Det där som dövar hjärtats oro

25 november 2012

Förstasidan, Konst, Kultur, Nyheter, På plats

Tusen och en tavlor sveper igenom och ut. Stannar inte kvar inombords, hittar inte fäste. Lämnar inget avtryck. Så är inte fallet med Helene Schjerfbecks målningar. Den finlandssvenska konstnären skapade från djupet av sig själv. Att stå framför ett av hennes självporträtt är som att sugas genom tiderna, in i hennes levande ögon, och tillbaka. Just nu visas en del av hennes tavlor på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. Vi klev av vardagen och gick dit.

Novembersolen slickar den gamla prinsbostaden. Därinne prunkar blommorna och grannlåten. Vi slår en lov i de stiliga rummen där prinsen bodde och där – vad vi förmodar är original av – August Strindbergs böcker och pjäser står uppställda. Arbetarförfattaren får sätta lite guldkant på den adliga prakten. Tänker vi. Sedan lämnar vi hela den historien bakom oss, kliver över en annan tröskel och öppnar våra själars dörrar på vid gavel för Helene Schjerfbeck.

Det började med att vi för flera år sedan fastnade för en roman om konstnären. En roman som gick på djupet och inte lämnade hjärtat ifred. Det var Rakel Liehus Helene, en roman om Helene Schjerfbeck (Forum 2005). Vi minns just inte detaljerna, men tyngden, och det fjäderlätta. Närvaron i beskrivningen av ett liv med så mycket sorgsenhet i. Vi minns hur vi satt där i fåtöljen och det var gråvinter utanför fönstren och vi ville tala med henne däri boken, säga något ljusnande.
Just därför är vi här. För att få se de där målningarna som vi har läst om tillblivelsen av. Se det där ansiktet, de där penseldragen, ögonen.

En tavla kan vara så mycket, så tom och så fylld, så genomgripande och så flyktig. Helene Schjerfbecks är ofta väldigt mycket både och. Hon fyller det luftiga och lätta med ett tungsinne så djuplodande att det draggar botten av en oändlig och olycksbådande stilla ocean. Hennes var aldrig det enkla livet. Hon föddes den 10 juli 1862 i Helsingfors. Fyra år gammal föll hon nedför en trappa och skadade höften så illa att hon fick leva med smärtan och det så kallade ”lytet” resten av livet. Parallellerna ritas snabbt upp som två röda garntrådar, eller för den delen navelsträngar, genom rymden och hela vägen till den mexikanska konstnären Frida Kahlo. Och liksom Frida Kahlo, använde Helene Schjerfbeck den långa konvalescensen till att teckna. Hon kallades för underbarn och fick börja som frielev på Finska konstföreningens ritskola som elvaåring. Redan där en tyngd, oket av att vara ett under.

Det finns förstås en massa vi kan skriva om hennes konstnärliga utveckling, om hur hon gick från att teckna detaljerat och verklighetstroget, till allt färre linjer, allt mer knappa åtbörder, allt mer sinnlighet, och en alltmer egenartad palett av dystra toner med vissa färgstarkare inslag. Hur modern hon var i sitt uttryck, så före sin tid. Hur hennes konst inte uppskattades till fullo förrän mot slutet av hennes liv. Hur svårt det var att för henne som kvinna få det konstnärliga utrymme och erkännande som egentligen borde ha tillkommit henne, eftersom konstvärlden i likhet med övriga världen, var mansdominerad.
Det finns också annat vi borde nämna, som att fadern dog i tuberkulos när Helene Schjerfbeck var tretton. Att familjen hade ekonomiska svårigheter. Att hon ändå, genom ett stipendium, kunde följa med sina ”målarsystrar” till Paris och Bretagne i Frankrike, och till St Ives i England. Att hon under en period var förlovad med en engelsman som bröt på grund av hennes skada. Att hon levde med sin åldriga mor i småorten Hyvinge, för luftens skull, under många år, och led.

Hur vet vi att hon led? Jo. Vi står framför tavlorna. En efter en. Och både de tidiga självporträtten, porträtten av andra, och självporträtten från ålderdomens förfall utstrålar ensamhet. Ensamhet och en väldig koncentration. Och så detta: att alla målningar av modern visar denna frånvänd, okontaktbar, karg. Det vilar aldrig någon kärlek i rummet där modern sitter halvt med ryggen mot oss.
På Wikipedia är en av de första faktauppgifterna om Helene Schjerfbeck den att hennes bror var arkitekten si och så. Sedan kommer mer information om henne själv. Hon som fick ägna en stor del av sitt liv åt att leva ihop med en mor som av allt att döma, om vi ska lita på vad våra ögon säger oss när de läser av tavlorna och överlämnar informationen till den inre symbiosen av hjärta och hjärna, var en kylslagen kamrat.
Det kom förstås inte an på herr arkitekten att ta hand om sin mor, det kom an på den ogifta dottern.

Så, en människa med kärlekssorg och svåra problem med hälsan, med en tungsint mor, ett rum och kök. Ingen ateljé. En människa som målade av sömmerskor så att det går att känna tröttheten i ryggen däri gungstolen som en fysisk förnimmelse. En människa som målade av sig själv så obarmhärtigt, med alla försvaren uppe och samtidigt alldeles naken. En människa som lyssnade in och lät penseln ge uttryck för allt det underliggande. Så enkelt. Och så svårt.

Inte förrän 1937 fick Helene Sschjerfbeck sitt stora genombrott, i Stockholm. 75 år gammal gömde hon sig för pressen och blev kallad folkskygg. Samtidigt skrev en känd kritiker: ”Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum”.
Och så är det. Vissa av Helene Schjerfbecks målningar är som heliga rum. Rum där hon klär av oss våra skydd genom sin egen skyddslöshet. Skyddslösheten inför den allätande tiden, inför ensamhetens ok och kärlekens avlägsenhet. Skyddslösheten inför det hisnande vackra med livet, och dess ofrånkomliga upphörande.

På flykt undan andra världskrigets bomber dog Helene Schjerfbeck på Saltsjöbadens hotell i Stockholm år 1946. Hon målade hela vägen till slutet. Menade att ”målandet är det enda som dövar hjärtats oro”. Vi står ännu en stund stillatigande bland alla tavlorna. En del talar med oss, andra tiger.
När vi öppnar prinsens stora dörr och kliver rakt ut i november igen, har mörkret tagit ljuset av dagen. Änderna guppar i viken och Orion vilar över trädtoppar och hustak. De tre vise männen i hans bälte syns alldeles klart och tydligt, trots de bländande stadsljusen. Kassiopeia likaså.
Med tunga, lätta hjärtan vandrar vi längs vattnet, in mot den glimmande, pulserande staden. Helene Schjerfbeck följer oss i spåren.

Text och illustration:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.