det kanske till och med är så att det lönar sig att värna om alla människors lika värde och lika rättigheter, lönar sig att låta stanna, snarare än att tvinga bort; att inte tvångsmässigt uppfinna ihåliga formuleringar som ska göra det lättare för tjänstemännen på Migrationsverket att sluta känna, bara göra. Lönar sig på ett så mycket viktigare plan än uträkningarna på Anders Borgs skrivbord. Lönar sig i samhällsklimat. Lönar sig i en vänd utveckling. Lönar sig i ett avslutat flörtande med högerextremism och främlingsfientlighet. Lönar sig i det långa loppet, i praktiken istället för bara i teorin; för att det egentligen är det enda möjliga, det enda humana, den enda möjliga vägen. Om vi inte vill omfamna katastrofen, det totalitärt individualistiska samhället där allting är pengar, ingenting är omtanke, medmänsklighet och solidaritet.

Kvinnan sitter fortfarande vid ingången till tunnelbanan. Klockan närmar sig nio. Det har slutat regna. I USA är det val. I Grekland marscherar nazister. Det är 74 år sedan kristallnatten, natten av krossat glas. Ljudet ekar fortfarande.

Text och illustration:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.